Fejkade plastträd.

Ni vet den där känslan när man återupptäcker en låt?

Alltså en låt som man har haft i bagaget i flera år, den dyker upp då och då, men den har redan haft sina glansdagar i det dagliga lyssnandet. Och så vips, en dag är den där igen. Lika stark och gåshudsframbringande som de första gångerna man lyssnade på den. Det händer mig då och då, och jag älskar det!

Ens musiksmak går ju i vågor och perioder. Om man ska vara extremt grov och kategorisk kan min 10åriga musiksmakshistoriska tidslinje sammanfattas såhär:

1. Oasis

2. Radiohead

3. Neil young

4. Pearl Jam (nej, jag skäms inte!)

5. At the Drive-in

6. The Mars Volta

Fram tills där jag är idag, där den mestadels består av en blandning av gamla godingar från listan (med undantag för Oasis, och framförallt inte Pearl Jam som jag har lyssnat sönder och insett att de inte är så jävla bra som jag tyckte runt 2003) med det nya för dagen, mest emo och post-hardcore, men även en stor del indie.

Iallafall, för att återgå till där jag började inlägget. Igår kväll lät jag ödet välja låtar i mitt musikbibliotek. Jag tror att det var en kombination av min nuvarande sinnestämning och ett hål i min musiksmak som fick mig att nästan börja gråta när min musikspelare valde den här låten av alla andra i 80-gigabyte-biblioteket:

Cedric vägrar be om ursäkt.

Det verkar som om Cedric Bixler-Cavala ännu inte har bett om ursäkt för händelsen på Cirkus.
Pappan till tjejen som ägde kameran har sagt att han tar bort polisanmälan så fort han fått en ursäkt från Cedric. Men nu verkar han släppa sitt, enligt mig, lite obefogade engagemang (det stod klart och tydligt att kameror var förbjudna på konserten). Han skriver på Facebook :

there is too much in life to keep the bullshit hanging on
cedric has shown himself to be the A1 asshole i thought he was from the start
my guess is that luger..the concert arranger who paid his debt...i guess he stiffed them too
an apology...never came
just cause a guy can write decent texts...does that give him an asshole license?
guess so
anyhows...the we have not dropped the case with the police and don't intend on it until he apologizes
at the age of 52...i have seen my share of assholes
including myself at times
doing something stupid is human
not apologizing for it....yheah...i am getting tired of the word asshole..but it seems to fit sooo well
i will let ya know if a miracle happens and the guy can actually show he has the least bit of responsibiltiy in him
he stiffed my daughter...and he stiff luger
shmuck
i will after this mail..disband this group...we all have too many groups we are in..one less is all the better
live well cedric

De-Loused in the Comatorium - The Story Book!

The Mars Voltas mästerverk De-Loused in the Comatorium från 2003 handlar om bandets vän och mentor, konstnären Julio Venegas (som på skivan kallas Cerpin Taxt). Efter att han försökt ta livet av sig genom att injicera råttgift hamnade han i koma, och vid uppvaknandet rymde han och hoppade från en vägbro ner mot den mötande trafiken och dog.
På skivan hamnar Cerpin Taxt i koma på andra spåret Interiatic ESP. Resten av låtarna handlar om de olika drömvärldar som Cerpin Taxt besöker i koman. Han vaknar och tar slutligen livet av sig i de sista låtarna Televators och Take the Veil Cerpin Taxt.

Nu har det dykt upp en novell som Cedric Bixler-Cervala, sångare och textförfattare i Mars Volta, och Jeremy Ward , bandets numera avlidna ljudmanipulatör, skrev som komplement till De-Loused in the Comatorium.

Den finns att ladda ner här. Lite skön becksvart avgrunds-läsning om en ytterligare djupdykning i Cerpin Taxts mörka medvetande.

Här är inledningen:

Cerpin taxt stood high above the wobbling miscarriage of oncoming traffic, he was weak in the knees. Blackened out of synch knew his time here would soon end with an internal hemorrhaging made aware by the animonstrosity of his frankenstatue presence. No longer would he carry on his shoulders the weight of passion. No where were his next of kin to be found. Automotive surges spilled through the veins below him. Was this the only passage that he could find? Sweat adorned the unmoped of his brow, he couldn’t possibly turn back. His jaws jingled with cold studdering, his stomach bulged midmetamorphosis, grumbling knot belches, too nervous to look down into the inviting concrete collision. He served himself no other choice.

