Breach!

Tidigare nedlagda hardcore-bandet Breach återförenas för en exklusiv spelning på Debaser i Stockholm den 6 December. På sångarens bröllop tidigare i år gick alla i bandet upp och rev av en låt (som ni kan se här), och det var tydligen så roligt att de bestämde sig för att återförenas för en spelning.
Jag kommer vara där.



Andra bloggar om: Breach, Musik

Nya siffror

PSFK är en sida som rapporterar om nyheter och åsikter om trender. De har analyserat nedladdnings-spektaklet In Rainbows och kommit fram till följande:
Radiohead’s In Rainbow has sold at the equivalent price of$8 a CD worldwide. In just three days it has sold 1.2 million downloads and made up to $9.6m.

Detta kan var en viktig läxa för skivbolagsindutsrin, när det nu visar sig att folk är villiga att betala 8 $ för en nedladdning.

Hur mycket betalade du?

Andra bloggar om: Musik, In Rainbows, Radiohead

In Rainbows

En dag efter att albumet In Rainbows släpptes så sa en källa nära Radiohead att 1.2 miljoner album laddats ner. Det finns just nu tyvärr inga siffror på hur mycket folk valde att betala, men ifall alla betalade 10 pence (1,3 SEK) så tjänade Radiohead 120.000 pund. Och då räknar man inte in alla de som betalat för boxen. Succén är ett faktum, och jag väntar med spänning på skivindustrins kontring, nu när ett band har bevisat att de inte behövs. Förövrigt ryktas det redan nu om att både Oasis och Jamiroquai ska följa Radioheads exempel.

På musiksidan last.fm:s topplista över förra veckan ligger hela In Rainbows låtlista från början till slut på topp 10, med cirka 3,3 miljoner spelade låtar.

Men nog om det....

Hur bra är skivan då (kanske någon utav mina tre läsare undrar)?
Svaret är: sjukt bra!

Jag gillar att lyssna in mig på album. Man köper skivan på morgonen den släpps, går hem, lägger sig i soffan och lyssnar igenom från början till slut, med konvolutet till hands.
Därför känns det en aning vemodigt och framförallt ofullbordat när zip-filen är nedladdad. Där ligger den på mitt skrivbord (det virtuella alltså). Jag öppnar. Lägger in i Itunes. På med lurarna. Play…

Första spåret 15 Steps börjar med ett svängigt och knastrikt indietronica-beat, och efter ett tag börjar Thom sjunga. Det är först nu jag verkligen inser att jag har ett helt nytt radiohead-album framför mig! Låten fortsätter med lite karakteristiska Johnny Greenwood-gitarrkomp och en ganska funkig basgång, med svävande synthmelodier ovanför, och skumma barnskrik långt bak i mixen. Underbart.

Låt nummer två, Bodysnatchers, börjar med med ett flummigt rockriff och fortsätter i malande tempo med Johnnys ”Birds from hell”-gitarrslingor. Här hörs för första och nästan sista gången Johnnys favoritinstrument, Ondes Martenot, som har använts flitigt från och med Kid A, men framförallt på senaste Hail to the Thief. Det här är en typisk låt från Radioheads senare karriär.

Tredje spåret, Nude, eller Big Ideas som den hette förut, är en gammal trotjänare, som här äntligen spelats in, till alla fans stora lycka. Låten har hängt med sedan Ok Computer men bara spelats live. Det är en vacker ballad med sparsmakligt stråkarrangemang och hjärtskärande falsettmelodier från världens bästa sångare.

Weird Fishes / Arpeggi börjar lite som Knives Out från Amnesiac, med upprepande trumkomp och tre gitarrplock som samsas om ljudbilden. Underbara körer hörs då och då i bakgrunden, som sedvanligt används som ett ytterligare instrument. En bit in låten stannar den till ett tag, något som Phils trumspel avbryter, och låten avslutas i en kavalkad av gitarrer, körer, effekter och ett mantra från Thom: ”I hit the bottom and escaped”. Påminner även om Where I End and You Begin från Hail to the Thief.

All I Need börjar med skumma syntar och ett verkligen jätteläskigt baskomp. Tankarna förs till A Punchup at a Wedding, fast med en påtaglig domedagskänsla, pricken under utropstecknet är ett ensamt litet klockspel.

