Cedric vägrar be om ursäkt.

Det verkar som om Cedric Bixler-Cavala ännu inte har bett om ursäkt för händelsen på Cirkus.
Pappan till tjejen som ägde kameran har sagt att han tar bort polisanmälan så fort han fått en ursäkt från Cedric. Men nu verkar han släppa sitt, enligt mig, lite obefogade engagemang (det stod klart och tydligt att kameror var förbjudna på konserten). Han skriver på Facebook :

there is too much in life to keep the bullshit hanging on
cedric has shown himself to be the A1 asshole i thought he was from the start
my guess is that luger..the concert arranger who paid his debt...i guess he stiffed them too
an apology...never came
just cause a guy can write decent texts...does that give him an asshole license?
guess so
anyhows...the we have not dropped the case with the police and don't intend on it until he apologizes
at the age of 52...i have seen my share of assholes
including myself at times
doing something stupid is human
not apologizing for it....yheah...i am getting tired of the word asshole..but it seems to fit sooo well
i will let ya know if a miracle happens and the guy can actually show he has the least bit of responsibiltiy in him
he stiffed my daughter...and he stiff luger
shmuck
i will after this mail..disband this group...we all have too many groups we are in..one less is all the better
live well cedric

Emo-kriget fortsätter!

En vecka har gått sedan det första våldsutbrotten mot emo-kids i Mexiko. Nu i helgen skulle de samlas ännu en gång, i Tijuana, och den här gången med skydd av polis. Tanken var att det skulle vara en demonstration för tolerans och mot våld. Men det gick inte så bra, de möttes av en stor folkmassa som väntade på dem och slagsmål bröt ut..

Det som förut var några sura punkare och rockabillys var nu en mycket mer blandad och organiserad mängd människor som startat The Anti-Emo Alliance (med slagorden ”Those pants would look better on your sister”).

Här är förövrigt tv-framträdandet som fick emo-kidsen att börja demonstrera. På bästa sändningstid spyr programledaren galla över emo-genren:

Min spanska är lite rostig men han hävdar att emo är något för 15-åringar som inte gillar musiken de lyssnar på utan bara är kära i musikerna. Och att det inte är en genre, utan att alla ignoranta emo-barn därute blandar ihop redan existerande musikstilar.

Jobbiga intervjuer del 2.

My Showbiz Life - according to Ed O´Brien and Thom Yorke

En gång i tiden hade Radiohead storslagna planer på att göra en egen tv-kanal, "The Most Gigantic Lying Mouth of All Time". Projektet lades på is, men här kommer två höjdpunkter:

Förföljelser av Emo-kids i Mexiko! Kravallpolis sattes in för att stoppa våldet mellan punkare och emos.

Färska nyhetsinslag från Mexiko, där det brutit ut regelrätta gatustrider mellan emo-kids och punkare. Det började med att en massa Emos skulle demonstrera, (jag tror det var efter att en VJ på tv hade snackat skit om emo) och då dök punkarna och rockabilly-kidsen upp, beväpnade med flaskor och bälten.

De första striderna i Mexico City resulterade i en sådan våldsupptrappning att Mexikos kravallpolis fick sättas in.
Emo-hatet är tydligen väldigt utbrett i Mexiko. En punkare blir förfrågad om varför de spöar Emosarna, och han svarar "för att de kopierar våran stil".
Nu har ”Los Emos” börjat organsiera sig ordentligt, och våldet har spridit sig till flera större städer i Mexiko. Pressen kallar det för krig.

Varför är då emo-hatet så utspritt? En krönikör skriver att: ”The answer is simple, emo attitude here in Mexico is anti-youngster: they do not drink, they do not have sex, they do not have fun, they go to concerts just to cry, they go to parties just to sit in a corner and cry, and they feel victims of everything, it is really, a very stupid behavior.”.

Vi får se hur det går.

Ifall ni undrar var jag ställer mig i frågan säger jag bara !Vivan los emos!

