Det kunde inte bli bättre. Inte nog med att man får se Neil i Roskilde i början av juli, den 7 eller 8 augusti kommer han till Slottskogen och Way Out West!
Sveriges bästa band, Cult of Luna, har släppt ett nytt album. Skivan handlar om dagboksanteckningar och sjukhusjournaler som bandet hittade i sin nya replokal på ett gammalt mentalsjukhus utanför Umeå. Albumets protagonist heter Holger Nilsson och levde i trakterna kring sekelskiftet. Han dränkte sin fru i älven, och dömdes till livstid på mentalsjukhuset. Han skyllde sitt brott på en karaktär vid namn Ugín, hälften man, hälften uggla. Albumet handlar om Holgers dagbok, med namnet Eternal Kingdom, och den fabelvärld Holger verkade befinna sig i, där det pågick ett krig mellan ugglemänniskorna och hälften-björn-hälften -människa- karaktärer.
Ifall jag hade haft pengar och tid hade jag spenderat förra helgen i England och sett dessa band som uppträdde på All Tomorrows Parties-festivalen: Sebadoh, Fuck Buttons, Of Montreal, Caribou, Los Campesinos!, Les Savy Fave, Hot Chip, Yeasayer, Vampire Weekend och många fler.
Archives, Neil Youngs sedan många år efterlängtade samling av outgivet material, som jag skrivit om tidigare, börjar se dagens ljus! På en mässa för programmeringsspråket Java förra veckan, så höll Neil en presentation av volym 1, och förklarar vad som kommer finnas med och hur det funkar.Det är lite obekvämt att se Neil stå och prata om hur bra han tycker Java är, på en datormässa, osponsrad som han är. Men gränssnittet och hela idén med Archives verkar verkligen inte ha kunnat genomföras utan dagens Blu Ray och Java-teknik.
Förutom att Neil Young som vanlig ser ut som en sjukpensionerad biltjuv så är de här klippen guld värda att se (kolla bara in det utrullade pappret som visar hur mycket material de har):
Idag var det exakt 13 år sedan Radiohead gjorde sitt debutframträdande i tv på Conan O´Brien. Det var förövrigt också första gången Conan hade musikgäster i programmet.
Idag spelar Radiohead på Conan igen. Fast på ett nytt sätt.
Thom Yorke är ju väldigt tveksam till att åka runt med sitt rockband, för att det bidrar till så mycket utsläpp, det är bland annat därför som de turnerar så sällan. Så ikväll när de ”spelar” på Conan så kommer Radiohead spela upp en förinspelad videoupptagning, istället för att åka över atlanten för att medverka 5 minuter i tv.
En annat band som gjort detta var The Beatles 1964, när de uppfann musikvideon. Videon lär väl hamna på youtube direkt efter programmet, så ni får istället se klippet från deras första spelning på Conan, 1993:
Ok... Det här var det grymmaste jag sett på länge! Toshio Iwai, konstnären och designern bakom det flippade tv-spelet Electroplankton, har konstruerat ett nytt instrument som kallas Tenori-on. Kolla, lyssna, njut, och dreggla:
Ikväll spelar jag och min vapendragare Erik Wikén skivor på Kontiki. Anledningen till att vi gör detta är att våra kära vän, och tidigare nämnda potentiella p3-hits-innehavare, Anders Elowsson firar releasen av hans debut-album It Used to Feel so Good. Kom dit och önska en låt vetja!
Att Radiohead är ett väldigt kreativt band när det gäller marknadsföring och skivsläpp har väl inte undgått någon den senaste tiden. De har gjort allt från ARG-kampanjer med fejkade telefonsvarare och bantningsaffischer, haft en egen tv-kanal, och släppt en dvd med videos som fans gjort.
Radioheads mystiska affischeringskampanj till skivan Hailt to the Thief från 2003.
