Världens Coolaste Rockband. Del 3 - At the Drive-in.

At the drive-in bildades 1993 i El Paso, Texas, och bestod av Cedric Bixler Zavala (sång), Omar A. Rodriguez-Lopez (gitarr), Jim Ward (gitarr), Paul Hinojos (bas) och Tony Hajjar (trummor).

At The Drive-In var en av pionjärerna inom emo och post-hardcore, influerade av bland andra Fugazi och Drive Like Jehu. Texterna är ofta svårtydbara och en aning pretentiösa. Låttitlarna likaså.

De hade alla olika bakgrund, men hade som gemensamt att alla var andra generationens immigranter från Sydamerika.

Deras musikaliska resa har varit lång, det första släppet, Hell Paso från 1993, är något slags försök till rock, men genremässigt ligger det närmre skatepunk, och låter faktiskt ganska risigt. Men man hör dock redan här bandets potential, framförallt i låten Grand Mox Turkin, men det är främst Cedrics vokala förmågor som utmärker sig.

Uppföljaren Alfaro Vive, Carajo! Är desto bättre. 4 snabba punkrocklåtar med Cedrics och Jims karakäristiska sångdueller, och nu har grabbarna lärt sig spela gitarr ordentligt. De har nu hittat ett ordentligt sound, och de turnerar i Texas och tar varje spelning de kommer över. Rykten säger att de till och med uppgav sig för att vara ett polkaband en gång, enbart för att få spela i en tv-show.

I El Paso börjar de bygga upp en växande fanskara, mycket tack vare deras spektakulära och ofta helt vilda liveframträdanden. Annat var det utanför Texas. När de turnerade på västkusten spelade de ofta för tomma publikgolv på sunkiga hak. Men de fortsatte, och det skulle visa sig vara ett rätt beslut.

De spelade ett gig i Los Angeles och det var enligt utsago endast 9 personer i publiken. Men ryktena om deras liveframträdanden hade spridit sig och i publiken fanns representanter från Flipside Records, som gillade vad de såg, och signade dem på direkten.

1996 släpps debutalbumet Acrobatic Tenenment som är en banbrytande skiva i den moderna emo- och post hardcorens historia. Finstämda melodier möter hardcoreskrik bakom ofta ganska lättsmälta punkrocksgitarrmattor. Inledande emodängan Star Slight är en av de bästa låtarna de gjort och skivan fortsätter i samma tempo med vissa inte lika starka undantag. Överhuvudtaget en väldigt, väldigt, väldigt, bra skiva.

Efter debuten fortsatte de turnera kompromisslöst och fler och fler fick upp ögonen för de 5 spinkiga, tatuerade och afrobeprydda killarna.

Jag vet inte riktigt när de började knarka ordentligt, men knarkade det gjorde de. Mycket. Straight Edge är och var väldigt populärt inom hardcorescenen, och många blev väldigt förvånade över att At The Drive-in inte alls sa nej till droger, utan snarare satt och rökte heroin på straight edge-tillställningar.

1997 kom uppföljaren till Acrobatic Tenenment, In/ Casino/Out. En väldigt spretig platta som lutar mer åt emo än hardcore. Några helt ok låtar, framförallt Chanbara och Napoleon Solo, men på det hela så är det den sämsta plattan. Framförallt låter den ganska illa. De valde att spela in skivan live för att fånga det ljudet de hade på konserter, och det har nog mycket med det att göra. Paradoxalt låter låtarna från In/Casino/Out bättre när de spelades live, men det är svårt att fånga den intensitet som de hade live (kolla bara in videoklippen nedanför!).

Jag spolar fram till år 2000. At The Drive-In har nu tagit steget från ett indieband som spelar på små punkspelningar, och har fått ett ganska stort nationellt och internationellt följe. De släpper skivan Relationship of Command, enligt mig en av de absolut bästa skivorna någonsin.

Flummiga, ofta jazziga gitarrer från Omars sida ovanpå Jims mer traditionella spelstil ger utlopp till underbara gitarrdueller. Men det är Cedric som gör skivan så snuskigt bra. Han skriker, pratsjunger och emowailar som en gud, lyssna bara på One-Armed Scissor runt 3.04, Invalid Litter Dept. Runt 5.29, men framförallt Cosmonaut runt 2.40 för de kanske coolaste sångögonblicken i rockens historia (kanske undantaget för Happiness Is A Warm Gun med The Beatles runt 2.30).

Det finns fan inte ett enda jävla dåligt spår på Relationship Of Command! Jag lovar dig, har du den inte så köp för bövelen! Du kommer inte bli besviken!

Skivan fick stort genomslag och alla snackade om At The Drive-In som ”nästa stora grej”. Men så blev det inte.

Det hade länge funnits olika meningar inom bandet om hur de skulle låta. Cedric och Omar ville att nästa skiva skulle låta som Pink Floyd’s Piper At The Gates Of Dawn, medans resten av bandet hellre ville göra Weezer-rock. Konflikten var ett faktum. At The Drive-In spelade sin sista spelning i februari 2001.

Omar och Cedric började senare spela flummig progg i The Mars Volta (som förtjänar ett eget inlägg i min lista över de Coolaste Rockbanden), medan de andra egentligen fortsatte att göra samma sorts musik i bandet Sparta. Men inget av banden blir så bra som At the Drive-In på Relationship of Command, och de har satt ett enormt avtryck i modern musikhistoria.

Sista turnén 2001, Sidney. Finns inget mer att säga.


Från något klassrum. Runt 1997.


Tv-framträdande mot slutet av karriären. Cedric ser inte så kry ut.