Cedric stal kamera från en besökare på Cirkus.

Tjuv?

En arg besökare på Mars Voltas spelning på Cirkus i onsdags, hävdar att Cedric stal hans dotters kamera. Detta ska ha skett rakt ur hennes händer under Cedrics lilla publikpromenad. Mannen har nu startat en Facebook-grupp som heter "Cedric Bixler Zavala owes me a camera, and the world should know"

Cedric är även polisanmäld.

Fler bilder + video på Cedrics psykbryt.

Jag vill ligga med Omar och Cedric. The Mars Volta på Cirkus 20/2-08.

Igår såg jag världens bästa band, The Mars Volta, på Cirkus i Stockholm. Det här är mina ganska onyanserade tankar kring konserten. Jag lyckades smuggla in min kamera, men den tar så dåliga bilder, så de ni ser nedan har jag snott från Rockfoto.nu.

The Mars Volta äntrar scenen inför ett slutsålt Cirkus, onsdagen den 20 februari, klockan 20.00, och river igång trotjänaren Roulette Dares (the haunt of). Låten spelas ganska likt hur den låter på debutskivan De-Loused in the Comatorium, men avslutas med ett 10 minuter långt gitarrsolo signerat Omar Rodriguez-Lopez.

Sist jag såg The Mars Volta var på Brixton Academy i London. Året var 2005 och bandet turnerade med andra albumet Frances the Mute. Då verkade bandet lite trötta och Cedrics och Omars kända spattdans och liveglädje verkade vara någon helt annan stans den kvällen. Ikväll i Stockholm är spelglädjen tillbaka, något som märks hos bandet som röjer som om året var 1996 och bandet hette At the Drive-in (R.I.P.). I London spelade de 6 låtar i drygt 3 timmar, ikväll river de av 13 låtar på samma tid.

Bandet verkar vara i toppform. Omar ser glad ut och dansar som aldrig förr, den nya trummisen visar sig, förutom att han ser exakt ut som Ronaldinho, kapabel till att fylla John Theodors skor, men mer om honom senare.
Cedric Bixler Cervala är i sitt ässe i kväll. Han dansar hela tiden, han springer fram och tillbaka på scenen, klättrar på backdroppen osv. Han höll sig relativt lugn under första delen av spelningen, men mitt i ett instrumentalt parti blir han som förbytt. Han kastar ut ett cymbalställ rakt ut i publikhavet, och springer därefter ut vid sidan av publiken och försöker klättra upp till sittplatserna. Han hänger ett tag och sprattlar som en liten apa medans publiken ovanför frenetiskt drar i hans arma lekamen. När han inser att han inte kan ta sig upp den vägen, försvinner han ut i en dörr och dyker några sekunder senare upp mitt på läktaren, där han skriker och springer runt som förhäxad.

Den nya trummisen, 24-årige Thomas Armon Pridgen, vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Han klarar ju onekligen av alla gamla låtar, han är ju helt jävla sjukt bra på trummor, men det känns som om att han ibland stressar iväg lite för mycket. Jon Theodore, som han ersatte, tyckte jag på något sätt hade mer känsla. Han var lite mer av en medmusikant i den kaosartade konstellation som är The Mars Volta. Den nya killen känns mer som att han spelar trumsolo typ hela tiden (vilket i sig är en jävla bedrift).

Noterbart är att på scenen har vi även Paul Hinojos, som tidigare spelade bas i At the Drive-in och senare Sparta (stackars Jim, han är väl snart ensam kvar i ”sell-out”-beskylda Sparta). Nu har han dock bytt basen mot en gitarr, och ett bord med effektpedaler, med vilka han spexar till Cedrics röst. 44-årige basisten Juan Alderete gör som vanligt ett bra jobb, han är så jävla grym på sitt instrument! Omgiven av ett hav av effektpedaler levererar han i ena stunden blytunga distade metal-riff, i andra stunden virtuosa funksolon.

Keybordisten Isaiah Owens som varit med sedan första demoinspelningen gör även han ett superbt jobb, dock så försvinner han tyvärr ibland i ljudbilden (snarare ljudväggen från helvetet).

