fredag 29 februari 2008

Två väldigt olika sidor av Thom Yorke.


Thom Yorke är en av talesmännen för Friends of the Earth-kampanjen "The Big Ask" som lobbar för att stadga lagar i Storbritannien om hur mycket utsläpp som får tillåtas. Här är han väldigt engagerad, sansad och ger ett påläst och smart intryck.



Här är han med i någon sorts frågesport, där han ska ställa en fråga till de tävlande lagen. Här framstår han mer som en, ja, galning kanske?

torsdag 28 februari 2008

Jaguar Love

Jag vill tipsa om bandet Jaguar Love. Bandet består av Johnny Whitney och Cody Votolato från Blood Brothers och Jay Clark från Pretty Girls Make Graves. Än så länge finns det bara två demo-låtar ute, men debutalbumet är inspelat och släpps snart på Matador Records. Även en världsturné är på väg. Jag kan bara säga att det låter riktigt jävla bra!

tisdag 26 februari 2008

Cedric stal kamera från en besökare på Cirkus.

Tjuv?


En arg besökare på Mars Voltas spelning på Cirkus i onsdags, hävdar att Cedric stal hans dotters kamera. Detta ska ha skett rakt ur hennes händer under Cedrics lilla publikpromenad. Mannen har nu startat en Facebook-grupp som heter "Cedric Bixler Zavala owes me a camera, and the world should know"

Cedric är även polisanmäld.


fredag 22 februari 2008

torsdag 21 februari 2008

Jag vill ligga med Omar och Cedric. The Mars Volta på Cirkus 20/2-08.

Igår såg jag världens bästa band, The Mars Volta, på Cirkus i Stockholm. Det här är mina ganska onyanserade tankar kring konserten. Jag lyckades smuggla in min kamera, men den tar så dåliga bilder, så de ni ser nedan har jag snott från Rockfoto.nu.

The Mars Volta äntrar scenen inför ett slutsålt Cirkus, onsdagen den 20 februari, klockan 20.00, och river igång trotjänaren Roulette Dares (the haunt of). Låten spelas ganska likt hur den låter på debutskivan De-Loused in the Comatorium, men avslutas med ett 10 minuter långt gitarrsolo signerat Omar Rodriguez-Lopez.

Sist jag såg The Mars Volta var på Brixton Academy i London. Året var 2005 och bandet turnerade med andra albumet Frances the Mute. Då verkade bandet lite trötta och Cedrics och Omars kända spattdans och liveglädje verkade vara någon helt annan stans den kvällen. Ikväll i Stockholm är spelglädjen tillbaka, något som märks hos bandet som röjer som om året var 1996 och bandet hette At the Drive-in (R.I.P.). I London spelade de 6 låtar i drygt 3 timmar, ikväll river de av 13 låtar på samma tid.

Bandet verkar vara i toppform. Omar ser glad ut och dansar som aldrig förr, den nya trummisen visar sig, förutom att han ser exakt ut som Ronaldinho, kapabel till att fylla John Theodors skor, men mer om honom senare.
Cedric Bixler Cervala är i sitt ässe i kväll. Han dansar hela tiden, han springer fram och tillbaka på scenen, klättrar på backdroppen osv. Han höll sig relativt lugn under första delen av spelningen, men mitt i ett instrumentalt parti blir han som förbytt. Han kastar ut ett cymbalställ rakt ut i publikhavet, och springer därefter ut vid sidan av publiken och försöker klättra upp till sittplatserna. Han hänger ett tag och sprattlar som en liten apa medans publiken ovanför frenetiskt drar i hans arma lekamen. När han inser att han inte kan ta sig upp den vägen, försvinner han ut i en dörr och dyker några sekunder senare upp mitt på läktaren, där han skriker och springer runt som förhäxad.

Den nya trummisen, 24-årige Thomas Armon Pridgen, vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Han klarar ju onekligen av alla gamla låtar, han är ju helt jävla sjukt bra på trummor, men det känns som om att han ibland stressar iväg lite för mycket. Jon Theodore, som han ersatte, tyckte jag på något sätt hade mer känsla. Han var lite mer av en medmusikant i den kaosartade konstellation som är The Mars Volta. Den nya killen känns mer som att han spelar trumsolo typ hela tiden (vilket i sig är en jävla bedrift).