More news from nowhere

Then a black girl with no clothes on
Danced across the room
We charted the progress of the planets
Around that boogie-woogie moon
I called her my Nubian princess
I gave her some sweet-back bad-ass jive
I spent the next seven years between her legs
Pining for my wife


Nick Cave and The Bad Seeds - More News From Nowhere

De-Loused in the Comatorium - The Story Book!

The Mars Voltas mästerverk De-Loused in the Comatorium från 2003 handlar om bandets vän och mentor, konstnären Julio Venegas (som på skivan kallas Cerpin Taxt). Efter att han försökt ta livet av sig genom att injicera råttgift hamnade han i koma, och vid uppvaknandet rymde han och hoppade från en vägbro ner mot den mötande trafiken och dog.
På skivan hamnar Cerpin Taxt i koma på andra spåret Interiatic ESP. Resten av låtarna handlar om de olika drömvärldar som Cerpin Taxt besöker i koman. Han vaknar och tar slutligen livet av sig i de sista låtarna Televators och Take the Veil Cerpin Taxt.

Nu har det dykt upp en novell som Cedric Bixler-Cervala, sångare och textförfattare i Mars Volta, och Jeremy Ward , bandets numera avlidna ljudmanipulatör, skrev som komplement till De-Loused in the Comatorium.

Den finns att ladda ner här. Lite skön becksvart avgrunds-läsning om en ytterligare djupdykning i Cerpin Taxts mörka medvetande.

Här är inledningen:

Cerpin taxt stood high above the wobbling miscarriage of oncoming traffic, he was weak in the knees. Blackened out of synch knew his time here would soon end with an internal hemorrhaging made aware by the animonstrosity of his frankenstatue presence. No longer would he carry on his shoulders the weight of passion. No where were his next of kin to be found. Automotive surges spilled through the veins below him. Was this the only passage that he could find? Sweat adorned the unmoped of his brow, he couldn’t possibly turn back. His jaws jingled with cold studdering, his stomach bulged midmetamorphosis, grumbling knot belches, too nervous to look down into the inviting concrete collision. He served himself no other choice.

Sigur Rós kan göra bra musik, MEN.....

The Dillinger Escape Plan vs. Band of Horses

Jaha. Jag har fått klagomål på att den här bloggen är för gubbig. Jag tänker inte sätta igång något försvarstal, utan jag tänker berätta om förra veckans två konserter; The Dillinger Escape Plan och Band of Horses.
På måndagen var det i alla fall The Dillinger Escape Plan och det såg ut och lät så här:

Jag orkar inte skriva så mycket mer. Kolla själva liksom. Det var sjukt jävla bra. TDEP måste vara det bandet som röjer mest om man ser till hur tekniskt de ändå spelar. Mycket kasta gitarrer i luften, och hoppa från ljusriggar (3 meter!!!). Framförallt är TDEP det enda bandet som får det att se coolt ut att stå på monitorer och spela. De nya låtarna från halvkassa Ire Works, och de gamla klassikerna från framförallt bästa skivan Miss Machine frammanade allsång och frenetiskt viftande taktslag med händerna i luften (framförallt från Olas sida. Ola sa även saker som ”han ligger ju för fan på synkopen efter 2:an i en 5takt.” och försökte med detta på nåt sätt med ord förklara varför han gillar matterock så mycket). Förutom några tvivelaktiga sjönsångs-insatser från sångaren (vin Diesel!) och ett elavbrott i slutet var det en riktig höjdarkonsert!

Band of Horses intog samma scen, fast på onsdagen. De skäggprydda männen från Seattle med sin mysiga sydstatsgungiga gitarrpop, övertygade dock inte lika mycket som TDEP, med sin mattehardcore från helvetet. Men hade jag inte sett världens fräckaste liveband två dagar tidigare hade jag nog tyckt att Band of Horses-konserten var bättre. De körde alla låtar man ville höra, och det lät väldigt bra. En helt ok konsert helt enkelt. Inte magiskt, inte dåligt.

Leonard Cohen till Sverige.