Men framförallt så släppte de ju senaste skivan, mästerverket In Rainbows på nätet. Det tog 9 dagar från att de gick ut med nyheten fram tills det att man kunde ladda ner skivan. Men det som skapade den virala effekten som i sig fick i princip alla musikskribenter och års-bästa-listor att ta upp nyheten var ju det faktum att man fick betala vad man ville för nedladdningen.
Detta blåste liv i skivbolags- och nedladdningsdebatten, och resulterade i att bandet tjänade extremt mycket pengar (uppskattningsvis, de har själva inte berättat hur många som laddade ner, och för hur mycket, men tydligen har det kommit fram att 15 personer betalade maxsumman, £99.99).
Nu kommer i alla fall nästa steg, som faktiskt släpptes 1 april, men det är inget skämt, tro mig.
På radioheadremix.com kan vem som helst ladda hem alla kanalspåren till Radioheads nya singel Nude, alltså ett spår med trummor, ett med gitarr, ett med bas osv..
Sedan laddar man upp sin remix och via en omröstning utses en vinnare som får prispengar.
Ett annat, för det första, vädligt bra band, och för det andra ett band som gör kreativa lösningar och använder sig mycket av internet är Arcade Fire.
Arcade FirePå beonlineb.com kan man själv regissera och dra i spakarna till deras interaktiva video till låten Neon Bible. Men roligast av allt är att själv, i real-tid, med hjälp av siffertangenterna sitta och leka med instrumentationen till nya singeln Black Mirror. Det kan man göra på rorrimkcalb.com och det är jättskoj!
Den digitala revolutionen är här, och det är med spänning och välbehag som jag ser mitt favoritband Radiohead gå i täten!
Igår såg jag till min stora förtjusning att Nick Caves smutsiga goth-post-punkiga rockprojekt Grinderman kommer spela på både Roskilde, och Way Out West (i Göteborg hävdar olika medier att det snarare är "Nick Cave" som ska spela, vilket inte stämmer). Jag ska se Nick Cave and the Bad Seeds i Stockholm den 17 Maj, så jag är helnöjd som det är. Men det ska ändå bli sjukt kul att se Grinderman live. Hoppas att de fortfarande har med Bobby Gillespie från Primal Scream på percussion.
Ni vet den där känslan när man återupptäcker en låt?
Alltså en låt som man har haft i bagaget i flera år, den dyker upp då och då, men den har redan haft sina glansdagar i det dagliga lyssnandet. Och så vips, en dag är den där igen. Lika stark och gåshudsframbringande som de första gångerna man lyssnade på den. Det händer mig då och då, och jag älskar det!
Ens musiksmak går ju i vågor och perioder. Om man ska vara extremt grov och kategorisk kan min 10åriga musiksmakshistoriska tidslinje sammanfattas såhär:
1. Oasis
2. Radiohead
3. Neil young
4. Pearl Jam (nej, jag skäms inte!)
5. At the Drive-in
6. The Mars Volta
Fram tills där jag är idag, där den mestadels består av en blandning av gamla godingar från listan (med undantag för Oasis, och framförallt inte Pearl Jam som jag har lyssnat sönder och insett att de inte är så jävla bra som jag tyckte runt 2003) med det nya för dagen, mest emo och post-hardcore, men även en stor del indie.
Iallafall, för att återgå till där jag började inlägget. Igår kväll lät jag ödet välja låtar i mitt musikbibliotek. Jag tror att det var en kombination av min nuvarande sinnestämning och ett hål i min musiksmak som fick mig att nästan börja gråta när min musikspelare valde den här låten av alla andra i 80-gigabyte-biblioteket:
Det verkar som om Cedric Bixler-Cavala ännu inte har bett om ursäkt för händelsen på Cirkus. there is too much in life to keep the bullshit hanging on
cedric has shown himself to be the A1 asshole i thought he was from the start
my guess is that luger..the concert arranger who paid his debt...i guess he stiffed them too
an apology...never came
just cause a guy can write decent texts...does that give him an asshole license?