Noterbart är att på scenen har vi även Paul Hinojos, som tidigare spelade bas i At the Drive-in och senare Sparta (stackars Jim, han är väl snart ensam kvar i ”sell-out”-beskylda Sparta). Nu har han dock bytt basen mot en gitarr, och ett bord med effektpedaler, med vilka han spexar till Cedrics röst. 44-årige basisten Juan Alderete gör som vanligt ett bra jobb, han är så jävla grym på sitt instrument! Omgiven av ett hav av effektpedaler levererar han i ena stunden blytunga distade metal-riff, i andra stunden virtuosa funksolon.

Keybordisten Isaiah Owens som varit med sedan första demoinspelningen gör även han ett superbt jobb, dock så försvinner han tyvärr ibland i ljudbilden (snarare ljudväggen från helvetet).

På vänsterkanten ser vi Omars lillebror Marcel Rodriguez-Lopez på percussion och keyboard, samt Adrián Terrazas-Gonzáles (jag undrar ifall det är ett krav att heta jävligt coola saker för att få vara med i The Mars Volta!?) på percussion och blås. Dessa två herrar bidrar mycket till Mars Voltas patenterade vägg av ljud, resultatet av att 8 virtuosa musiker spelar solo samtidigt, men försvinner också tyvärr in i ljudbilden ibland.

Att lyssna på en nästan tre timmar lång Mars Volta-spelning utan öronproppar är kanske inte helt olikt att bli saggad i ansiktet; det svider och är jobbigt, och väldigt få uppskattar det.

De spelar mestadels nya alster från senaste plattan The Bedlam in Goliath, men även låtar från debutalbumet De-loused in the Comatorium, uppföljaren Frances the Mute, samt tredje skivan Amputechture. I princip är det fullt ställ i 2,5 timmar. Då och då varvas låtarna med ambienta övergångar, och nästan alla i bandet får sig ett eget solo, (bäst basistens och keybordistens).

Någonstans läste jag en gång att skillnaden mellan band som Mars Volta och Led Zeppelins flummiga och improviserande musik, om man jämför dem med liknande band som Pink Floyd och Yes, är sex. Jag håller med, när proggband som Pink Floyd och Yes var fula som stryk, är Led Zep och Mars Volta sjukt snygga. Omar och framförallt Cedric porrdansar genom hela spelningen, med händerna på höfterna och med juckande rörelser. Det är nästan som ett uns av avundsjuka sköljer över en när Cedric går hand i hand med en blond tjej när han är ute på sin publikvandring, hehe…

Att se ett så här långt live-set kan vara lite jobbigt, vilka man än ser. Efter vad som känns som en evighet och man tror att spelningen är över proklamerar Cedric: I hope you guys brought your sleeping bags, cause were gonna keep playing till 6 am” och halva publiken vrålar av glädje, medans den andra halvan skruvar besvärat på sig. Därefter följer min favoritlåt från första skivan, Drunkship of Lanterns och publiken är som galen. Efter kanske en kvarts jammande kommer slutligen sista låten, Day of the Baphomets från Amputecture. Bandet tackar för sig, och jag sitter kvar ett tag och försöker processera det jag nyss varit med om. Det tjuter i mina öron, men jag är övertygad om att jag just bevittnat en av de bästa spelningarna i mitt liv.

Jag försökte i mörkret skriva upp vilka låtar som spelades (de ganska svårihågkomna titlarna gör det inte lätt) men den här låtlistan är förhoppningsvis korrekt;

1. (Fistful of Dollars)

2.Roulette Dares (The Haunt of)

3. Viscera Eyes

4. Wax Simulacra

5. Goliath Ouroborous

6. Tetragrammaton

7. Agadez

8. Cygnus.... Vismund Cygnus

9. Drunkship of Lanterns

10. Ilyena

11. Meccamputechture

12. Day of the Baphomets



onsdag 20 februari 2008

Årets köp?

På den eminenta bloggen the cure for insomnia kan man läsa att:

Världens största musiksamling auktioneras för närvarande ut på Ebay med ett utropspris på tre miljoner dollar. Lite av ett kap med tanke på att samlingen innehåller över tre miljoner titlar.

http://www.thegreatestmusiccollection.com/

http://cgi.ebay.com/ws/eBayISAPI.dll?ViewItem&item=140206309501


tisdag 19 februari 2008

Imorgon...

...åker jag till Huvudstaden för att se The Mars Volta live på Cirkus. Jag återkommer på torsdag med bilder och recension av spelningen.

torsdag 14 februari 2008

Good Morning Apes konsert-schema.