Sen kommer balladen Faust Arp, med akustiska gitarrer och stråkarrangemang. Låter lite som låtarna som låg på My Iron Lung-EPn.

Två minuter efter det att Faust Arp har börjat sätter Reckoner igång, med reverb-dränkta trummor och perkussion-instrument. Ett ensamt gitarrplock kompar den än en gång ljuva falsettmelodin, i väntan på pianot och basen som lite senare plockar upp ljudbilden från akvariets botten och för upp det till ytan. Det enda som går att tyda från texten är smått mardrömslika ”Feeling pulled apart by horses”. Det här kan vara albumets starkaste spår.

House of Cards börjar med gulliga maj-7-gitarrer och vackra körer samtidigt som Thom sjunger ”I don’t wanna be your friend I just wanna be your lover”. Har han gått och blivit romantiker på senare dagar? Om man tar bort stråkarna, gitarrkompen och trummorna kunde det varit en låt från Thoms soloalbum The Eraser. Låten känns lite svag faktiskt, i jämfört med resten av albumet.

Jigsaw Falling Into Place är ännu en gitarrlåt som för tankarna till Knives Out samt Go To Sleep. Snabbt tempo, akustiskt gitarrkomp som lägger grund till elgitarrsmelodier. Framförallt så är det Thoms sångutryck som påminner om tidigare album, han snäser lite mer på den här låten än de tidigare spåren som har haft ett litet mildare uttryck.

Skivan avslutas med underbart vackra och melodiska Videotape. Ett sorgligt piano tar för första gången på In Rainbows mycket plats i låten, och Thom inleder med ”When I’m at the pearly gates this will be all, my videotape”. Påminner om många avslutningslåtar från tidigare album, en väldigt vacker låt, som förmodligen kommer att sitta där uppe med Motion Picture Sountrack och Street Spirit.

Sammanfattningsvis känns det som om In Rainbows är en ganska distanserad skiva. Den är inte lika flummig och utsvävande (på både gott och ont) som Kid A och Amnesiac. Vissa saker för tankarna till Hail to the Thief, men med en annan infallsvinkel. Det är mer gitarrer och mindre piano, samt väldigt få elektroniska beats. Det känns lite som ifall Radiohead under The Bends-eran helt plötsligt hade börjat spelat låtarna från Hail to the Thief. Ja, jag nöjer mig med den liknelsen.

Det tar ju alltid ett tag innan ett album riktigt sjunker in, och det är först då man kan göra en nyanserad analys. Men låt mig säga så här; jag har inte gillat ett Radiohead-album så här mycket efter bara några lyssningar, sedan Ok Computer tror jag. Kid A och Amnesiac är ju klockrena och klassiska album, men de tog väldigt lång tid innan man tog in helheten liksom. Hail to the Thief hade många bra låtar, men gav ett tvetydligt helhetsintryck. Det här känns rätt helt enkelt, och jag hoppas att ni tycker likdant!

Andra bloggar om: Radiohead
Andra bloggar om: In Rainbows

Lite blogg-tips.

Två nya stjärnor har fötts på bloggosfärens himmel.

Först ut har vi The Song of the Day, som varje dag lägger upp en bra låt med tillhörande video. Regelbunden och hög kvalitet, ett perfekt sätt att starta dagen på!

Mitt andra tips är A Page to Pass the Time. Här har vi en kille som förmodligen har väldigt lite att göra på dagarna. Den uppdateras ofta flera gånger om dagen, och handlar om film, spel, comics och annat gött.

Keep on blogging in the free world.
(ironi)

Priset på Radioheads nya album förbryllar och engagerar.

Mitt förhållande till Radiohead har varit mångårigt och kantat av förvåningar och överaskningar. Efter att ha köpt i stort sett allt Radiohead-material som finns, tatuerat två Radiohead-motiv, varit på alla konserter jag kunnat (2!), så blir jag sällan förvånad eller besviken över vad Thom, Colin, Johnny, Phil och Ed väljer att göra med sina karriärer.
Efter albumet Hail to the Thief 2003, har det, förutom en b-side-ep och lite sporadiskt turnerande, varit väldigt tyst från Radiohead. Thom Yorke släppte ett underbart solo-album, Johnny köpte förmodligen suspekta skivor, och de andra födde väl barn eller nåt...

