Radiohead gör det igen...

...Nånting jävligt coolt naturligtvis. Senaste videon House of Cards är inspelad helt utan kameror. De använder hypermoderna tekniska lösningar som innebär att man spelar in i renderad 3d-grafik, och i realtid!

Kolla in videon här:


Eller ladda ned i bättre kvalitet här.

Fattar ni ingenting? Det gjorde inte jag heller först, men kolla in The Making of the Video:


Man kan även själv få leka runt inne i videon, det är ju inte filmat, utan all information är ju bara lagrad i 3d! Klicka här för att utforska själv.

Radiohead-tävling

På http://www.aniboom.com/radiohead/ kan vem som helst lägga upp en video med Radioheadtema. Radiohead anger vinnarna och första priset är att få göra deras nya video. Påminner lite om dvd:n The Most Gigantic Lying Mouth of All Time som de släppte efter Hail to the Thief, där fans fick med sina alster. Gå in och kolla och rösta. Hej då.

Nude

Som jag skrivit tidigare så lade Radiohead ut sin nya singel Nude på nätet, där folk kunde ladda upp sina egna remixar av låten. Nu är tävlingen stängd, men man kan fortfarande rösta på bästa bidraget.

Lite statistik:
Unique Visitors: 2.522.031
Page Views: 12.520.782
Hits: 29.246.202
Bandwidth: 4.343 TB
Number of mixes: 2.254
Number of votes: 274.181
Number of track listens (approx): 710.667

Jag slutar aldrig förundras över hur fan de lyckas göra allt så rätt!
Nästa inlägg ska inte handla om Radiohead, jag lovar.

The most gigantic flying mouth for some time.

Jag vet att de få gånger jag skriver här, så skriver jag om Radiohead. Men jag rår inte för det. För det första verkar det inte hända nåt coolt i musikbranschen överhuvudtaget, och när det väl händer nåt som sticker ut så är det signerat Radiohead. Så därför kommer här ännu en Radiohead-nyhet.

Igår startade deras flera månader långa världsturné, och i ett pressmeddelande har de gått ut och lanserat siten The most gigantic flying mouth for some time. Det är en sida där man klickar i vilka Radiohead-konserter man ska gå på, och hur man tar sig dit. Sen kalkyleras koldioxidutsläpp i kilo som resan kommer kräva, och följs av förslag på hur man kan minska den siffran.

Min resa till Radioheads konsert på Roskildefestivalen till exempel, kommer generera 12.972 kg CO2, (dock inte inräknat all metangas jag kommer släppa ut under hela festivalen).

Ifall ni är nyfikna på vilka låtar de spelade igår i West Palm Beach, Florida, så har ni den fullkomligt underbara (Bulletproof och How to disappear!!!) setlisten här:

01 all I need
02 bodysnatchers
03 there there
04 reckoner
05 the gloaming
06 morning bell
07 nude
08 how to disappear completely
09 15 step
10 arpeggi
11 idioteque
12 bulletproof
13 where I end and you begin
14 airbag
15 everything in its right place
16 the national anthem
17 videotape
18 optimistic
19 just
20 faust arp
21 exit music
22 bangers and mash
23 house of cards
24 street spirit

Här har ni en kackig video också, men jävlar vilken ljus-show de har lyxat till sig med:



Fy fan vad jag längtar!

Radiohead på Conan. "Dedicated to that fucker who walked away from the Kyoto agreement"

Radiohead goes green on Conan O'Brien

Idag var det exakt 13 år sedan Radiohead gjorde sitt debutframträdande i tv på Conan O´Brien. Det var förövrigt också första gången Conan hade musikgäster i programmet.
Idag spelar Radiohead på Conan igen. Fast på ett nytt sätt.
Thom Yorke är ju väldigt tveksam till att åka runt med sitt rockband, för att det bidrar till så mycket utsläpp, det är bland annat därför som de turnerar så sällan. Så ikväll när de ”spelar” på Conan så kommer Radiohead spela upp en förinspelad videoupptagning, istället för att åka över atlanten för att medverka 5 minuter i tv.
En annat band som gjort detta var The Beatles 1964, när de uppfann musikvideon. Videon lär väl hamna på youtube direkt efter programmet, så ni får istället se klippet från deras första spelning på Conan, 1993:

Radiohead, Arcade Fire och den digitala revolutionen.