guess so
anyhows...the we have not dropped the case with the police and don't intend on it until he apologizes
at the age of 52...i have seen my share of assholes
including myself at times
doing something stupid is human
not apologizing for it....yheah...i am getting tired of the word asshole..but it seems to fit sooo well
i will let ya know if a miracle happens and the guy can actually show he has the least bit of responsibiltiy in him
he stiffed my daughter...and he stiff luger
shmuck
i will after this mail..disband this group...we all have too many groups we are in..one less is all the better
live well cedric
Det som förut var några sura punkare och rockabillys var nu en mycket mer blandad och organiserad mängd människor som startat The Anti-Emo Alliance (med slagorden ”Those pants would look better on your sister”).
Min spanska är lite rostig men han hävdar att emo är något för 15-åringar som inte gillar musiken de lyssnar på utan bara är kära i musikerna. Och att det inte är en genre, utan att alla ignoranta emo-barn därute blandar ihop redan existerande musikstilar.
De första striderna i Mexico City resulterade i en sådan våldsupptrappning att Mexikos kravallpolis fick sättas in.
Emo-hatet är tydligen väldigt utbrett i Mexiko. En punkare blir förfrågad om varför de spöar Emosarna, och han svarar "för att de kopierar våran stil".
Nu har ”Los Emos” börjat organsiera sig ordentligt, och våldet har spridit sig till flera större städer i Mexiko. Pressen kallar det för krig.
Varför är då emo-hatet så utspritt? En krönikör skriver att: ”The answer is simple, emo attitude here in Mexico is anti-youngster: they do not drink, they do not have sex, they do not have fun, they go to concerts just to cry, they go to parties just to sit in a corner and cry, and they feel victims of everything, it is really, a very stupid behavior.”.
Vi får se hur det går.
The Mars Voltas mästerverk De-Loused in the Comatorium från 2003 handlar om bandets vän och mentor, konstnären Julio Venegas (som på skivan kallas Cerpin Taxt). Efter att han försökt ta livet av sig genom att injicera råttgift hamnade han i koma, och vid uppvaknandet rymde han och hoppade från en vägbro ner mot den mötande trafiken och dog.
På skivan hamnar Cerpin Taxt i koma på andra spåret Interiatic ESP. Resten av låtarna handlar om de olika drömvärldar som Cerpin Taxt besöker i koman. Han vaknar och tar slutligen livet av sig i de sista låtarna Televators och Take the Veil Cerpin Taxt.
Nu har det dykt upp en novell som Cedric Bixler-Cervala, sångare och textförfattare i Mars Volta, och Jeremy Ward , bandets numera avlidna ljudmanipulatör, skrev som komplement till De-Loused in the Comatorium.
Den finns att ladda ner här. Lite skön becksvart avgrunds-läsning om en ytterligare djupdykning i Cerpin Taxts mörka medvetande.
Här är inledningen:
Cerpin taxt stood high above the wobbling miscarriage of oncoming traffic, he was weak in the knees. Blackened out of synch knew his time here would soon end with an internal hemorrhaging made aware by the animonstrosity of his frankenstatue presence. No longer would he carry on his shoulders the weight of passion. No where were his next of kin to be found. Automotive surges spilled through the veins below him. Was this the only passage that he could find? Sweat adorned the unmoped of his brow, he couldn’t possibly turn back. His jaws jingled with cold studdering, his stomach bulged midmetamorphosis, grumbling knot belches, too nervous to look down into the inviting concrete collision. He served himself no other choice.