Men efter mycket om och men ska Radiohead nu släppa sitt sjunde studioalbum, In Rainbows. Jag har då och då surfat in på www.radiohead.com för att kolla in inspelnings-bloggen och se hur det går för dom.

Döm om min förvåning när jag igår lokaliserade min webbläsare (firefox) på radioheads virtuella krypin, och möts av en enkel text som proklamerar:
"Radiohead have made a record. So far, it's only avaible from this website. "
Vafan!? Vad hände med de tidigare svulstiga marknadsföringskampanjerna för nysläpp av band i den här kalibern? Har jag levt under en sten, eller har verkligen ingen hört talas om detta?
När förvåningen släppt, erinrar jag mig att Radiohead faktiskt står utan skivkontrakt och har tidigare sagt att de i framtiden vill testa nya sätt att släppa sin musik.
Jag surfar vidare in på sidan, och möts ett tag senare av ett beställningsformulär. Man kan beställa ett paket bestående av skivan, två vinyler, ytterliggare en skiva med extra låtar, samt den sedvanliga samlingen av högkvalitativt artwork (vilket jag naturligtvis gör).
Förutom paketet för 40 £ kan man även ladda ner skivan. Ja, det verkar ju vara modernt och praktiskt att som storsäljande arena-rockband strunta i mellanhänder och sälja direkt från sin hemsida. Känns lite i tiden liksom... Speciellt eftersom att just köpa en skiva verkar bli mindre och mindre populärt.

Men det är nu det roliga börjar.
Jag väljer att köpa en nedladdning av skivan. Men beställningsformuläret ser inte ut som jag är van vid att de brukar göra. Det finns nämligen inte ett satt pris, utan en tom ifyllbar ruta. Va!? Jag fattar inte utan klickar på frågetecknet.
Jag möts av texten "It's up to you". Vafan!? Jag klickar på ytterligare ett frågetecken: "No really. It's up to you!"
Kära läsare, man får alltså själv sätta pris på att ladda ner skivan!

Jag velar fram och tillbaka. Försöker på ett neutralt sätt balansera min yttersta kärlek för detta underbara band, med min ganska risiga ekonomi. Ska jag betala lika mycket som jag hade gjort om jag köpt skivan i butik? Eller ska jag snåla och bara ge en symbolisk summa?
Som tur var läser jag det finstilia och inser att en nedladdning av albumet ingår när man köper paketlösningen. Puh!

Det återstår att se hur denna försäljningsmetod yttrar sig. Men jag blir verkligen inte förvånad över att Radiohead väljer att bara marknadsföra sin skiva via hemsidan. Det finns nog stor chans att det får en viral effekt, bloggar och tidningar har redan börjat ta upp saken.





Andra bloggar om: Radiohead, Musik, In Rainbows

Good Morning Ape presenterar: Världens bästa band!

Khoma.



Andra bloggar om: Khoma, Musik

Neil Young annonserar nytt album och turné!

Neil Young, min husgud, har utannonserat att han släpper ett nytt album.
Albumet, med titeln "Chrome Dreams 2", är sagt att vara en fortsättning på det outgivna, men frekvent bootlegade (det ordet hittar du inte i många lexikon!) "Chrome Dreams" från 1977.
Även en turné har bekräftats från gamle Nilpa.
Den stora frågan är dock, vilket band använder han sig av? Jag hoppas innerligt att han en gång för alla har frammanat demonen Crazy Horse! Sist Crazy Horse var med på ett Neil Young-album var på "Greendale" från 2003 (dock utan Frank "Poncho" Sompedro).
Men med tanke på att på "Chrome dreams" nummer 1, då var många av låtarna var framförda med Crazy Horse, så man kan ju bara hoppas!
Ytterligare önsketänkande vore att de tog en vända till Europa och spelade.
Tiden får avgöra hur det blir, men så länge lägger jag ut ett alldelles underbart litet klipp:




Om det finns någon som kan tolka en redan perfekt låt, med ett fullständigt vedervärdigt kompband, och ändå skapa magi, så är det Neil. Lyssna och njut av världens bästa gitarrist!

Norsk Screamo.