Ifall någon är intresserad.

14/2 Meeleh - replokal i Majorna, Göteborg.
20/2 The Mars Volta - Cirkus, Stockholm
27/2 Adept, Chemical Vocation - Sticky Fingers, Göteborg
3/3 Dillinger Escape Plan - Sticky Fingers, Göteborg
5/3 Band of Horses - Sticky Fingers, Göteborg
26/3 Lightspeed Champion - Pustervik, Göteborg
20/4 Sinaloa, Catena Collapse - Loppen, Christiania
17/5 Nick Cave & The Bad Seeds - Annexet, Stockholm
5/7 Radioheaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaad - Orange Stage, Roskilde

måndag 11 februari 2008

Öppet brev till Neil Young.

Jag hatar dig Neil.

Nej, det gör jag ju naturligtvis inte. Men du är så konstig ibland. Jag bryr mig inte så mycket om vad du väljer att göra med din karriär. Det är lugnt för mig ifall du väljer att göra genomkassa rockabilly-skivor eller asflummiga technoplattor. Jag respekterar dina karriärsmässiga och musikaliska val, för utan dem hade du inte varit där du är idag, och vi hade inte fått höra alla de underbara låtar du skrivit och framfört under din över trettioåriga karriär.

Även ditt nya utfall om att släppa det sedan länge efterlängtade Archives på Blue-rayformatet, kan jag tolerera. Jag vet att du tycker att kvalitén på cd-skivor är för dålig.
Jag kan även tolerera att du inte turnerar så ofta. Jag menar, du är ju över 60 år nu, och du har en fru, två cp-skadade söner (med två olika fruar), en ranch att ta hand om, en lada full med modelljärnväg, an massa gamla bilvrak som du bygger om till att gå på rapsolja, och du har ju även lidit av en stroke för bara nåt år sedan.
MEN, gubbjävel. Det är fan inte ok att bestämma dig för att göra din första Europaturné på 6 år utan någon som helst promotion! Du vet, det finns ju risk att riktigt inbitna fans (undertecknad) råkar missa att du ska ut och turnera, och upptäcker det för sent, då varenda jävla biljett är slutsåld. What’s up with that liksom?!
Jag menar, det är ok att du bara väljer att spela i klassiska konsertlokaler som tar in typ 10 pers. Akustiken är väl bättre eller nåt antar jag, din gamle audiofil. Jag kan även tolerera att biljettprisen är snuskigt höga, det är ok… jag menar du utlovar väl en kvalitativ set list hoppas jag?

Men lägg av med att lansera turnéer utan att ens skicka ut ett enda litet pressmeddelande, din gamle kuf! Det är nästan så att man tror att du ibland inte vill att folk ska lyssna på dig! Eller det finns nog ingen risk för det, turnén var ju typ utsåld på typ 1 sekund.
Jaja. Antingen för jag väl chansa på att du fortfarande lever om typ 5 år och att det då är dags för nästa Europaturné, eller så får jag försöka skramla in de 2500 kronorna som behövs för att köpa en biljett på svarta börsen. Eller så får jag väl försöka få tag på en rullstol och köpa en biljett till den där obligatoriska upphöjda mongo-rampen i bakersta delen av lokalerna.




Neil Young - Old Man

fredag 8 februari 2008

Good Morning Ape filmdebuterar!

Hej.
När jag förra veckan grävde fram min gamla externa hårddisk hittade jag en massa bortglömda godbitar. Bland annat den här filmen, eller musikvideon, som jag gjorde som slutarbete för mer än tre år sedan när jag studerade 3d-animering på Dalarnas Högskola. Jag bjuder lite på mig själv och visar den nu officiellt för första gången. hehe. Den kanske inte är så jättebra, men vi var ganska kassa, och ni skulle sett de andra elevernas bidrag!
Jaja, håll till godo.

onsdag 6 februari 2008

Goliath the Soothsayer – Mars Voltas datorspel!

