The Dillinger Escape Plan vs. Band of Horses

Jaha. Jag har fått klagomål på att den här bloggen är för gubbig. Jag tänker inte sätta igång något försvarstal, utan jag tänker berätta om förra veckans två konserter; The Dillinger Escape Plan och Band of Horses.
På måndagen var det i alla fall The Dillinger Escape Plan och det såg ut och lät så här:

Jag orkar inte skriva så mycket mer. Kolla själva liksom. Det var sjukt jävla bra. TDEP måste vara det bandet som röjer mest om man ser till hur tekniskt de ändå spelar. Mycket kasta gitarrer i luften, och hoppa från ljusriggar (3 meter!!!). Framförallt är TDEP det enda bandet som får det att se coolt ut att stå på monitorer och spela. De nya låtarna från halvkassa Ire Works, och de gamla klassikerna från framförallt bästa skivan Miss Machine frammanade allsång och frenetiskt viftande taktslag med händerna i luften (framförallt från Olas sida. Ola sa även saker som ”han ligger ju för fan på synkopen efter 2:an i en 5takt.” och försökte med detta på nåt sätt med ord förklara varför han gillar matterock så mycket). Förutom några tvivelaktiga sjönsångs-insatser från sångaren (vin Diesel!) och ett elavbrott i slutet var det en riktig höjdarkonsert!

Band of Horses intog samma scen, fast på onsdagen. De skäggprydda männen från Seattle med sin mysiga sydstatsgungiga gitarrpop, övertygade dock inte lika mycket som TDEP, med sin mattehardcore från helvetet. Men hade jag inte sett världens fräckaste liveband två dagar tidigare hade jag nog tyckt att Band of Horses-konserten var bättre. De körde alla låtar man ville höra, och det lät väldigt bra. En helt ok konsert helt enkelt. Inte magiskt, inte dåligt.