Vad lyssnar Apan på just nu? Undrar ni naturligtvis.
Jo, det är den eminenta genren Norsk Screamo som gäller, hävdar jag tillbaka.
Närmare bestämt; Catena Collapse och Snöras.
Bättre än så här blir det faktiskt inte.
Adjö.
Need more vitamine B. Need more vitamine B!




Andra bloggar om:
screamo,
snöras,
catena collapse

Nytt oljud.

Jag vill verkligen inte bara hitta roliga länkar och coola videos. Jag vill skriva om saker. Och jag kommer göra det. Snart. När jag får inspiration.

Tillsvidare ger jag er Refused, världens bästa band, live från 1998 där de spelar för en fruktansvärt värdelös publik. Jag gråter inombords varje gång jag inser att jag aldrig fick se dem.

Världens Coolaste Rockband. Del 3 - At the Drive-in.

At the drive-in bildades 1993 i El Paso, Texas, och bestod av Cedric Bixler Zavala (sång), Omar A. Rodriguez-Lopez (gitarr), Jim Ward (gitarr), Paul Hinojos (bas) och Tony Hajjar (trummor).

At The Drive-In var en av pionjärerna inom emo och post-hardcore, influerade av bland andra Fugazi och Drive Like Jehu. Texterna är ofta svårtydbara och en aning pretentiösa. Låttitlarna likaså.

De hade alla olika bakgrund, men hade som gemensamt att alla var andra generationens immigranter från Sydamerika.

Deras musikaliska resa har varit lång, det första släppet, Hell Paso från 1993, är något slags försök till rock, men genremässigt ligger det närmre skatepunk, och låter faktiskt ganska risigt. Men man hör dock redan här bandets potential, framförallt i låten Grand Mox Turkin, men det är främst Cedrics vokala förmågor som utmärker sig.

Uppföljaren Alfaro Vive, Carajo! Är desto bättre. 4 snabba punkrocklåtar med Cedrics och Jims karakäristiska sångdueller, och nu har grabbarna lärt sig spela gitarr ordentligt. De har nu hittat ett ordentligt sound, och de turnerar i Texas och tar varje spelning de kommer över. Rykten säger att de till och med uppgav sig för att vara ett polkaband en gång, enbart för att få spela i en tv-show.

I El Paso börjar de bygga upp en växande fanskara, mycket tack vare deras spektakulära och ofta helt vilda liveframträdanden. Annat var det utanför Texas. När de turnerade på västkusten spelade de ofta för tomma publikgolv på sunkiga hak. Men de fortsatte, och det skulle visa sig vara ett rätt beslut.

De spelade ett gig i Los Angeles och det var enligt utsago endast 9 personer i publiken. Men ryktena om deras liveframträdanden hade spridit sig och i publiken fanns representanter från Flipside Records, som gillade vad de såg, och signade dem på direkten.

1996 släpps debutalbumet Acrobatic Tenenment som är en banbrytande skiva i den moderna emo- och post hardcorens historia. Finstämda melodier möter hardcoreskrik bakom ofta ganska lättsmälta punkrocksgitarrmattor. Inledande emodängan Star Slight är en av de bästa låtarna de gjort och skivan fortsätter i samma tempo med vissa inte lika starka undantag. Överhuvudtaget en väldigt, väldigt, väldigt, bra skiva.

Efter debuten fortsatte de turnera kompromisslöst och fler och fler fick upp ögonen för de 5 spinkiga, tatuerade och afrobeprydda killarna.

Jag vet inte riktigt när de började knarka ordentligt, men knarkade det gjorde de. Mycket. Straight Edge är och var väldigt populärt inom hardcorescenen, och många blev väldigt förvånade över att At The Drive-in inte alls sa nej till droger, utan snarare satt och rökte heroin på straight edge-tillställningar.

1997 kom uppföljaren till Acrobatic Tenenment, In/ Casino/Out. En väldigt spretig platta som lutar mer åt emo än hardcore. Några helt ok låtar, framförallt Chanbara och Napoleon Solo, men på det hela så är det den sämsta plattan. Framförallt låter den ganska illa. De valde att spela in skivan live för att fånga det ljudet de hade på konserter, och det har nog mycket med det att göra. Paradoxalt låter låtarna från In/Casino/Out bättre när de spelades live, men det är svårt att fånga den intensitet som de hade live (kolla bara in videoklippen nedanför!).