Jag orkar inte skriva så mycket mer. Kolla själva liksom. Det var sjukt jävla bra. TDEP måste vara det bandet som röjer mest om man ser till hur tekniskt de ändå spelar. Mycket kasta gitarrer i luften, och hoppa från ljusriggar (3 meter!!!). Framförallt är TDEP det enda bandet som får det att se coolt ut att stå på monitorer och spela. De nya låtarna från halvkassa Ire Works, och de gamla klassikerna från framförallt bästa skivan Miss Machine frammanade allsång och frenetiskt viftande taktslag med händerna i luften (framförallt från Olas sida. Ola sa även saker som ”han ligger ju för fan på synkopen efter 2:an i en 5takt.” och försökte med detta på nåt sätt med ord förklara varför han gillar matterock så mycket). Förutom några tvivelaktiga sjönsångs-insatser från sångaren (vin Diesel!) och ett elavbrott i slutet var det en riktig höjdarkonsert!
Band of Horses intog samma scen, fast på onsdagen. De skäggprydda männen från Seattle med sin mysiga sydstatsgungiga gitarrpop, övertygade dock inte lika mycket som TDEP, med sin mattehardcore från helvetet. Men hade jag inte sett världens fräckaste liveband två dagar tidigare hade jag nog tyckt att Band of Horses-konserten var bättre. De körde alla låtar man ville höra, och det lät väldigt bra. En helt ok konsert helt enkelt. Inte magiskt, inte dåligt.
Nya skivan med Nick Cave & the Bad Seeds betitlad Dig Lazarus, Dig!!! släpps i dagarna. Jag har naturligtvis tjuvat den för länge sedan, och som vanligt har jag redan påbörjat en novell-lång recension som ingen kommer att läsa.
Men kort och gott; det är en bra skiva. Det märks att sidoprojektet Grinderman har skakat om både kreativiteten och maktpositionerna i bandet. Ljuden och instrumentationen är flummiga och lekfulla, och Nick Caves patenterade pianospelande står inte att finna någonstans. Som vanligt är Nick en utomordentligt begåvad textförfattare, som med sin mörka stämma tecknar upp sjuka och tragiska levnadsöden, ofta i första person. Det är nästan som att Dig Lazarus, Dig!!! skulle kunna vara en lite lugnare uppföljare på Grinderman-skivan som kom förra året.
Till releasen släppte bandet några flummiga videoklipp. Dom ser ni här:
(Vad är grejen med Ouija-brädor? Både Nick Cave och nu senast Mars Volta verkar ju tillbringa tiden med att frammana andar.)
Jag vill tipsa om bandet Jaguar Love. Bandet består av Johnny Whitney och Cody Votolato från Blood Brothers och Jay Clark från Pretty Girls Make Graves. Än så länge finns det bara två demo-låtar ute, men debutalbumet är inspelat och släpps snart på Matador Records. Även en världsturné är på väg. Jag kan bara säga att det låter riktigt jävla bra!
Tjuv?
Sist jag såg The Mars Volta var på Brixton Academy i London. Året var 2005 och bandet turnerade med andra albumet Frances the Mute. Då verkade bandet lite trötta och Cedrics och Omars kända spattdans och liveglädje verkade vara någon helt annan stans den kvällen. Ikväll i Stockholm är spelglädjen tillbaka, något som märks hos bandet som röjer som om året var 1996 och bandet hette At the Drive-in (R.I.P.). I London spelade de 6 låtar i drygt 3 timmar, ikväll river de av 13 låtar på samma tid.
Cedric Bixler Cervala är i sitt ässe i kväll. Han dansar hela tiden, han springer fram och tillbaka på scenen, klättrar på backdroppen osv. Han höll sig relativt lugn under första delen av spelningen, men mitt i ett instrumentalt parti blir han som förbytt. Han kastar ut ett cymbalställ rakt ut i publikhavet, och springer därefter ut vid sidan av publiken och försöker klättra upp till sittplatserna. Han hänger ett tag och sprattlar som en liten apa medans publiken ovanför frenetiskt drar i hans arma lekamen. När han inser att han inte kan ta sig upp den vägen, försvinner han ut i en dörr och dyker några sekunder senare upp mitt på läktaren, där han skriker och springer runt som förhäxad.
