Emo?

Jag var bara tvungen att slänga in det här videoklippet som jag hittade på den eminenta
emobloggen, sjuuuukt roligt!





Andra bloggar om: Emo

Världens coolaste rockband. Del 1 - Black Rebel Motorcycle Club.

Svensk ordningsvakt: ”Excuse me, but you have to put out that cigarette. Smoking is not allowed here!”

Peter Hayes (sångare, gitarrist och låtskrivare i B.R.M.C), med ironisk ton: ”Ehh… Alright. But it’s ok that we have been doing drugs here all night?”

Följande scen utspelades i foajén till Sticky Fingers, Göteborg, tidig måndag morgon, den 13:e november 2005. Black Rebel Motorcycle Club har för ett tag sen avslutat en spelning och sitter i trapphuset och röker några cigg. Några timmar tidigare har de obarmhärtigt plöjt igenom 10 låtar från senaste skivan Howl samt varvat dessa med gamla alster från de tidigare skivorna. Jag var där. Det var grymt. Jag återkommer om konserten senare.

Peter Hayes och den ständige vapendragaren, och tillika basisten, sångaren och låtskrivaren Robert Levon Been träffades under High School 1995 i deras hemstad San Fransisco. Det visade sig att båda hade en gemensam förkärlek till brittiska rockband från början av 90-talet, till exempel Ride, The Stone Roses, My Bloody Valentine och The Jesus and Mary Chain. De började spela i olika konstellationer, och först 1998 började de, tillsammans med trumslagaren Nick Jago, spela under namnet The Elements. De bytte senare namn till Black Rebel Motorcycle Club, taget efter Marlon Brandos motorcykelgäng i filmen The Wild One från 1953. I en radiointervju berättar Robert Levon Been om varför de valde just det, ganska krångliga namnet, och inte namnet på Brandos motståndargäng i filmen. Men det namnet var tyvärr redan taget av ett annat ganska känt rockband, The Beatles.

1999 spelade de in en demo som snabbt började väcka en hype och ett följe i San Fransisco. Låtarna började spelas i amerikansk radio, och spred sig senare över atlanten, där en viss Noel Gallagher hörde dem och ville på direkten signa bandet till sitt nystartade bolag Big Brother Recordings. 2001 kom den självbetitlade debuten, precis lagom till den retrorock-explosion som band som The Strokes, The Vines, Kings of Leon och våra egna Fagerstaynglingar The Hives stod för.

Debuten var en nattsvart rockdänga som jag än idag ser som en av mina favoritplattor. Direkta, raka rock ’n’ roll låtar med bandets karakteristiska mörka ljudbild, sammanfattningsvis symboliserade av ofta fullständigt hjärndöda trumkomp, skräniga och malande elgitarrer, och som kronan på verket, Robert Levon Beens sagolika motorsågs-distade, men samtidigt melodiska basgångar. Inspirationen kan tolkas som en blandning av brittiska Shoegazing- och rockband som Ride, The Jesus And Mary Chain och tidiga The Verve, men med en rejäl portion av Detroits rockscen med band som till exempel The Stooges, och även en rejäl dos av Velvet Underground.

Skivan har inte ett svagt spår, första singeln Whatever Happened To My Rock N Roll? (Punk Song) är underbar, basgången på och melodierna i As White As The Sun ger mig rysningar, och de olika stämmorna på Spread Your Love har varit en självklar klassiker på många skrålande förfester.

På den efterföljande turnén gjordes ett stopp på Hultsfredsfestivalen, och de var där jag blev förälskad. Tre helt svartklädda killar som, på den något kassa pampas-scenen, hypnotiskt stod helt stilla och malde igenom hela skivan. De sa inte ett ord, och de sparsamma sceneffekterna (vita och röda lampor samt en rökmaskin på högvarv) lyste upp deras figurer i tredubbel storlek.

Uppföljaren, Take Them On, On Your Own, kom år 2003 och var en aning spretigare än den lite mer naiva och hungriga debuten. Lite mer experimentell, lite fler ballader och en aning mer laid back, men med käftsmälls-låtar som till exempel Twelwe Barrel Shotgun och Stop, och den sjukt coola Ha Ha High Babe, gör även det här albumet till en självklar medlem i var man och kvinnas skivsamling.

Den tredje och senaste skivan Howl kom 2005 och här gör bandet en musikalisk helvändning. Trummisen Nick Jago lämnar tillfälligt bandet på grund av alkohol- och drogproblem, och Robert Levon Been och Peter Hayes spelar in det mesta själva. Borta är nu de skräniga gitarrerna och The Bass From Hell. Här har grabbarna verkligen växt till sig, och jag fullkomligt älskar det! En i stort sett akustisk skiva hämtar nu istället inspiration från tidig amerikansk blues.

Gitarrmattor ut – hej munspel, slidegitarr och handklapp! Skivan är mer låtbaserad, och har fyra låtar med bara gitarr, munspel och sång. Inledande Shuffle Your Feet börjar med en säkert femstämmig a capella-kör och river igång med ett bluesigt slidegitarr-riff och spontana utrop i bakgrunden. Därefter följer den enligt mig bästa låten de gjort, Howl. I detta tempo tuggar albumet vidare med ömsom singer songwriter-låtar och mer rockiga låtar.

Men nu tillbaka till den där kvällen i Göteborg för två och ett halvt år sedan. Jag har rest ner från Dalarna endast för konserten och jag och två kompisar står förväntansfulla i den tyvärr halvfulla lokalen. Efter ett tag kommer Peter Hayes in på scenen, helt klädd i svart som vanligt, med en cigg i mungipan, och med ett bakåtslickat hår och långa polisonger som får honom att se ut som en italiensk maffiamedlem. Han ställer sig till höger på scenen och spelar själv igenom tre av senaste albumets akustiska låtar rakt igenom. Mot slutet av den tredje låten, Devil’s Waiting, smyger sig resten av bandet på (de har på turnén med sig en fjärde person som förstärkning), samtliga svartklädda, och kommer unisont in med stämmor på sista refrängen. Efter det bjuds det som tidigare nämnt på, nästan alla låtar från nya albumet, som nu är betydligt svängigare och hårdare än på skivan. Dessa varvas med gamla hits, och Hayes och Levon Been turas om att sjunga lead i låtarna. Cirka två, tre timmar senare avslutas kavalkaden med sista låten från Howl, den fullständigt makalösa The Line. Efteråt är jag hänförd. Jag vet att redan nu att jag sett och hört en av de bästa konserterna i mitt liv.

Black Rebel Motorcycle Club släpper sin fjärde fullängdare, Baby 81, den 30 april, och att döma av de låtar man kan lyssna på på deras myspace så har de gått tillbaka mer till de två första skivornas ljudbild, fast rejält mycket hårdare och tyngre.

I kill myself with a six barrel shotgun
I kill you all but I need you so
I tear my finger from the trigger baby

Black Rebel Motorcycleclub – Six Barrel Shotgun

Andra bloggar om: Black Rebel Motorcycle Club, B.R.M.C., Musik, Rock, Noel Gallagher, Sticky Fingers,

Hej Musikvänner!

Det här är min blogg.
Till en början ska jag utförligt sammanställa de enligt mig häftigaste rockbanden. Jag börjar med Black Rebel Motorcycle Club, men fler band tillkommer. Jag ska försöka hinna med ett i veckan.