Mycket gubbar just nu. Ungefär samtidigt som Neil Young spelar på Roskilde, och Bruce Springsteen spelar på Ullevi så kommer den nu 73-åriga Leonard Cohen och spelar i Helsingborg den 3 juli. Ifall det inte hade krockat med Roskilde hade jag övervägt att åka dit.

Jag älskar Leonard. Jag vill verkligen rekommendera skivorna Songs of Leonard Cohen från 1967 och Songs From A Room från 1969, två underbara album med sorgliga avskalade Singer/Songwriter-låtar, en stil som han lämnade helt på 80-talet (se videon nedan).

Här bjuder jag på den idag väldigt populära låten Hallelujah från 1984, som Jeff Buckley nästan tagit patent på. Jag kan dock inte bestämma mig för vilken verision som är bäst. Här är iallafall originalet, som jag tycker är betydligt charmigare, hehe....

Helg!

Nu är det äntligen helg, och vad passar då bättre än lite peppig emocore? (det där var nog första och sista gången jag använder ordet "emocore" i officella sammanhang. Ja nu gjorde jag ju det igen, men ni fattar...)

För det är faktiskt så: att hur mycket creddig hardcore, eller introvert indiepop, eller flummig progg-rock-space-opera, eller klassisk Neil Young-rock, eller gråtig arty-farty-screamo man än lyssnar på, så blir det faktiskt inte bättre än såhär:

Alldeles underbar välproducerad Amerikansk emo: As Cities Burn - Bloodsucker Part II

Trevlig helg!

Dig Lazarus, Dig!!!

Nya skivan med Nick Cave & the Bad Seeds betitlad Dig Lazarus, Dig!!! släpps i dagarna. Jag har naturligtvis tjuvat den för länge sedan, och som vanligt har jag redan påbörjat en novell-lång recension som ingen kommer att läsa.

Men kort och gott; det är en bra skiva. Det märks att sidoprojektet Grinderman har skakat om både kreativiteten och maktpositionerna i bandet. Ljuden och instrumentationen är flummiga och lekfulla, och Nick Caves patenterade pianospelande står inte att finna någonstans. Som vanligt är Nick en utomordentligt begåvad textförfattare, som med sin mörka stämma tecknar upp sjuka och tragiska levnadsöden, ofta i första person. Det är nästan som att Dig Lazarus, Dig!!! skulle kunna vara en lite lugnare uppföljare på Grinderman-skivan som kom förra året.

Till releasen släppte bandet några flummiga videoklipp. Dom ser ni här:

(Vad är grejen med Ouija-brädor? Både Nick Cave och nu senast Mars Volta verkar ju tillbringa tiden med att frammana andar.)

Här är officiella videon för första singeln, Dig Lazarus, Dig!

Neil Young till Roskilde!

Jag hade precis tänkt sätta mig ner och skriva ett jättebittert blogginlägg om Neil Youngs två konserter i Köpenhamn i helgen. Jag hade tänkt muttra om att han hade kört helt sjukt bra setlists och att jag hade gett typ vad som helst för att ha varit där (ja förutom de 4500 kronorna en biljett hade kostat).

Då kom glädjebeskedet. Neil Young kommer till Roskilde i sommar! Jag finner inga ord. Radiohead och Neil Young på samma festival, mina två absoluta musikfavoriter, jag är överlycklig!

Kanske fick Neil lite dåligt samvete över att han bara gjorde en skandinavisk spelning på europa-turnén. Det spelar ingen roll, gubbfan kommer iallafall!
Nu återstår det att med spänning få reda på med vilket band han kommer spela med. Jag hoppas innerligt att han har väckt liv i Crazy Horse igen, men det kanske är att hoppas på för mycket... Men det finns iallafall intervjuindikationer som pekar åt det hållet, tydligen har Neil och Poncho blivit sams igen. Jag återkommer så fort jag vet något. Nu ska jag krypa ihop i en liten boll av välbehag och lyssna på Neil Young, och längta lite tills i sommar.

En vecka i musikens tecken.

Måndag. Dillinger Escape Plan.


Onsdag. Band of Horses.