Den nya trummisen, 24-årige Thomas Armon Pridgen, vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Han klarar ju onekligen av alla gamla låtar, han är ju helt jävla sjukt bra på trummor, men det känns som om att han ibland stressar iväg lite för mycket. Jon Theodore, som han ersatte, tyckte jag på något sätt hade mer känsla. Han var lite mer av en medmusikant i den kaosartade konstellation som är The Mars Volta. Den nya killen känns mer som att han spelar trumsolo typ hela tiden (vilket i sig är en jävla bedrift).
Noterbart är att på scenen har vi även Paul Hinojos, som tidigare spelade bas i At the Drive-in och senare Sparta (stackars Jim, han är väl snart ensam kvar i ”sell-out”-beskylda Sparta). Nu har han dock bytt basen mot en gitarr, och ett bord med effektpedaler, med vilka han spexar till Cedrics röst. 44-årige basisten Juan Alderete gör som vanligt ett bra jobb, han är så jävla grym på sitt instrument! Omgiven av ett hav av effektpedaler levererar han i ena stunden blytunga distade metal-riff, i andra stunden virtuosa funksolon.
Keybordisten Isaiah Owens som varit med sedan första demoinspelningen gör även han ett superbt jobb, dock så försvinner han tyvärr ibland i ljudbilden (snarare ljudväggen från helvetet).
På vänsterkanten ser vi Omars lillebror Marcel Rodriguez-Lopez på percussion och keyboard, samt Adrián Terrazas-Gonzáles (jag undrar ifall det är ett krav att heta jävligt coola saker för att få vara med i The Mars Volta!?) på percussion och blås. Dessa två herrar bidrar mycket till Mars Voltas patenterade vägg av ljud, resultatet av att 8 virtuosa musiker spelar solo samtidigt, men försvinner också tyvärr in i ljudbilden ibland.
Att lyssna på en nästan tre timmar lång Mars Volta-spelning utan öronproppar är kanske inte helt olikt att bli saggad i ansiktet; det svider och är jobbigt, och väldigt få uppskattar det.
Någonstans läste jag en gång att skillnaden mellan band som Mars Volta och Led Zeppelins flummiga och improviserande musik, om man jämför dem med liknande band som Pink Floyd och Yes, är sex. Jag håller med, när proggband som Pink Floyd och Yes var fula som stryk, är Led Zep och Mars Volta sjukt snygga. Omar och framförallt Cedric porrdansar genom hela spelningen, med händerna på höfterna och med juckande rörelser. Det är nästan som ett uns av avundsjuka sköljer över en när Cedric går hand i hand med en blond tjej när han är ute på sin publikvandring, hehe…
Att se ett så här långt live-set kan vara lite jobbigt, vilka man än ser. Efter vad som känns som en evighet och man tror att spelningen är över proklamerar Cedric: ”I hope you guys brought your sleeping bags, cause were gonna keep playing till 6 am” och halva publiken vrålar av glädje, medans den andra halvan skruvar besvärat på sig. Därefter följer min favoritlåt från första skivan, Drunkship of Lanterns och publiken är som galen. Efter kanske en kvarts jammande kommer slutligen sista låten, Day of the Baphomets från Amputecture. Bandet tackar för sig, och jag sitter kvar ett tag och försöker processera det jag nyss varit med om. Det tjuter i mina öron, men jag är övertygad om att jag just bevittnat en av de bästa spelningarna i mitt liv.
1. (Fistful of Dollars)
2.Roulette Dares (The Haunt of)
3. Viscera Eyes
4. Wax Simulacra
5. Goliath Ouroborous
6. Tetragrammaton
7. Agadez
8. Cygnus.... Vismund Cygnus
9. Drunkship of Lanterns
10. Ilyena
11. Meccamputechture
12. Day of the Baphomets
Världens största musiksamling auktioneras för närvarande ut på Ebay med ett utropspris på tre miljoner dollar. Lite av ett kap med tanke på att samlingen innehåller över tre miljoner titlar.
http://www.thegreatestmusiccollection.com/
http://cgi.ebay.com/ws/eBayISAPI.dll?ViewItem&item=140206309501
Jag hatar dig Neil.