Att Radiohead är ett väldigt kreativt band när det gäller marknadsföring och skivsläpp har väl inte undgått någon den senaste tiden.

De har gjort allt från ARG-kampanjer med fejkade telefonsvarare och bantningsaffischer, haft en egen tv-kanal, och släppt en dvd med videos som fans gjort.

Radioheads mystiska affischeringskampanj till skivan Hailt to the Thief från 2003.

Men framförallt så släppte de ju senaste skivan, mästerverket In Rainbows på nätet. Det tog 9 dagar från att de gick ut med nyheten fram tills det att man kunde ladda ner skivan. Men det som skapade den virala effekten som i sig fick i princip alla musikskribenter och års-bästa-listor att ta upp nyheten var ju det faktum att man fick betala vad man ville för nedladdningen.

Detta blåste liv i skivbolags- och nedladdningsdebatten, och resulterade i att bandet tjänade extremt mycket pengar (uppskattningsvis, de har själva inte berättat hur många som laddade ner, och för hur mycket, men tydligen har det kommit fram att 15 personer betalade maxsumman, £99.99).

Nu kommer i alla fall nästa steg, som faktiskt släpptes 1 april, men det är inget skämt, tro mig.

På radioheadremix.com kan vem som helst ladda hem alla kanalspåren till Radioheads nya singel Nude, alltså ett spår med trummor, ett med gitarr, ett med bas osv..
Sedan laddar man upp sin remix och via en omröstning utses en vinnare som får prispengar.

Ett annat, för det första, vädligt bra band, och för det andra ett band som gör kreativa lösningar och använder sig mycket av internet är Arcade Fire.

Arcade Fire

På beonlineb.com kan man själv regissera och dra i spakarna till deras interaktiva video till låten Neon Bible. Men roligast av allt är att själv, i real-tid, med hjälp av siffertangenterna sitta och leka med instrumentationen till nya singeln Black Mirror. Det kan man göra på rorrimkcalb.com och det är jättskoj!

Den digitala revolutionen är här, och det är med spänning och välbehag som jag ser mitt favoritband Radiohead gå i täten!

Fejkade plastträd.

Ni vet den där känslan när man återupptäcker en låt?

Alltså en låt som man har haft i bagaget i flera år, den dyker upp då och då, men den har redan haft sina glansdagar i det dagliga lyssnandet. Och så vips, en dag är den där igen. Lika stark och gåshudsframbringande som de första gångerna man lyssnade på den. Det händer mig då och då, och jag älskar det!

Ens musiksmak går ju i vågor och perioder. Om man ska vara extremt grov och kategorisk kan min 10åriga musiksmakshistoriska tidslinje sammanfattas såhär:

1. Oasis

2. Radiohead

3. Neil young

4. Pearl Jam (nej, jag skäms inte!)

5. At the Drive-in

6. The Mars Volta

Fram tills där jag är idag, där den mestadels består av en blandning av gamla godingar från listan (med undantag för Oasis, och framförallt inte Pearl Jam som jag har lyssnat sönder och insett att de inte är så jävla bra som jag tyckte runt 2003) med det nya för dagen, mest emo och post-hardcore, men även en stor del indie.

Iallafall, för att återgå till där jag började inlägget. Igår kväll lät jag ödet välja låtar i mitt musikbibliotek. Jag tror att det var en kombination av min nuvarande sinnestämning och ett hål i min musiksmak som fick mig att nästan börja gråta när min musikspelare valde den här låten av alla andra i 80-gigabyte-biblioteket:

Jobbiga intervjuer del 2.