På vänsterkanten ser vi Omars lillebror Marcel Rodriguez-Lopez på percussion och keyboard, samt Adrián Terrazas-Gonzáles (jag undrar ifall det är ett krav att heta jävligt coola saker för att få vara med i The Mars Volta!?) på percussion och blås. Dessa två herrar bidrar mycket till Mars Voltas patenterade vägg av ljud, resultatet av att 8 virtuosa musiker spelar solo samtidigt, men försvinner också tyvärr in i ljudbilden ibland.

Att lyssna på en nästan tre timmar lång Mars Volta-spelning utan öronproppar är kanske inte helt olikt att bli saggad i ansiktet; det svider och är jobbigt, och väldigt få uppskattar det.

De spelar mestadels nya alster från senaste plattan The Bedlam in Goliath, men även låtar från debutalbumet De-loused in the Comatorium, uppföljaren Frances the Mute, samt tredje skivan Amputechture. I princip är det fullt ställ i 2,5 timmar. Då och då varvas låtarna med ambienta övergångar, och nästan alla i bandet får sig ett eget solo, (bäst basistens och keybordistens).

Någonstans läste jag en gång att skillnaden mellan band som Mars Volta och Led Zeppelins flummiga och improviserande musik, om man jämför dem med liknande band som Pink Floyd och Yes, är sex. Jag håller med, när proggband som Pink Floyd och Yes var fula som stryk, är Led Zep och Mars Volta sjukt snygga. Omar och framförallt Cedric porrdansar genom hela spelningen, med händerna på höfterna och med juckande rörelser. Det är nästan som ett uns av avundsjuka sköljer över en när Cedric går hand i hand med en blond tjej när han är ute på sin publikvandring, hehe…

Att se ett så här långt live-set kan vara lite jobbigt, vilka man än ser. Efter vad som känns som en evighet och man tror att spelningen är över proklamerar Cedric: ”I hope you guys brought your sleeping bags, cause were gonna keep playing till 6 am” och halva publiken vrålar av glädje, medans den andra halvan skruvar besvärat på sig. Därefter följer min favoritlåt från första skivan, Drunkship of Lanterns och publiken är som galen. Efter kanske en kvarts jammande kommer slutligen sista låten, Day of the Baphomets från Amputecture. Bandet tackar för sig, och jag sitter kvar ett tag och försöker processera det jag nyss varit med om. Det tjuter i mina öron, men jag är övertygad om att jag just bevittnat en av de bästa spelningarna i mitt liv.

Jag försökte i mörkret skriva upp vilka låtar som spelades (de ganska svårihågkomna titlarna gör det inte lätt) men den här låtlistan är förhoppningsvis korrekt;

1. (Fistful of Dollars)

2.Roulette Dares (The Haunt of)

3. Viscera Eyes

4. Wax Simulacra

5. Goliath Ouroborous

6. Tetragrammaton

7. Agadez

8. Cygnus.... Vismund Cygnus

9. Drunkship of Lanterns

10. Ilyena

11. Meccamputechture

12. Day of the Baphomets

Imorgon...

...åker jag till Huvudstaden för att se The Mars Volta live på Cirkus. Jag återkommer på torsdag med bilder och recension av spelningen.

Goliath the Soothsayer – Mars Voltas datorspel!

Förlåt för att jag tjatar om The Mars Volta hela tiden. Men de är ju så jävla bra! I alla fall har Omars och Cedrics flummighet nu tagit ett nytt uttryck. De har nu i samband med releasen av senaste albumet The Bedlam in Goliath gjort ett datorspel.

På svenska Mars Volta-bloggen kan man läsa lite mer om onlinespelet:

”Spelet är baserat på den “sanna” historien om hur Omar köpte en ouija-bräda i en souvenirshop på sin semesterresa i Jerusalem och vid hemkomsten till staterna gav den till Cedric. Därefter började konstiga saker hända omkring dom när bandet började leka med den. Det bästa måste dock ändå vara när Omar slutligen fick nog av andarnas hemskheter, satte ner foten, tog brädan, köpte en flygbiljett till ingenstans och åkte ut på en åker för att gräva ner den. Det får en att fundera på om dom verkligen har slutat med opioiderna, som dom hävdade efter Jeremy Wards död, eller om dom producerat hela skivan i en heroin-inducerad gruppsykos.”

