Neil Young till Way Out West.

Det kunde inte bli bättre. Inte nog med att man får se Neil i Roskilde i början av juli, den 7 eller 8 augusti kommer han till Slottskogen och Way Out West!
Två konserter med Neil Young på samma sommar. Det kunde jag inte hoppas på i min vildaste fantasi.

Här kommer förövrigt den pinfärska trailern till Neil Youngs senaste film, Déjá Vú, som har premiär snart:

Neil Young får en ny art uppkallad efter sig.

Myrmekiaphila Neilyoungi, så heter den, den nya spindelarten.
Jason Bond, professor i biologi och tillika Neil Young-fan hittade den nya arten och säger att: "There are rather strict rules about how you name new species. As long as these rules are followed you can give a new species just about any name you please. With regards to Neil Young, I really enjoy his music and have had a great appreciation of him as an activist for peace and justice."

Archives! Dags att börja spara...

Archives, Neil Youngs sedan många år efterlängtade samling av outgivet material, som jag skrivit om tidigare, börjar se dagens ljus! På en mässa för programmeringsspråket Java förra veckan, så höll Neil en presentation av volym 1, och förklarar vad som kommer finnas med och hur det funkar.

Det är lite obekvämt att se Neil stå och prata om hur bra han tycker Java är, på en datormässa, osponsrad som han är. Men gränssnittet och hela idén med Archives verkar verkligen inte ha kunnat genomföras utan dagens Blu Ray och Java-teknik.

Förutom att Neil Young som vanlig ser ut som en sjukpensionerad biltjuv så är de här klippen guld värda att se (kolla bara in det utrullade pappret som visar hur mycket material de har):

Del 1:


Del 2:

En lustig hatt och kycklingmetaforer

Fejkade plastträd.

Ni vet den där känslan när man återupptäcker en låt?

Alltså en låt som man har haft i bagaget i flera år, den dyker upp då och då, men den har redan haft sina glansdagar i det dagliga lyssnandet. Och så vips, en dag är den där igen. Lika stark och gåshudsframbringande som de första gångerna man lyssnade på den. Det händer mig då och då, och jag älskar det!

Ens musiksmak går ju i vågor och perioder. Om man ska vara extremt grov och kategorisk kan min 10åriga musiksmakshistoriska tidslinje sammanfattas såhär:

1. Oasis

2. Radiohead

3. Neil young

4. Pearl Jam (nej, jag skäms inte!)

5. At the Drive-in

6. The Mars Volta

Fram tills där jag är idag, där den mestadels består av en blandning av gamla godingar från listan (med undantag för Oasis, och framförallt inte Pearl Jam som jag har lyssnat sönder och insett att de inte är så jävla bra som jag tyckte runt 2003) med det nya för dagen, mest emo och post-hardcore, men även en stor del indie.

Iallafall, för att återgå till där jag började inlägget. Igår kväll lät jag ödet välja låtar i mitt musikbibliotek. Jag tror att det var en kombination av min nuvarande sinnestämning och ett hål i min musiksmak som fick mig att nästan börja gråta när min musikspelare valde den här låten av alla andra i 80-gigabyte-biblioteket:

Neil Young till Roskilde!

Jag hade precis tänkt sätta mig ner och skriva ett jättebittert blogginlägg om Neil Youngs två konserter i Köpenhamn i helgen. Jag hade tänkt muttra om att han hade kört helt sjukt bra setlists och att jag hade gett typ vad som helst för att ha varit där (ja förutom de 4500 kronorna en biljett hade kostat).

Då kom glädjebeskedet. Neil Young kommer till Roskilde i sommar! Jag finner inga ord. Radiohead och Neil Young på samma festival, mina två absoluta musikfavoriter, jag är överlycklig!