My Showbiz Life - according to Ed O´Brien and Thom Yorke

En gång i tiden hade Radiohead storslagna planer på att göra en egen tv-kanal, "The Most Gigantic Lying Mouth of All Time". Projektet lades på is, men här kommer två höjdpunkter:

Två väldigt olika sidor av Thom Yorke.

Thom Yorke är en av talesmännen för Friends of the Earth-kampanjen "The Big Ask" som lobbar för att stadga lagar i Storbritannien om hur mycket utsläpp som får tillåtas. Här är han väldigt engagerad, sansad och ger ett påläst och smart intryck.



Här är han med i någon sorts frågesport, där han ska ställa en fråga till de tävlande lagen. Här framstår han mer som en, ja, galning kanske?

Good Morning Ape filmdebuterar!

Hej.
När jag förra veckan grävde fram min gamla externa hårddisk hittade jag en massa bortglömda godbitar. Bland annat den här filmen, eller musikvideon, som jag gjorde som slutarbete för mer än tre år sedan när jag studerade 3d-animering på Dalarnas Högskola. Jag bjuder lite på mig själv och visar den nu officiellt för första gången. hehe. Den kanske inte är så jättebra, men vi var ganska kassa, och ni skulle sett de andra elevernas bidrag!
Jaja, håll till godo.

Nya siffror

PSFK är en sida som rapporterar om nyheter och åsikter om trender. De har analyserat nedladdnings-spektaklet In Rainbows och kommit fram till följande:
Radiohead’s In Rainbow has sold at the equivalent price of$8 a CD worldwide. In just three days it has sold 1.2 million downloads and made up to $9.6m.

Detta kan var en viktig läxa för skivbolagsindutsrin, när det nu visar sig att folk är villiga att betala 8 $ för en nedladdning.

Hur mycket betalade du?

Andra bloggar om: Musik, In Rainbows, Radiohead

In Rainbows

En dag efter att albumet In Rainbows släpptes så sa en källa nära Radiohead att 1.2 miljoner album laddats ner. Det finns just nu tyvärr inga siffror på hur mycket folk valde att betala, men ifall alla betalade 10 pence (1,3 SEK) så tjänade Radiohead 120.000 pund. Och då räknar man inte in alla de som betalat för boxen. Succén är ett faktum, och jag väntar med spänning på skivindustrins kontring, nu när ett band har bevisat att de inte behövs. Förövrigt ryktas det redan nu om att både Oasis och Jamiroquai ska följa Radioheads exempel.

På musiksidan last.fm:s topplista över förra veckan ligger hela In Rainbows låtlista från början till slut på topp 10, med cirka 3,3 miljoner spelade låtar.

Men nog om det....

Hur bra är skivan då (kanske någon utav mina tre läsare undrar)?
Svaret är: sjukt bra!

Jag gillar att lyssna in mig på album. Man köper skivan på morgonen den släpps, går hem, lägger sig i soffan och lyssnar igenom från början till slut, med konvolutet till hands.
Därför känns det en aning vemodigt och framförallt ofullbordat när zip-filen är nedladdad. Där ligger den på mitt skrivbord (det virtuella alltså). Jag öppnar. Lägger in i Itunes. På med lurarna. Play…

Första spåret 15 Steps börjar med ett svängigt och knastrikt indietronica-beat, och efter ett tag börjar Thom sjunga. Det är först nu jag verkligen inser att jag har ett helt nytt radiohead-album framför mig! Låten fortsätter med lite karakteristiska Johnny Greenwood-gitarrkomp och en ganska funkig basgång, med svävande synthmelodier ovanför, och skumma barnskrik långt bak i mixen. Underbart.

Låt nummer två, Bodysnatchers, börjar med med ett flummigt rockriff och fortsätter i malande tempo med Johnnys ”Birds from hell”-gitarrslingor. Här hörs för första och nästan sista gången Johnnys favoritinstrument, Ondes Martenot, som har använts flitigt från och med Kid A, men framförallt på senaste Hail to the Thief. Det här är en typisk låt från Radioheads senare karriär.