Spelet är ett skräckinspirerat klassikt peka-klicka-spel i stil med Myst och liknande äventyrsspel, med religösa undertoner. Handlingen är följande: du är inlåst på en mörk och mystisk vind i din bors hus. Din bror är sedan några veckor spårlöst försvunnen och det gäller nu för dig att, dels ta dig ut ur din brors hemsökta hus, samt luska ut vad som hänt honom.
Jag har spelat igenom det, två gånger faktiskt, för att få se de två olika sluten.

Spelet hittar ni här:

http://www.amazon.com/gp/feature.html?ie=UTF8&docId=1000184001

Några Screenshots:

Tydligen håller Omar och Cedric på att göra en film nu. Det ser jag fram emot med spänning.

The Mars Volta - The Bedlam in Goliath

Mars Volta är typ världens fräckaste band. Så nu har jag sagt det.

De ständiga vapendragarna Cedric Bixler-Zavala och Omar Rodríguez-López har sedan de lämnade post-hardcore/emo-pionjärerna At the Drive-In ständigt töjt på gränserna för vad konventionell rockmusik innebär. För er som inte hört detta underbar band, kan jag berätta att de låter ungefär som ifall Yes, Led Zeppelin och Santana skulle ta lsd tillsammans och jamma några Miles Davis-låtar. Typ.

Debuten De-Loused in the Comatorium var en konceptplatta om bandets mentor som hamnade i en koma efter att ha injicerat råttgift i armen, och som sedan tog livet av sig direkt vid uppvaknandet. Albumet som producerades av Rick Rubin och gästades av Flea från Red Hot Chili Peppers på bas, var och kommer förbli ett rent mästerverk.

Uppföljaren Frances the Mute, var även det en konceptskiva som handlar om en dagbok som Jeremy Ward, bandets ljudkonstnär, hittade i en bil (Jeremy dog av en heroinöverdos innan skivan släpptes). Vi får följa dagbokens schizofrena (och lidande av Oidipuskomplex) författare Cygnus som är adopterad och letar efter sin biologiska mamma, Frances. Skivan består av 5 väldigt experimentella låtar (sista låten är över en halvtimme lång!).


Cedric Bixler-Zavala och Omar Rodríguez-López


Tredje skivan, Amputechture, var mer rockig (iallfall med Mars Volta-mått) och den här gången fanns det inget kryptiskt spår att följa via låttexterna. Skivan består av sju gittardränkta (den här gången är John Frusciante från R.H.C.P med och spelar gitarr på hela skivan) och latinoinfluerade progg-rock-dängor, samt en flamencolåt.

The Mars Volta är nu tillbaka med ett nytt album som heter The Bedlam in Goliath. Den har snurrat flitigt i mitt iTunes den senaste veckan, och jag är helnöjd med det jag hör. Skivan påminner mycket om Amputechture, och det verkar som om bandet har lämnat debutskivans sound långt bakom sig. Det är återigen en samling proggresiva gitarronanilåtar utan dess like. Men det känns som att Cedric har fått ta ett steg fram, sångmelodierna är tydligare och har en mer markant placering i ljudbilden. Mycket påminner som sagt om Amputechture, långa (inte sällan under 8 minuter) låtar, och totalt kryptiska låttexter samt låttitlar.
Det finns tydligen ett tema på den här skivan också, den här gången handlar det om en mystisk planka som Omar köpt i Jerusalem som drabbar bandet med otur.
Det känns sammanfattningsvis som om Mars Volta har haft roligt när de spelat in skivan. Lite mindre gravallvarligt (kanske beror på att ingen kompis till bandet har knarkat ihjäl sig inför den här skivan), och en aning mer lättsamt.



Den 20 februari kommer bandet till Stockholm. Jag kommer vara där. Välkomna, och tack för en ny och underbar skiva!

Over and out.

Är apan död?

Hej mina två läsare!
Efter att fått tillbaka min dator efter två månader i radioskugga är tanken nu att jag ska börja blogga igen.
I väntan på nästa inlägg presenterar jag här vilka skivor jag för tillfället lyssnar mest på.

Cat Power - Jukebox
The Mars Volta - The Bedlam in Goliath
Lightspeed Champion - Falling of the Lavender Bridge

Vi hörs.

Lightspeed Champion - Tell Me What It's Worth