Jag spolar fram till år 2000. At The Drive-In har nu tagit steget från ett indieband som spelar på små punkspelningar, och har fått ett ganska stort nationellt och internationellt följe. De släpper skivan Relationship of Command, enligt mig en av de absolut bästa skivorna någonsin.

Flummiga, ofta jazziga gitarrer från Omars sida ovanpå Jims mer traditionella spelstil ger utlopp till underbara gitarrdueller. Men det är Cedric som gör skivan så snuskigt bra. Han skriker, pratsjunger och emowailar som en gud, lyssna bara på One-Armed Scissor runt 3.04, Invalid Litter Dept. Runt 5.29, men framförallt Cosmonaut runt 2.40 för de kanske coolaste sångögonblicken i rockens historia (kanske undantaget för Happiness Is A Warm Gun med The Beatles runt 2.30).

Det finns fan inte ett enda jävla dåligt spår på Relationship Of Command! Jag lovar dig, har du den inte så köp för bövelen! Du kommer inte bli besviken!

Skivan fick stort genomslag och alla snackade om At The Drive-In som ”nästa stora grej”. Men så blev det inte.

Det hade länge funnits olika meningar inom bandet om hur de skulle låta. Cedric och Omar ville att nästa skiva skulle låta som Pink Floyd’s Piper At The Gates Of Dawn, medans resten av bandet hellre ville göra Weezer-rock. Konflikten var ett faktum. At The Drive-In spelade sin sista spelning i februari 2001.

Omar och Cedric började senare spela flummig progg i The Mars Volta (som förtjänar ett eget inlägg i min lista över de Coolaste Rockbanden), medan de andra egentligen fortsatte att göra samma sorts musik i bandet Sparta. Men inget av banden blir så bra som At the Drive-In på Relationship of Command, och de har satt ett enormt avtryck i modern musikhistoria.

Sista turnén 2001, Sidney. Finns inget mer att säga.


Från något klassrum. Runt 1997.


Tv-framträdande mot slutet av karriären. Cedric ser inte så kry ut.

Vad gjorde man innan Youtube?

Jävlar anamma vad mycket godbitar det finns där ute! I den olidliga väntan på ett nytt inlägg i Världens Coolaste Rockband-serien lägger jag ut detta klipp. Året är 1967 och jag låter musiken, kläderna och synkningen med playbacken tala sitt tydliga språk. Underbart!

Världens Coolaste Rockband. Del 2 - Crazy Horse.

Crazy horse är nog för den stora massan mest kända som Neil Youngs ständiga kompband. Men det finns en hel del mer att veta om dessa herrar, och ifall man lyssnar på deras skivor finns en hel del guldkorn att hitta. Men framförallt så kvalificeras de definitivt som ett av världens coolaste rockband.

Först lite bakgrundshistoria. Danny Whitten, Billy Talbot och Ralph Molina började sina musikaliska karriärer i do wop-grupen Danny and the Memories 1962. De spelade in en singel, men när framgången uteblev flyttade gruppen till San Fransisco 1967. Under namnet The Psyrcle bytte de ut a cappela-sången mot gitarr (Whitten), Bas (Talbot) och trummor (Molina).
Ytterligare medlemmar värvades och när debutalbumet kom 1968 hette de numera The Rockets och var en sextett med blås och stråkar som spelade psykadelisk folk-rock.
Debuten sålde enbart 500 exemplar, men en ny bekantskap skulle snart för alltid förändra bandets framtid…

Ingen kommer ihåg hur Neil Young upptäckte the Rockets för första gången. Någon menar att Neil nästlade sig in på en fest hemma hos Billy Talbot, någon menar att Talbot och Molina åkte hem till Neil och spelade upp deras skiva. Men det är ändå fastställt att Neil Young jammade med The Rockets när de spelade på det kultförklarade Whiskey A Go Go i Los Angeles 1969.
Det här är en mycket spännande tid i Neil Youngs musikaliska liv. Hans tidigare band, Buffalo Springfield har splittrats och han ska snart börja spela med dåtidens absolut största rockband och tillika supergrupp, Crosby Stills & Nash.
Direkt efter att han spelat med The Rockets den där gången, bokar han studiotid och mer eller mindre snor Talbot, Whitten och Molina från the Rockets, som senare lägger ner.
De spelar in skivan Everybody Knows this is Nowhere, som förövrigt kanske är den bästa skivan som någonsin gjorts.

