Crazy horse är nog för den stora massan mest kända som Neil Youngs ständiga kompband. Men det finns en hel del mer att veta om dessa herrar, och ifall man lyssnar på deras skivor finns en hel del guldkorn att hitta. Men framförallt så kvalificeras de definitivt som ett av världens coolaste rockband.
Först lite bakgrundshistoria. Danny Whitten, Billy Talbot och Ralph Molina började sina musikaliska karriärer i do wop-grupen Danny and the Memories 1962. De spelade in en singel, men när framgången uteblev flyttade gruppen till San Fransisco 1967. Under namnet The Psyrcle bytte de ut a cappela-sången mot gitarr (Whitten), Bas (Talbot) och trummor (Molina).
Ytterligare medlemmar värvades och när debutalbumet kom 1968 hette de numera The Rockets och var en sextett med blås och stråkar som spelade psykadelisk folk-rock.
Debuten sålde enbart 500 exemplar, men en ny bekantskap skulle snart för alltid förändra bandets framtid…
Ingen kommer ihåg hur Neil Young upptäckte the Rockets för första gången. Någon menar att Neil nästlade sig in på en fest hemma hos Billy Talbot, någon menar att Talbot och Molina åkte hem till Neil och spelade upp deras skiva. Men det är ändå fastställt att Neil Young jammade med The Rockets när de spelade på det kultförklarade Whiskey A Go Go i Los Angeles 1969.
Det här är en mycket spännande tid i Neil Youngs musikaliska liv. Hans tidigare band, Buffalo Springfield har splittrats och han ska snart börja spela med dåtidens absolut största rockband och tillika supergrupp, Crosby Stills & Nash.
Direkt efter att han spelat med The Rockets den där gången, bokar han studiotid och mer eller mindre snor Talbot, Whitten och Molina från the Rockets, som senare lägger ner.
De spelar in skivan Everybody Knows this is Nowhere, som förövrigt kanske är den bästa skivan som någonsin gjorts.
Många av Neils vänner och kollegor fattade aldrig varför han ville spela med sitt nya band, som faktiskt var ganska kassa på sina instrument. I alla fall så varvade han kokainfyllda och utsålda stadiumturnéer med CSN&Y med att harva i ett garage med sitt nya band som han nu har döpt till Crazy horse.
Neil har alltid valt sina egna vägar musikaliskt, med minst sagt blandade resultat, och är det något han alltid avskytt så är det virtuosa studiomusiker. Kanske för att med Crazy Horse får han spela ett gitarrsolo i tio minuter utan att någon bandmedlem lägger sig i, men mest för Crazy Horse karakteristiska sound. När de fyra samlas och spelar ihop skapas ren magi. Billy Talbots basspel och Danny Whittens sparsamma men nödvändiga gitarrspel passar Neil Youngs mördargitarr som handen innanför kalsongerna. Och bakom allt detta har vi Ralph Molina som inte kan slå på virveln och hi-haten samtidigt. Fullständigt makalös kombination.
Efter Everbody Knows this is Nowhere var Neil Young och Crazy Horse ett av de hetaste banden på den tiden, men istället för att för att göra en uppföljare spelar Neil in nästa skiva, After the Goldrush, i sort sett utan deras hjälp. Crazy Horse spelar in en egen skiva, förstärkta av Nils Loefgren (dåvarande Grin, och framtida ständig medlem i The E Street Band) och demonproducenten Jack Nietsche.
Drogerna har vid den här tiden blivit vanligare och vanligare i bandet, och Danny Whitten börjar punda heroin. Han påbörjar en snabb spiralbana ner i fördärvet och Neil skriver the Needle and the Damage Done till Danny. I ett försök att få honom att lugna ner sig bjuder Neil in Danny till hans nyinköpta ranch, för att låta honom spela gitarr på den kommande skivan Harvest, som skulle komma att bli Neils största kommersiella framgång. Men när väl Danny kommer till inspelningen är han så tungt drogberoende och förstörd av dess biverkningar att de andra bandmedlemmarna får hjälpa honom att hänga på sig gitarren och till och med stämma den åt honom.