Nej, det gör jag ju naturligtvis inte. Men du är så konstig ibland. Jag bryr mig inte så mycket om vad du väljer att göra med din karriär. Det är lugnt för mig ifall du väljer att göra genomkassa rockabilly-skivor eller asflummiga technoplattor. Jag respekterar dina karriärsmässiga och musikaliska val, för utan dem hade du inte varit där du är idag, och vi hade inte fått höra alla de underbara låtar du skrivit och framfört under din över trettioåriga karriär.
Även ditt nya utfall om att släppa det sedan länge efterlängtade Archives på Blue-rayformatet, kan jag tolerera. Jag vet att du tycker att kvalitén på cd-skivor är för dålig.
Jag kan även tolerera att du inte turnerar så ofta. Jag menar, du är ju över 60 år nu, och du har en fru, två cp-skadade söner (med två olika fruar), en ranch att ta hand om, en lada full med modelljärnväg, an massa gamla bilvrak som du bygger om till att gå på rapsolja, och du har ju även lidit av en stroke för bara nåt år sedan.
MEN, gubbjävel. Det är fan inte ok att bestämma dig för att göra din första Europaturné på 6 år utan någon som helst promotion! Du vet, det finns ju risk att riktigt inbitna fans (undertecknad) råkar missa att du ska ut och turnera, och upptäcker det för sent, då varenda jävla biljett är slutsåld. What’s up with that liksom?!
Jag menar, det är ok att du bara väljer att spela i klassiska konsertlokaler som tar in typ 10 pers. Akustiken är väl bättre eller nåt antar jag, din gamle audiofil. Jag kan även tolerera att biljettprisen är snuskigt höga, det är ok… jag menar du utlovar väl en kvalitativ set list hoppas jag?
Men lägg av med att lansera turnéer utan att ens skicka ut ett enda litet pressmeddelande, din gamle kuf! Det är nästan så att man tror att du ibland inte vill att folk ska lyssna på dig! Eller det finns nog ingen risk för det, turnén var ju typ utsåld på typ 1 sekund.
Jaja. Antingen för jag väl chansa på att du fortfarande lever om typ 5 år och att det då är dags för nästa Europaturné, eller så får jag försöka skramla in de 2500 kronorna som behövs för att köpa en biljett på svarta börsen. Eller så får jag väl försöka få tag på en rullstol och köpa en biljett till den där obligatoriska upphöjda mongo-rampen i bakersta delen av lokalerna.
Förlåt för att jag tjatar om The Mars Volta hela tiden. Men de är ju så jävla bra! I alla fall har Omars och Cedrics flummighet nu tagit ett nytt uttryck. De har nu i samband med releasen av senaste albumet The Bedlam in Goliath gjort ett datorspel.
Spelet är ett skräckinspirerat klassikt peka-klicka-spel i stil med Myst och liknande äventyrsspel, med religösa undertoner. Handlingen är följande: du är inlåst på en mörk och mystisk vind i din bors hus. Din bror är sedan några veckor spårlöst försvunnen och det gäller nu för dig att, dels ta dig ut ur din brors hemsökta hus, samt luska ut vad som hänt honom.
Jag har spelat igenom det, två gånger faktiskt, för att få se de två olika sluten.
Spelet hittar ni här:
http://www.amazon.com/gp/feature.html?ie=UTF8&docId=1000184001
Tydligen håller Omar och Cedric på att göra en film nu. Det ser jag fram emot med spänning.
Igår kom glädjebeskedet som jag väntat på i typ 8 år. En av mina musikaliska favoriter, Nick Cave kommer till Sverige med sitt band The Bad Seeds. Spelningen sker i globen på Norges nationaldag och biljetterna släpps på måndag kl. 09.00. GÖTT!