Tredje spåret, Nude, eller Big Ideas som den hette förut, är en gammal trotjänare, som här äntligen spelats in, till alla fans stora lycka. Låten har hängt med sedan Ok Computer men bara spelats live. Det är en vacker ballad med sparsmakligt stråkarrangemang och hjärtskärande falsettmelodier från världens bästa sångare.

Weird Fishes / Arpeggi börjar lite som Knives Out från Amnesiac, med upprepande trumkomp och tre gitarrplock som samsas om ljudbilden. Underbara körer hörs då och då i bakgrunden, som sedvanligt används som ett ytterligare instrument. En bit in låten stannar den till ett tag, något som Phils trumspel avbryter, och låten avslutas i en kavalkad av gitarrer, körer, effekter och ett mantra från Thom: ”I hit the bottom and escaped”. Påminner även om Where I End and You Begin från Hail to the Thief.

All I Need börjar med skumma syntar och ett verkligen jätteläskigt baskomp. Tankarna förs till A Punchup at a Wedding, fast med en påtaglig domedagskänsla, pricken under utropstecknet är ett ensamt litet klockspel.

Sen kommer balladen Faust Arp, med akustiska gitarrer och stråkarrangemang. Låter lite som låtarna som låg på My Iron Lung-EPn.

Två minuter efter det att Faust Arp har börjat sätter Reckoner igång, med reverb-dränkta trummor och perkussion-instrument. Ett ensamt gitarrplock kompar den än en gång ljuva falsettmelodin, i väntan på pianot och basen som lite senare plockar upp ljudbilden från akvariets botten och för upp det till ytan. Det enda som går att tyda från texten är smått mardrömslika ”Feeling pulled apart by horses”. Det här kan vara albumets starkaste spår.

House of Cards börjar med gulliga maj-7-gitarrer och vackra körer samtidigt som Thom sjunger ”I don’t wanna be your friend I just wanna be your lover”. Har han gått och blivit romantiker på senare dagar? Om man tar bort stråkarna, gitarrkompen och trummorna kunde det varit en låt från Thoms soloalbum The Eraser. Låten känns lite svag faktiskt, i jämfört med resten av albumet.

Jigsaw Falling Into Place är ännu en gitarrlåt som för tankarna till Knives Out samt Go To Sleep. Snabbt tempo, akustiskt gitarrkomp som lägger grund till elgitarrsmelodier. Framförallt så är det Thoms sångutryck som påminner om tidigare album, han snäser lite mer på den här låten än de tidigare spåren som har haft ett litet mildare uttryck.

Skivan avslutas med underbart vackra och melodiska Videotape. Ett sorgligt piano tar för första gången på In Rainbows mycket plats i låten, och Thom inleder med ”When I’m at the pearly gates this will be all, my videotape”. Påminner om många avslutningslåtar från tidigare album, en väldigt vacker låt, som förmodligen kommer att sitta där uppe med Motion Picture Sountrack och Street Spirit.

Sammanfattningsvis känns det som om In Rainbows är en ganska distanserad skiva. Den är inte lika flummig och utsvävande (på både gott och ont) som Kid A och Amnesiac. Vissa saker för tankarna till Hail to the Thief, men med en annan infallsvinkel. Det är mer gitarrer och mindre piano, samt väldigt få elektroniska beats. Det känns lite som ifall Radiohead under The Bends-eran helt plötsligt hade börjat spelat låtarna från Hail to the Thief. Ja, jag nöjer mig med den liknelsen.