Förlåt för att jag tjatar om The Mars Volta hela tiden. Men de är ju så jävla bra! I alla fall har Omars och Cedrics flummighet nu tagit ett nytt uttryck. De har nu i samband med releasen av senaste albumet The Bedlam in Goliath gjort ett datorspel.

svenska Mars Volta-bloggen kan man läsa lite mer om onlinespelet:

”Spelet är baserat på den “sanna” historien om hur Omar köpte en ouija-bräda i en souvenirshop på sin semesterresa i Jerusalem och vid hemkomsten till staterna gav den till Cedric. Därefter började konstiga saker hända omkring dom när bandet började leka med den. Det bästa måste dock ändå vara när Omar slutligen fick nog av andarnas hemskheter, satte ner foten, tog brädan, köpte en flygbiljett till ingenstans och åkte ut på en åker för att gräva ner den. Det får en att fundera på om dom verkligen har slutat med opioiderna, som dom hävdade efter Jeremy Wards död, eller om dom producerat hela skivan i en heroin-inducerad gruppsykos.”

Spelet är ett skräckinspirerat klassikt peka-klicka-spel i stil med Myst och liknande äventyrsspel, med religösa undertoner. Handlingen är följande: du är inlåst på en mörk och mystisk vind i din bors hus. Din bror är sedan några veckor spårlöst försvunnen och det gäller nu för dig att, dels ta dig ut ur din brors hemsökta hus, samt luska ut vad som hänt honom.
Jag har spelat igenom det, två gånger faktiskt, för att få se de två olika sluten.

Spelet hittar ni här:

http://www.amazon.com/gp/feature.html?ie=UTF8&docId=1000184001

Några Screenshots:


Tydligen håller Omar och Cedric på att göra en film nu. Det ser jag fram emot med spänning.

måndag 4 februari 2008

Jaha, då var man tvungen att köpa en jävla Blue-Ray-spelare.


Neil Young har alltid gått sina egna vägar. Han har genom hela sin karriär kompromisslöst gjort precis vad som fallit honom in, och detta har banat väg för hans nu totala artistiska frihet. Jag har alltid ställt mig på hans sida och svalt vilka musikaliska utsvävningar (rockabilly och techno) han än valt att producera. Jag har även vant mig vid tanken på att jag förmodligen aldrig kommer få se honom live.

Men nu har fan gått för långt.

Neil Young har i typ 10 år nu jobbat med hans ständigt uppskjutna mastodontprojekt Archives. Archives är tänkt att bli en sorts samlingsbox innehållandes outgivna låtar (det finns hela album som Neil har slopat genom åren), låttexter, bilder, tidigare aldrig visade konsertfilmer och intervjuer. Enligt rykten har han två heltidsanställda som sitter på hans ranch och går igenom allt material som han samlat på sig under sin över trettioåriga karriär. Och varje gång han får frågan om när Archives kommer släppas säger han alltid ”Next year.”.
Men förra året tändes en gnutta hopp för Neil Young-fans världen över. Den här gången verkade det verkligen som om första delen av Archives, täckandes åren från mitten av 60-talet och fram till mitten av 70-talet, skulle släppas år 2008. Enligt Neil och hans två labbråttor skulle första delen innehålla 8 cd-skivor med outgivet material, 2 dvd-skivor fyllda med livekonserter och andra godsaker, allt förpackat i en lyxig box fylld med foton och låttexter.

Men nu till anledningen för min kommentar om att till och med jag har tröttnat på Neil Youngs tillvägagångssätt. Nu har tydligen den gamle kufen ändrat sig gällande tekniska lösningar för hur Archives ska släppas. Neil Young har nu beslutat sig för att släppa Archives på Blue Ray. Ja, ni läste rätt, blue ray. Jaha. Vem fan äger en bluerayspelare!? Inte jag i alla fall, och vad jag vet, och vad min ekonomi beträffar, kommer jag inte göra det på ett bra tag heller.
Anledningen till detta utfall, vilket har skapat många bittra kommentarer på Neil Young-forum nätet över, är att Neil anser att ljudkvaliteten på en vanlig cd-skiva är för dålig. Detta är dock inget nytt utfall, Neil Young har sedan cd:ns begynnelse kritiserat tekniken.

Jaja, jag anser att jag får svälja stoltheten och köpa en jävla Blue Ray. För det brukar alltid sluta med att jag sedvanligt sållar mig till den skara som anser att när Neil Young anser sig ha rätt, så har han det.

fredag 1 februari 2008

Nick Cave & The Bad Seeds till Sverige!!!

Igår kom glädjebeskedet som jag väntat på i typ 8 år. En av mina musikaliska favoriter, Nick Cave kommer till Sverige med sitt band The Bad Seeds. Spelningen sker i globen på Norges nationaldag och biljetterna släpps på måndag kl. 09.00. GÖTT!