Mars Volta är typ världens fräckaste band. Så nu har jag sagt det.
De ständiga vapendragarna Cedric Bixler-Zavala och Omar Rodríguez-López har sedan de lämnade post-hardcore/emo-pionjärerna At the Drive-In ständigt töjt på gränserna för vad konventionell rockmusik innebär. För er som inte hört detta underbar band, kan jag berätta att de låter ungefär som ifall Yes, Led Zeppelin och Santana skulle ta lsd tillsammans och jamma några Miles Davis-låtar. Typ.
Debuten De-Loused in the Comatorium var en konceptplatta om bandets mentor som hamnade i en koma efter att ha injicerat råttgift i armen, och som sedan tog livet av sig direkt vid uppvaknandet. Albumet som producerades av Rick Rubin och gästades av Flea från Red Hot Chili Peppers på bas, var och kommer förbli ett rent mästerverk.
Uppföljaren Frances the Mute, var även det en konceptskiva som handlar om en dagbok som Jeremy Ward, bandets ljudkonstnär, hittade i en bil (Jeremy dog av en heroinöverdos innan skivan släpptes). Vi får följa dagbokens schizofrena (och lidande av Oidipuskomplex) författare Cygnus som är adopterad och letar efter sin biologiska mamma, Frances. Skivan består av 5 väldigt experimentella låtar (sista låten är över en halvtimme lång!).
Cedric Bixler-Zavala och Omar Rodríguez-López
Tredje skivan, Amputechture, var mer rockig (iallfall med Mars Volta-mått) och den här gången fanns det inget kryptiskt spår att följa via låttexterna. Skivan består av sju gittardränkta (den här gången är John Frusciante från R.H.C.P med och spelar gitarr på hela skivan) och latinoinfluerade progg-rock-dängor, samt en flamencolåt.
The Mars Volta är nu tillbaka med ett nytt album som heter The Bedlam in Goliath. Den har snurrat flitigt i mitt iTunes den senaste veckan, och jag är helnöjd med det jag hör. Skivan påminner mycket om Amputechture, och det verkar som om bandet har lämnat debutskivans sound långt bakom sig. Det är återigen en samling proggresiva gitarronanilåtar utan dess like. Men det känns som att Cedric har fått ta ett steg fram, sångmelodierna är tydligare och har en mer markant placering i ljudbilden. Mycket påminner som sagt om Amputechture, långa (inte sällan under 8 minuter) låtar, och totalt kryptiska låttexter samt låttitlar.
Det finns tydligen ett tema på den här skivan också, den här gången handlar det om en mystisk planka som Omar köpt i Jerusalem som drabbar bandet med otur.
Det känns sammanfattningsvis som om Mars Volta har haft roligt när de spelat in skivan. Lite mindre gravallvarligt (kanske beror på att ingen kompis till bandet har knarkat ihjäl sig inför den här skivan), och en aning mer lättsamt.
Den 20 februari kommer bandet till Stockholm. Jag kommer vara där. Välkomna, och tack för en ny och underbar skiva!
Over and out.
