In Rainbows

En dag efter att albumet In Rainbows släpptes så sa en källa nära Radiohead att 1.2 miljoner album laddats ner. Det finns just nu tyvärr inga siffror på hur mycket folk valde att betala, men ifall alla betalade 10 pence (1,3 SEK) så tjänade Radiohead 120.000 pund. Och då räknar man inte in alla de som betalat för boxen. Succén är ett faktum, och jag väntar med spänning på skivindustrins kontring, nu när ett band har bevisat att de inte behövs. Förövrigt ryktas det redan nu om att både Oasis och Jamiroquai ska följa Radioheads exempel.

På musiksidan last.fm:s topplista över förra veckan ligger hela In Rainbows låtlista från början till slut på topp 10, med cirka 3,3 miljoner spelade låtar.

Men nog om det....

Hur bra är skivan då (kanske någon utav mina tre läsare undrar)?
Svaret är: sjukt bra!

Jag gillar att lyssna in mig på album. Man köper skivan på morgonen den släpps, går hem, lägger sig i soffan och lyssnar igenom från början till slut, med konvolutet till hands.
Därför känns det en aning vemodigt och framförallt ofullbordat när zip-filen är nedladdad. Där ligger den på mitt skrivbord (det virtuella alltså). Jag öppnar. Lägger in i Itunes. På med lurarna. Play…

Första spåret 15 Steps börjar med ett svängigt och knastrikt indietronica-beat, och efter ett tag börjar Thom sjunga. Det är först nu jag verkligen inser att jag har ett helt nytt radiohead-album framför mig! Låten fortsätter med lite karakteristiska Johnny Greenwood-gitarrkomp och en ganska funkig basgång, med svävande synthmelodier ovanför, och skumma barnskrik långt bak i mixen. Underbart.

Låt nummer två, Bodysnatchers, börjar med med ett flummigt rockriff och fortsätter i malande tempo med Johnnys ”Birds from hell”-gitarrslingor. Här hörs för första och nästan sista gången Johnnys favoritinstrument, Ondes Martenot, som har använts flitigt från och med Kid A, men framförallt på senaste Hail to the Thief. Det här är en typisk låt från Radioheads senare karriär.

Tredje spåret, Nude, eller Big Ideas som den hette förut, är en gammal trotjänare, som här äntligen spelats in, till alla fans stora lycka. Låten har hängt med sedan Ok Computer men bara spelats live. Det är en vacker ballad med sparsmakligt stråkarrangemang och hjärtskärande falsettmelodier från världens bästa sångare.

Weird Fishes / Arpeggi börjar lite som Knives Out från Amnesiac, med upprepande trumkomp och tre gitarrplock som samsas om ljudbilden. Underbara körer hörs då och då i bakgrunden, som sedvanligt används som ett ytterligare instrument. En bit in låten stannar den till ett tag, något som Phils trumspel avbryter, och låten avslutas i en kavalkad av gitarrer, körer, effekter och ett mantra från Thom: ”I hit the bottom and escaped”. Påminner även om Where I End and You Begin från Hail to the Thief.

All I Need börjar med skumma syntar och ett verkligen jätteläskigt baskomp. Tankarna förs till A Punchup at a Wedding, fast med en påtaglig domedagskänsla, pricken under utropstecknet är ett ensamt litet klockspel.

Sen kommer balladen Faust Arp, med akustiska gitarrer och stråkarrangemang. Låter lite som låtarna som låg på My Iron Lung-EPn.

Två minuter efter det att Faust Arp har börjat sätter Reckoner igång, med reverb-dränkta trummor och perkussion-instrument. Ett ensamt gitarrplock kompar den än en gång ljuva falsettmelodin, i väntan på pianot och basen som lite senare plockar upp ljudbilden från akvariets botten och för upp det till ytan. Det enda som går att tyda från texten är smått mardrömslika ”Feeling pulled apart by horses”. Det här kan vara albumets starkaste spår.

House of Cards börjar med gulliga maj-7-gitarrer och vackra körer samtidigt som Thom sjunger ”I don’t wanna be your friend I just wanna be your lover”. Har han gått och blivit romantiker på senare dagar? Om man tar bort stråkarna, gitarrkompen och trummorna kunde det varit en låt från Thoms soloalbum The Eraser. Låten känns lite svag faktiskt, i jämfört med resten av albumet.

Jigsaw Falling Into Place är ännu en gitarrlåt som för tankarna till Knives Out samt Go To Sleep. Snabbt tempo, akustiskt gitarrkomp som lägger grund till elgitarrsmelodier. Framförallt så är det Thoms sångutryck som påminner om tidigare album, han snäser lite mer på den här låten än de tidigare spåren som har haft ett litet mildare uttryck.

Skivan avslutas med underbart vackra och melodiska Videotape. Ett sorgligt piano tar för första gången på In Rainbows mycket plats i låten, och Thom inleder med ”When I’m at the pearly gates this will be all, my videotape”. Påminner om många avslutningslåtar från tidigare album, en väldigt vacker låt, som förmodligen kommer att sitta där uppe med Motion Picture Sountrack och Street Spirit.

Sammanfattningsvis känns det som om In Rainbows är en ganska distanserad skiva. Den är inte lika flummig och utsvävande (på både gott och ont) som Kid A och Amnesiac. Vissa saker för tankarna till Hail to the Thief, men med en annan infallsvinkel. Det är mer gitarrer och mindre piano, samt väldigt få elektroniska beats. Det känns lite som ifall Radiohead under The Bends-eran helt plötsligt hade börjat spelat låtarna från Hail to the Thief. Ja, jag nöjer mig med den liknelsen.

Det tar ju alltid ett tag innan ett album riktigt sjunker in, och det är först då man kan göra en nyanserad analys. Men låt mig säga så här; jag har inte gillat ett Radiohead-album så här mycket efter bara några lyssningar, sedan Ok Computer tror jag. Kid A och Amnesiac är ju klockrena och klassiska album, men de tog väldigt lång tid innan man tog in helheten liksom. Hail to the Thief hade många bra låtar, men gav ett tvetydligt helhetsintryck. Det här känns rätt helt enkelt, och jag hoppas att ni tycker likdant!

Andra bloggar om: Radiohead
Andra bloggar om: In Rainbows