Det tar ju alltid ett tag innan ett album riktigt sjunker in, och det är först då man kan göra en nyanserad analys. Men låt mig säga så här; jag har inte gillat ett Radiohead-album så här mycket efter bara några lyssningar, sedan Ok Computer tror jag. Kid A och Amnesiac är ju klockrena och klassiska album, men de tog väldigt lång tid innan man tog in helheten liksom. Hail to the Thief hade många bra låtar, men gav ett tvetydligt helhetsintryck. Det här känns rätt helt enkelt, och jag hoppas att ni tycker likdant!

Andra bloggar om: Radiohead
Andra bloggar om: In Rainbows

Priset på Radioheads nya album förbryllar och engagerar.

Mitt förhållande till Radiohead har varit mångårigt och kantat av förvåningar och överaskningar. Efter att ha köpt i stort sett allt Radiohead-material som finns, tatuerat två Radiohead-motiv, varit på alla konserter jag kunnat (2!), så blir jag sällan förvånad eller besviken över vad Thom, Colin, Johnny, Phil och Ed väljer att göra med sina karriärer.
Efter albumet Hail to the Thief 2003, har det, förutom en b-side-ep och lite sporadiskt turnerande, varit väldigt tyst från Radiohead. Thom Yorke släppte ett underbart solo-album, Johnny köpte förmodligen suspekta skivor, och de andra födde väl barn eller nåt...

Men efter mycket om och men ska Radiohead nu släppa sitt sjunde studioalbum, In Rainbows. Jag har då och då surfat in på www.radiohead.com för att kolla in inspelnings-bloggen och se hur det går för dom.

Döm om min förvåning när jag igår lokaliserade min webbläsare (firefox) på radioheads virtuella krypin, och möts av en enkel text som proklamerar:
"Radiohead have made a record. So far, it's only avaible from this website. "
Vafan!? Vad hände med de tidigare svulstiga marknadsföringskampanjerna för nysläpp av band i den här kalibern? Har jag levt under en sten, eller har verkligen ingen hört talas om detta?
När förvåningen släppt, erinrar jag mig att Radiohead faktiskt står utan skivkontrakt och har tidigare sagt att de i framtiden vill testa nya sätt att släppa sin musik.
Jag surfar vidare in på sidan, och möts ett tag senare av ett beställningsformulär. Man kan beställa ett paket bestående av skivan, två vinyler, ytterliggare en skiva med extra låtar, samt den sedvanliga samlingen av högkvalitativt artwork (vilket jag naturligtvis gör).
Förutom paketet för 40 £ kan man även ladda ner skivan. Ja, det verkar ju vara modernt och praktiskt att som storsäljande arena-rockband strunta i mellanhänder och sälja direkt från sin hemsida. Känns lite i tiden liksom... Speciellt eftersom att just köpa en skiva verkar bli mindre och mindre populärt.

Men det är nu det roliga börjar.
Jag väljer att köpa en nedladdning av skivan. Men beställningsformuläret ser inte ut som jag är van vid att de brukar göra. Det finns nämligen inte ett satt pris, utan en tom ifyllbar ruta. Va!? Jag fattar inte utan klickar på frågetecknet.
Jag möts av texten "It's up to you". Vafan!? Jag klickar på ytterligare ett frågetecken: "No really. It's up to you!"
Kära läsare, man får alltså själv sätta pris på att ladda ner skivan!

Jag velar fram och tillbaka. Försöker på ett neutralt sätt balansera min yttersta kärlek för detta underbara band, med min ganska risiga ekonomi. Ska jag betala lika mycket som jag hade gjort om jag köpt skivan i butik? Eller ska jag snåla och bara ge en symbolisk summa?
Som tur var läser jag det finstilia och inser att en nedladdning av albumet ingår när man köper paketlösningen. Puh!

Det återstår att se hur denna försäljningsmetod yttrar sig. Men jag blir verkligen inte förvånad över att Radiohead väljer att bara marknadsföra sin skiva via hemsidan. Det finns nog stor chans att det får en viral effekt, bloggar och tidningar har redan börjat ta upp saken.





Andra bloggar om: Radiohead, Musik, In Rainbows