Neil insåg att det aldrig skulle funka och gav Danny lite pengar till en taxi och skickar honom därifrån. Ett dygn senare har han dött av en överdos. Neil och de resterande medlemmarna av Crazy Horse spelar in det nattsvarta knarkeposet Tonight’s the Night, som tillägnas Danny Whitten och bandets tidigare roddare Bruce Berry som också dött av en överdos, med orden ”dedicated to Danny and Bruce who lived and died for rock n roll”.
Med på skivan finns en liveinspelning av låten Come On Baby Let’s Go Downtown, från en spelning från 1971 med Danny på lead vocals, vars spruckna stämma får mig att rysa varenda gång jag lyssnar på den.
Först lite bakgrundshistoria. Danny Whitten, Billy Talbot och Ralph Molina började sina musikaliska karriärer i do wop-grupen Danny and the Memories 1962. De spelade in en singel, men när framgången uteblev flyttade gruppen till San Fransisco 1967. Under namnet The Psyrcle bytte de ut a cappela-sången mot gitarr (Whitten), Bas (Talbot) och trummor (Molina).
Ytterligare medlemmar värvades och när debutalbumet kom 1968 hette de numera The Rockets och var en sextett med blås och stråkar som spelade psykadelisk folk-rock.
Debuten sålde enbart 500 exemplar, men en ny bekantskap skulle snart för alltid förändra bandets framtid…
Ingen kommer ihåg hur Neil Young upptäckte the Rockets för första gången. Någon menar att Neil nästlade sig in på en fest hemma hos Billy Talbot, någon menar att Talbot och Molina åkte hem till Neil och spelade upp deras skiva. Men det är ändå fastställt att Neil Young jammade med The Rockets när de spelade på det kultförklarade Whiskey A Go Go i Los Angeles 1969.
Det här är en mycket spännande tid i Neil Youngs musikaliska liv. Hans tidigare band, Buffalo Springfield har splittrats och han ska snart börja spela med dåtidens absolut största rockband och tillika supergrupp, Crosby Stills & Nash.
Direkt efter att han spelat med The Rockets den där gången, bokar han studiotid och mer eller mindre snor Talbot, Whitten och Molina från the Rockets, som senare lägger ner.
De spelar in skivan Everybody Knows this is Nowhere, som förövrigt kanske är den bästa skivan som någonsin gjorts.
Många av Neils vänner och kollegor fattade aldrig varför han ville spela med sitt nya band, som faktiskt var ganska kassa på sina instrument. I alla fall så varvade han kokainfyllda och utsålda stadiumturnéer med CSN&Y med att harva i ett garage med sitt nya band som han nu har döpt till Crazy horse.
Neil har alltid valt sina egna vägar musikaliskt, med minst sagt blandade resultat, och är det något han alltid avskytt så är det virtuosa studiomusiker. Kanske för att med Crazy Horse får han spela ett gitarrsolo i tio minuter utan att någon bandmedlem lägger sig i, men mest för Crazy Horse karakteristiska sound. När de fyra samlas och spelar ihop skapas ren magi. Billy Talbots basspel och Danny Whittens sparsamma men nödvändiga gitarrspel passar Neil Youngs mördargitarr som handen innanför kalsongerna. Och bakom allt detta har vi Ralph Molina som inte kan slå på virveln och hi-haten samtidigt. Fullständigt makalös kombination.
Efter Everbody Knows this is Nowhere var Neil Young och Crazy Horse ett av de hetaste banden på den tiden, men istället för att för att göra en uppföljare spelar Neil in nästa skiva, After the Goldrush, i sort sett utan deras hjälp. Crazy Horse spelar in en egen skiva, förstärkta av Nils Loefgren (dåvarande Grin, och framtida ständig medlem i The E Street Band) och demonproducenten Jack Nietsche.
