Ni vet den där känslan när man återupptäcker en låt?
Alltså en låt som man har haft i bagaget i flera år, den dyker upp då och då, men den har redan haft sina glansdagar i det dagliga lyssnandet. Och så vips, en dag är den där igen. Lika stark och gåshudsframbringande som de första gångerna man lyssnade på den. Det händer mig då och då, och jag älskar det!
Ens musiksmak går ju i vågor och perioder. Om man ska vara extremt grov och kategorisk kan min 10åriga musiksmakshistoriska tidslinje sammanfattas såhär:
1. Oasis
2. Radiohead
3. Neil young
4. Pearl Jam (nej, jag skäms inte!)
5. At the Drive-in
6. The Mars Volta
Fram tills där jag är idag, där den mestadels består av en blandning av gamla godingar från listan (med undantag för Oasis, och framförallt inte Pearl Jam som jag har lyssnat sönder och insett att de inte är så jävla bra som jag tyckte runt 2003) med det nya för dagen, mest emo och post-hardcore, men även en stor del indie.
Iallafall, för att återgå till där jag började inlägget. Igår kväll lät jag ödet välja låtar i mitt musikbibliotek. Jag tror att det var en kombination av min nuvarande sinnestämning och ett hål i min musiksmak som fick mig att nästan börja gråta när min musikspelare valde den här låten av alla andra i 80-gigabyte-biblioteket:
2 kommentarer:
vad hände med spock och all synth som du var helt såld på? Eller är det slag under bältet att påminna dig?
Ja jävlar. Det har du rätt i, jag har helt glämt bort min korta, men ack så befintliga rymd-synts-period! Den borde ligga innan Oasis i listan. Tack för påminnelsen.
Skicka en kommentar