Många av Neils vänner och kollegor fattade aldrig varför han ville spela med sitt nya band, som faktiskt var ganska kassa på sina instrument. I alla fall så varvade han kokainfyllda och utsålda stadiumturnéer med CSN&Y med att harva i ett garage med sitt nya band som han nu har döpt till Crazy horse.

Neil har alltid valt sina egna vägar musikaliskt, med minst sagt blandade resultat, och är det något han alltid avskytt så är det virtuosa studiomusiker. Kanske för att med Crazy Horse får han spela ett gitarrsolo i tio minuter utan att någon bandmedlem lägger sig i, men mest för Crazy Horse karakteristiska sound. När de fyra samlas och spelar ihop skapas ren magi. Billy Talbots basspel och Danny Whittens sparsamma men nödvändiga gitarrspel passar Neil Youngs mördargitarr som handen innanför kalsongerna. Och bakom allt detta har vi Ralph Molina som inte kan slå på virveln och hi-haten samtidigt. Fullständigt makalös kombination.

Efter Everbody Knows this is Nowhere var Neil Young och Crazy Horse ett av de hetaste banden på den tiden, men istället för att för att göra en uppföljare spelar Neil in nästa skiva, After the Goldrush, i sort sett utan deras hjälp. Crazy Horse spelar in en egen skiva, förstärkta av Nils Loefgren (dåvarande Grin, och framtida ständig medlem i The E Street Band) och demonproducenten Jack Nietsche.

Drogerna har vid den här tiden blivit vanligare och vanligare i bandet, och Danny Whitten börjar punda heroin. Han påbörjar en snabb spiralbana ner i fördärvet och Neil skriver the Needle and the Damage Done till Danny. I ett försök att få honom att lugna ner sig bjuder Neil in Danny till hans nyinköpta ranch, för att låta honom spela gitarr på den kommande skivan Harvest, som skulle komma att bli Neils största kommersiella framgång. Men när väl Danny kommer till inspelningen är han så tungt drogberoende och förstörd av dess biverkningar att de andra bandmedlemmarna får hjälpa honom att hänga på sig gitarren och till och med stämma den åt honom.
Neil insåg att det aldrig skulle funka och gav Danny lite pengar till en taxi och skickar honom därifrån. Ett dygn senare har han dött av en överdos. Neil och de resterande medlemmarna av Crazy Horse spelar in det nattsvarta knarkeposet Tonight’s the Night, som tillägnas Danny Whitten och bandets tidigare roddare Bruce Berry som också dött av en överdos, med orden ”dedicated to Danny and Bruce who lived and died for rock n roll”.
Med på skivan finns en liveinspelning av låten Come On Baby Let’s Go Downtown, från en spelning från 1971 med Danny på lead vocals, vars spruckna stämma får mig att rysa varenda gång jag lyssnar på den.

Danny Whitten. 1943-1972.

Året efter, värvas en ny gitarrist, Frank ”Poncho” Sompedro, som än idag inom bandet kallas för ”the new guy”. Poncho var tidigare bandets knarklangare som gillade att lira gitarr på fritiden, och detta räckte för att kvalificeras som en medlem i crazy horse.
Bandet hyr en villa i Malibu där de knarkar och spelar in skivan Zuma, ett gitarrdränkt mästerverk som är bland det bästa de gjort. Bob Dylan hälsade på under inspelningen också, men den låten kom av någon anledning aldrig med till slutmasteringen.

Sedan dess har Neil Youngs under sin karriär varvat lågmäld country med mer experimentella utfall som till exempel rockabilly och techno, men det är när han släpper fri det monster som är Crazy Horse som han är i sitt esse.

Det har släppts en hel del skivor med Neil Young och Crazy Horse, och att skriva om de alla skulle ta upp en hel del plats, så de jag anser vara de bästa är Everybody Knows This Is Nowhere från 1969, Tonight's the Night från 1975 (även om de inte krediteras som "...and Crazy Horse"), Zuma från samma år, Rust Never Sleeps från 1979, Ragged Glory från 1990 och Broken Arrow från 1996. 2007 släpptes även liveinspelningen Live From The Fillmore East, som spelades in 1971, en fulltsändigt makalös konsert som är en av de sista som Danny Whitten gjorde.