Kanske fick Neil lite dåligt samvete över att han bara gjorde en skandinavisk spelning på europa-turnén. Det spelar ingen roll, gubbfan kommer iallafall!
Nu återstår det att med spänning få reda på med vilket band han kommer spela med. Jag hoppas innerligt att han har väckt liv i Crazy Horse igen, men det kanske är att hoppas på för mycket... Men det finns iallafall intervjuindikationer som pekar åt det hållet, tydligen har Neil och Poncho blivit sams igen. Jag återkommer så fort jag vet något. Nu ska jag krypa ihop i en liten boll av välbehag och lyssna på Neil Young, och längta lite tills i sommar.

Neil Young om film, CSN&Y, och huruvida rock fortfarande kan förändra.

Öppet brev till Neil Young.

Jag hatar dig Neil.

Nej, det gör jag ju naturligtvis inte. Men du är så konstig ibland. Jag bryr mig inte så mycket om vad du väljer att göra med din karriär. Det är lugnt för mig ifall du väljer att göra genomkassa rockabilly-skivor eller asflummiga technoplattor. Jag respekterar dina karriärsmässiga och musikaliska val, för utan dem hade du inte varit där du är idag, och vi hade inte fått höra alla de underbara låtar du skrivit och framfört under din över trettioåriga karriär.

Även ditt nya utfall om att släppa det sedan länge efterlängtade Archives på Blue-rayformatet, kan jag tolerera. Jag vet att du tycker att kvalitén på cd-skivor är för dålig.
Jag kan även tolerera att du inte turnerar så ofta. Jag menar, du är ju över 60 år nu, och du har en fru, två cp-skadade söner (med två olika fruar), en ranch att ta hand om, en lada full med modelljärnväg, an massa gamla bilvrak som du bygger om till att gå på rapsolja, och du har ju även lidit av en stroke för bara nåt år sedan.
MEN, gubbjävel. Det är fan inte ok att bestämma dig för att göra din första Europaturné på 6 år utan någon som helst promotion! Du vet, det finns ju risk att riktigt inbitna fans (undertecknad) råkar missa att du ska ut och turnera, och upptäcker det för sent, då varenda jävla biljett är slutsåld. What’s up with that liksom?!
Jag menar, det är ok att du bara väljer att spela i klassiska konsertlokaler som tar in typ 10 pers. Akustiken är väl bättre eller nåt antar jag, din gamle audiofil. Jag kan även tolerera att biljettprisen är snuskigt höga, det är ok… jag menar du utlovar väl en kvalitativ set list hoppas jag?

Men lägg av med att lansera turnéer utan att ens skicka ut ett enda litet pressmeddelande, din gamle kuf! Det är nästan så att man tror att du ibland inte vill att folk ska lyssna på dig! Eller det finns nog ingen risk för det, turnén var ju typ utsåld på typ 1 sekund.
Jaja. Antingen för jag väl chansa på att du fortfarande lever om typ 5 år och att det då är dags för nästa Europaturné, eller så får jag försöka skramla in de 2500 kronorna som behövs för att köpa en biljett på svarta börsen. Eller så får jag väl försöka få tag på en rullstol och köpa en biljett till den där obligatoriska upphöjda mongo-rampen i bakersta delen av lokalerna.

Neil Young - Old Man

Jaha, då var man tvungen att köpa en jävla Blue-Ray-spelare.

Neil Young har alltid gått sina egna vägar. Han har genom hela sin karriär kompromisslöst gjort precis vad som fallit honom in, och detta har banat väg för hans nu totala artistiska frihet. Jag har alltid ställt mig på hans sida och svalt vilka musikaliska utsvävningar (rockabilly och techno) han än valt att producera. Jag har även vant mig vid tanken på att jag förmodligen aldrig kommer få se honom live.

Men nu har fan gått för långt.