Drogerna har vid den här tiden blivit vanligare och vanligare i bandet, och Danny Whitten börjar punda heroin. Han påbörjar en snabb spiralbana ner i fördärvet och Neil skriver the Needle and the Damage Done till Danny. I ett försök att få honom att lugna ner sig bjuder Neil in Danny till hans nyinköpta ranch, för att låta honom spela gitarr på den kommande skivan Harvest, som skulle komma att bli Neils största kommersiella framgång. Men när väl Danny kommer till inspelningen är han så tungt drogberoende och förstörd av dess biverkningar att de andra bandmedlemmarna får hjälpa honom att hänga på sig gitarren och till och med stämma den åt honom.
Neil insåg att det aldrig skulle funka och gav Danny lite pengar till en taxi och skickar honom därifrån. Ett dygn senare har han dött av en överdos. Neil och de resterande medlemmarna av Crazy Horse spelar in det nattsvarta knarkeposet Tonight’s the Night, som tillägnas Danny Whitten och bandets tidigare roddare Bruce Berry som också dött av en överdos, med orden ”dedicated to Danny and Bruce who lived and died for rock n roll”.
Med på skivan finns en liveinspelning av låten Come On Baby Let’s Go Downtown, från en spelning från 1971 med Danny på lead vocals, vars spruckna stämma får mig att rysa varenda gång jag lyssnar på den.
Danny Whitten. 1943-1972.
Året efter, värvas en ny gitarrist, Frank ”Poncho” Sompedro, som än idag inom bandet kallas för ”the new guy”. Poncho var tidigare bandets knarklangare som gillade att lira gitarr på fritiden, och detta räckte för att kvalificeras som en medlem i crazy horse.
Bandet hyr en villa i Malibu där de knarkar och spelar in skivan Zuma, ett gitarrdränkt mästerverk som är bland det bästa de gjort. Bob Dylan hälsade på under inspelningen också, men den låten kom av någon anledning aldrig med till slutmasteringen.
Sedan dess har Neil Youngs under sin karriär varvat lågmäld country med mer experimentella utfall som till exempel rockabilly och techno, men det är när han släpper fri det monster som är Crazy Horse som han är i sitt esse.
Det har släppts en hel del skivor med Neil Young och Crazy Horse, och att skriva om de alla skulle ta upp en hel del plats, så de jag anser vara de bästa är Everybody Knows This Is Nowhere från 1969, Tonight's the Night från 1975 (även om de inte krediteras som "...and Crazy Horse"), Zuma från samma år, Rust Never Sleeps från 1979, Ragged Glory från 1990 och Broken Arrow från 1996. 2007 släpptes även liveinspelningen Live From The Fillmore East, som spelades in 1971, en fulltsändigt makalös konsert som är en av de sista som Danny Whitten gjorde.
Crazy Horse har även släppt skivor utan Neil Young och då är debuten Crazy Horse från 1971 och Crazy Moon från 1978 värda att lyssna på.
Tillsammans med Billy Talbot, Poncho Sampedro och Ralph Molina har Neil Young sitt bästa sound. Det är med dem som han kan spela sin taggtrådsgitarr i solo efter solo, men det är framförallt med Crazy Horse som en spelning kan gå verkligen hur som helst! I en intervju förklarar Neil att den största tjusningen med Crazy Horse är att de kan vara helt värdelösa en kväll, och uppnå fullkomlig musikalisk perfektion dagen efter.
Tyvärr finns det inte så mycket filmat material från de tidiga åren med Crazy Horse men jag lägger in ett klipp från Rust Never Sleeps-turnén från 1978, där är bandet i sitt esse:
Ett klipp några år senare (skule gissa tidigt 90-tal) som är en orgie i dålig smak, men musikaliskt sätt är det under bart;
Nästa vecka handlar Världens Coolaste Rockband om fem unga utbölingar från El Paso, Texas.
1 kommentar:
Nice Erik!
http://weekendallweek.blogspot.com/
Skicka en kommentar