Crazy Horse har även släppt skivor utan Neil Young och då är debuten Crazy Horse från 1971 och Crazy Moon från 1978 värda att lyssna på.

Tillsammans med Billy Talbot, Poncho Sampedro och Ralph Molina har Neil Young sitt bästa sound. Det är med dem som han kan spela sin taggtrådsgitarr i solo efter solo, men det är framförallt med Crazy Horse som en spelning kan gå verkligen hur som helst! I en intervju förklarar Neil att den största tjusningen med Crazy Horse är att de kan vara helt värdelösa en kväll, och uppnå fullkomlig musikalisk perfektion dagen efter.

Tyvärr finns det inte så mycket filmat material från de tidiga åren med Crazy Horse men jag lägger in ett klipp från Rust Never Sleeps-turnén från 1978, där är bandet i sitt esse:

Ett klipp några år senare (skule gissa tidigt 90-tal) som är en orgie i dålig smak, men musikaliskt sätt är det under bart;

Nästa vecka handlar Världens Coolaste Rockband om fem unga utbölingar från El Paso, Texas.

Emo?

Jag var bara tvungen att slänga in det här videoklippet som jag hittade på den eminenta
emobloggen, sjuuuukt roligt!





Andra bloggar om: Emo

Världens coolaste rockband. Del 1 - Black Rebel Motorcycle Club.

Svensk ordningsvakt: ”Excuse me, but you have to put out that cigarette. Smoking is not allowed here!”

Peter Hayes (sångare, gitarrist och låtskrivare i B.R.M.C), med ironisk ton: ”Ehh… Alright. But it’s ok that we have been doing drugs here all night?”

Följande scen utspelades i foajén till Sticky Fingers, Göteborg, tidig måndag morgon, den 13:e november 2005. Black Rebel Motorcycle Club har för ett tag sen avslutat en spelning och sitter i trapphuset och röker några cigg. Några timmar tidigare har de obarmhärtigt plöjt igenom 10 låtar från senaste skivan Howl samt varvat dessa med gamla alster från de tidigare skivorna. Jag var där. Det var grymt. Jag återkommer om konserten senare.

Peter Hayes och den ständige vapendragaren, och tillika basisten, sångaren och låtskrivaren Robert Levon Been träffades under High School 1995 i deras hemstad San Fransisco. Det visade sig att båda hade en gemensam förkärlek till brittiska rockband från början av 90-talet, till exempel Ride, The Stone Roses, My Bloody Valentine och The Jesus and Mary Chain. De började spela i olika konstellationer, och först 1998 började de, tillsammans med trumslagaren Nick Jago, spela under namnet The Elements. De bytte senare namn till Black Rebel Motorcycle Club, taget efter Marlon Brandos motorcykelgäng i filmen The Wild One från 1953. I en radiointervju berättar Robert Levon Been om varför de valde just det, ganska krångliga namnet, och inte namnet på Brandos motståndargäng i filmen. Men det namnet var tyvärr redan taget av ett annat ganska känt rockband, The Beatles.

1999 spelade de in en demo som snabbt började väcka en hype och ett följe i San Fransisco. Låtarna började spelas i amerikansk radio, och spred sig senare över atlanten, där en viss Noel Gallagher hörde dem och ville på direkten signa bandet till sitt nystartade bolag Big Brother Recordings. 2001 kom den självbetitlade debuten, precis lagom till den retrorock-explosion som band som The Strokes, The Vines, Kings of Leon och våra egna Fagerstaynglingar The Hives stod för.

Debuten var en nattsvart rockdänga som jag än idag ser som en av mina favoritplattor. Direkta, raka rock ’n’ roll låtar med bandets karakteristiska mörka ljudbild, sammanfattningsvis symboliserade av ofta fullständigt hjärndöda trumkomp, skräniga och malande elgitarrer, och som kronan på verket, Robert Levon Beens sagolika motorsågs-distade, men samtidigt melodiska basgångar. Inspirationen kan tolkas som en blandning av brittiska Shoegazing- och rockband som Ride, The Jesus And Mary Chain och tidiga The Verve, men med en rejäl portion av Detroits rockscen med band som till exempel The Stooges, och även en rejäl dos av Velvet Underground.

