Roskilde

Förra veckan tillbringades på en åker i Danmark. Det dracks öl och sågs på band. Några var bra, några var dåliga, några var alldagliga, några var exceptionella. Några av dem har jag glömt, några skriver jag om här. MGMT var en stor besvikelse, de var oengagerade, trötta och det lät kasst. Radiohead bevisade ännu en gång att de är världens kanske bästa liveband. Två timmars ren njutning, de spelade nästan alla låtar från In Rainbows, men även klassiker som Street Spirit, There There, Idioteque och You and whose army? Med festivalmått en jättebra spelning, men när jag såg dem i Stockholm 2001 bjöds det på lite mer b-sidor och lite ovanligare pärlor från låtskatten. Thom och grabbarna var på bra humör och bjöd på något så ovanligt som lite allsång efter sista låten, Karma Police. Johhny Greenwood var som vanligt en fröjd att se på, framförallt när han plockade på gitarren samtidigt som han spelade synth med gitarrhuvudet. Grinderman var också väldigt kul att se. Nick Cave och hans snuskrockande vapendragare var i lika god form som i Stockholm för några månader sen. Då var det ju Nick Cave and The Bad Seeds som spelade, och det var kul att festivalen valt att sätta bandet på Orangescenen sent på kvällen. Warren Ellis som förgyllde Bad Seeds-spelningen tog konstigt nog inte lika mycket plats i Grinderman, vilket var lite synd. En bra spelning som avslutades med Bad Seeds-låten Tupelo. Sen var det dags för Battles vars matterock jag verkligen hade sett fram emot att höra live. De löjligt begåvade musikerna gick loss med loop-pedaler och gitarrer och skapade alldeles underbar och väldigt dansvänlig musik. Mycket bättre än så tycker jag inte att det blir. Neil Young gick på orangescenen en kvart för sent på lördagskvällen. Ingen presentation, ingen intromusik, helt plötsligt stod han bara där med sitt flin på läpparna. Han pluggade in gitarren och gav oss en helt makalös inledning med Love And Only Love, Hey Hey My My, Powderfinger, Cinnamon Girl och All Along the Wathctower. Sedan följde en lite lugnare del då klassiker som Heart of Gold, Old Man och The Needle and the Damage Done skapade allsång. Efter blockade han upp Old Black igen och manglade på som aldrig förr i en halvtimme till. En helt makalös konsert med en väldigt publikfriande setlist, något som jag verkligen inte hade förväntat mig. Nu hoppas jag bara att han är på lika bra humör på Way Out West, ty han röjde runt på scenen som om året var 1974. Liars och No Age hade nog knarkat, för de betedde sig konstigt men var ett bra soundtrack till nattens fylla. Enter Shikari är världens konstigaste band. De blandar metalcore med rave och pojkband. Det var verkligen inte bra, men jag gillar band som är ödmjuka och inte tar sig själv på så stort allvar. Cat Power var både bra och dåligt. Chan var jävligt konstig (som sig bör?) och pendlade mellan att knäppa upp gylfen på grund av magsmärtor och lägga sig på golvet bakom trumsetet. Och musiken pendlade lika mycket. Stundtals magiskt och skört, stundtals på gränsen till jobbigt då det är uppenbart att kvinnan inte mår bra.