Neil Young har i typ 10 år nu jobbat med hans ständigt uppskjutna mastodontprojekt Archives. Archives är tänkt att bli en sorts samlingsbox innehållandes outgivna låtar (det finns hela album som Neil har slopat genom åren), låttexter, bilder, tidigare aldrig visade konsertfilmer och intervjuer. Enligt rykten har han två heltidsanställda som sitter på hans ranch och går igenom allt material som han samlat på sig under sin över trettioåriga karriär. Och varje gång han får frågan om när Archives kommer släppas säger han alltid ”Next year.”.
Men förra året tändes en gnutta hopp för Neil Young-fans världen över. Den här gången verkade det verkligen som om första delen av Archives, täckandes åren från mitten av 60-talet och fram till mitten av 70-talet, skulle släppas år 2008. Enligt Neil och hans två labbråttor skulle första delen innehålla 8 cd-skivor med outgivet material, 2 dvd-skivor fyllda med livekonserter och andra godsaker, allt förpackat i en lyxig box fylld med foton och låttexter.

Men nu till anledningen för min kommentar om att till och med jag har tröttnat på Neil Youngs tillvägagångssätt. Nu har tydligen den gamle kufen ändrat sig gällande tekniska lösningar för hur Archives ska släppas. Neil Young har nu beslutat sig för att släppa Archives på Blue Ray. Ja, ni läste rätt, blue ray. Jaha. Vem fan äger en bluerayspelare!? Inte jag i alla fall, och vad jag vet, och vad min ekonomi beträffar, kommer jag inte göra det på ett bra tag heller.
Anledningen till detta utfall, vilket har skapat många bittra kommentarer på Neil Young-forum nätet över, är att Neil anser att ljudkvaliteten på en vanlig cd-skiva är för dålig. Detta är dock inget nytt utfall, Neil Young har sedan cd:ns begynnelse kritiserat tekniken.

Jaja, jag anser att jag får svälja stoltheten och köpa en jävla Blue Ray. För det brukar alltid sluta med att jag sedvanligt sållar mig till den skara som anser att när Neil Young anser sig ha rätt, så har han det.

Neil Young annonserar nytt album och turné!

Neil Young, min husgud, har utannonserat att han släpper ett nytt album.
Albumet, med titeln "Chrome Dreams 2", är sagt att vara en fortsättning på det outgivna, men frekvent bootlegade (det ordet hittar du inte i många lexikon!) "Chrome Dreams" från 1977.
Även en turné har bekräftats från gamle Nilpa.
Den stora frågan är dock, vilket band använder han sig av? Jag hoppas innerligt att han en gång för alla har frammanat demonen Crazy Horse! Sist Crazy Horse var med på ett Neil Young-album var på "Greendale" från 2003 (dock utan Frank "Poncho" Sompedro).
Men med tanke på att på "Chrome dreams" nummer 1, då var många av låtarna var framförda med Crazy Horse, så man kan ju bara hoppas!
Ytterligare önsketänkande vore att de tog en vända till Europa och spelade.
Tiden får avgöra hur det blir, men så länge lägger jag ut ett alldelles underbart litet klipp:




Om det finns någon som kan tolka en redan perfekt låt, med ett fullständigt vedervärdigt kompband, och ändå skapa magi, så är det Neil. Lyssna och njut av världens bästa gitarrist!

Vad gjorde man innan Youtube?

Jävlar anamma vad mycket godbitar det finns där ute! I den olidliga väntan på ett nytt inlägg i Världens Coolaste Rockband-serien lägger jag ut detta klipp. Året är 1967 och jag låter musiken, kläderna och synkningen med playbacken tala sitt tydliga språk. Underbart!

Världens Coolaste Rockband. Del 2 - Crazy Horse.

Crazy horse är nog för den stora massan mest kända som Neil Youngs ständiga kompband. Men det finns en hel del mer att veta om dessa herrar, och ifall man lyssnar på deras skivor finns en hel del guldkorn att hitta. Men framförallt så kvalificeras de definitivt som ett av världens coolaste rockband.