Skivan har inte ett svagt spår, första singeln Whatever Happened To My Rock N Roll? (Punk Song) är underbar, basgången på och melodierna i As White As The Sun ger mig rysningar, och de olika stämmorna på Spread Your Love har varit en självklar klassiker på många skrålande förfester.

På den efterföljande turnén gjordes ett stopp på Hultsfredsfestivalen, och de var där jag blev förälskad. Tre helt svartklädda killar som, på den något kassa pampas-scenen, hypnotiskt stod helt stilla och malde igenom hela skivan. De sa inte ett ord, och de sparsamma sceneffekterna (vita och röda lampor samt en rökmaskin på högvarv) lyste upp deras figurer i tredubbel storlek.

Uppföljaren, Take Them On, On Your Own, kom år 2003 och var en aning spretigare än den lite mer naiva och hungriga debuten. Lite mer experimentell, lite fler ballader och en aning mer laid back, men med käftsmälls-låtar som till exempel Twelwe Barrel Shotgun och Stop, och den sjukt coola Ha Ha High Babe, gör även det här albumet till en självklar medlem i var man och kvinnas skivsamling.

Den tredje och senaste skivan Howl kom 2005 och här gör bandet en musikalisk helvändning. Trummisen Nick Jago lämnar tillfälligt bandet på grund av alkohol- och drogproblem, och Robert Levon Been och Peter Hayes spelar in det mesta själva. Borta är nu de skräniga gitarrerna och The Bass From Hell. Här har grabbarna verkligen växt till sig, och jag fullkomligt älskar det! En i stort sett akustisk skiva hämtar nu istället inspiration från tidig amerikansk blues.

Gitarrmattor ut – hej munspel, slidegitarr och handklapp! Skivan är mer låtbaserad, och har fyra låtar med bara gitarr, munspel och sång. Inledande Shuffle Your Feet börjar med en säkert femstämmig a capella-kör och river igång med ett bluesigt slidegitarr-riff och spontana utrop i bakgrunden. Därefter följer den enligt mig bästa låten de gjort, Howl. I detta tempo tuggar albumet vidare med ömsom singer songwriter-låtar och mer rockiga låtar.

Men nu tillbaka till den där kvällen i Göteborg för två och ett halvt år sedan. Jag har rest ner från Dalarna endast för konserten och jag och två kompisar står förväntansfulla i den tyvärr halvfulla lokalen. Efter ett tag kommer Peter Hayes in på scenen, helt klädd i svart som vanligt, med en cigg i mungipan, och med ett bakåtslickat hår och långa polisonger som får honom att se ut som en italiensk maffiamedlem. Han ställer sig till höger på scenen och spelar själv igenom tre av senaste albumets akustiska låtar rakt igenom. Mot slutet av den tredje låten, Devil’s Waiting, smyger sig resten av bandet på (de har på turnén med sig en fjärde person som förstärkning), samtliga svartklädda, och kommer unisont in med stämmor på sista refrängen. Efter det bjuds det som tidigare nämnt på, nästan alla låtar från nya albumet, som nu är betydligt svängigare och hårdare än på skivan. Dessa varvas med gamla hits, och Hayes och Levon Been turas om att sjunga lead i låtarna. Cirka två, tre timmar senare avslutas kavalkaden med sista låten från Howl, den fullständigt makalösa The Line. Efteråt är jag hänförd. Jag vet att redan nu att jag sett och hört en av de bästa konserterna i mitt liv.

Black Rebel Motorcycle Club släpper sin fjärde fullängdare, Baby 81, den 30 april, och att döma av de låtar man kan lyssna på på deras myspace så har de gått tillbaka mer till de två första skivornas ljudbild, fast rejält mycket hårdare och tyngre.

I kill myself with a six barrel shotgun
I kill you all but I need you so
I tear my finger from the trigger baby

Black Rebel Motorcycleclub – Six Barrel Shotgun

Andra bloggar om: Black Rebel Motorcycle Club, B.R.M.C., Musik, Rock, Noel Gallagher, Sticky Fingers,

Hej Musikvänner!

Det här är min blogg.
Till en början ska jag utförligt sammanställa de enligt mig häftigaste rockbanden. Jag börjar med Black Rebel Motorcycle Club, men fler band tillkommer. Jag ska försöka hinna med ett i veckan.