Först lite bakgrundshistoria. Danny Whitten, Billy Talbot och Ralph Molina började sina musikaliska karriärer i do wop-grupen Danny and the Memories 1962. De spelade in en singel, men när framgången uteblev flyttade gruppen till San Fransisco 1967. Under namnet The Psyrcle bytte de ut a cappela-sången mot gitarr (Whitten), Bas (Talbot) och trummor (Molina).
Ytterligare medlemmar värvades och när debutalbumet kom 1968 hette de numera The Rockets och var en sextett med blås och stråkar som spelade psykadelisk folk-rock.
Debuten sålde enbart 500 exemplar, men en ny bekantskap skulle snart för alltid förändra bandets framtid…

Ingen kommer ihåg hur Neil Young upptäckte the Rockets för första gången. Någon menar att Neil nästlade sig in på en fest hemma hos Billy Talbot, någon menar att Talbot och Molina åkte hem till Neil och spelade upp deras skiva. Men det är ändå fastställt att Neil Young jammade med The Rockets när de spelade på det kultförklarade Whiskey A Go Go i Los Angeles 1969.
Det här är en mycket spännande tid i Neil Youngs musikaliska liv. Hans tidigare band, Buffalo Springfield har splittrats och han ska snart börja spela med dåtidens absolut största rockband och tillika supergrupp, Crosby Stills & Nash.
Direkt efter att han spelat med The Rockets den där gången, bokar han studiotid och mer eller mindre snor Talbot, Whitten och Molina från the Rockets, som senare lägger ner.
De spelar in skivan Everybody Knows this is Nowhere, som förövrigt kanske är den bästa skivan som någonsin gjorts.

Många av Neils vänner och kollegor fattade aldrig varför han ville spela med sitt nya band, som faktiskt var ganska kassa på sina instrument. I alla fall så varvade han kokainfyllda och utsålda stadiumturnéer med CSN&Y med att harva i ett garage med sitt nya band som han nu har döpt till Crazy horse.

Neil har alltid valt sina egna vägar musikaliskt, med minst sagt blandade resultat, och är det något han alltid avskytt så är det virtuosa studiomusiker. Kanske för att med Crazy Horse får han spela ett gitarrsolo i tio minuter utan att någon bandmedlem lägger sig i, men mest för Crazy Horse karakteristiska sound. När de fyra samlas och spelar ihop skapas ren magi. Billy Talbots basspel och Danny Whittens sparsamma men nödvändiga gitarrspel passar Neil Youngs mördargitarr som handen innanför kalsongerna. Och bakom allt detta har vi Ralph Molina som inte kan slå på virveln och hi-haten samtidigt. Fullständigt makalös kombination.

Efter Everbody Knows this is Nowhere var Neil Young och Crazy Horse ett av de hetaste banden på den tiden, men istället för att för att göra en uppföljare spelar Neil in nästa skiva, After the Goldrush, i sort sett utan deras hjälp. Crazy Horse spelar in en egen skiva, förstärkta av Nils Loefgren (dåvarande Grin, och framtida ständig medlem i The E Street Band) och demonproducenten Jack Nietsche.

Drogerna har vid den här tiden blivit vanligare och vanligare i bandet, och Danny Whitten börjar punda heroin. Han påbörjar en snabb spiralbana ner i fördärvet och Neil skriver the Needle and the Damage Done till Danny. I ett försök att få honom att lugna ner sig bjuder Neil in Danny till hans nyinköpta ranch, för att låta honom spela gitarr på den kommande skivan Harvest, som skulle komma att bli Neils största kommersiella framgång. Men när väl Danny kommer till inspelningen är han så tungt drogberoende och förstörd av dess biverkningar att de andra bandmedlemmarna får hjälpa honom att hänga på sig gitarren och till och med stämma den åt honom.
Neil insåg att det aldrig skulle funka och gav Danny lite pengar till en taxi och skickar honom därifrån. Ett dygn senare har han dött av en överdos. Neil och de resterande medlemmarna av Crazy Horse spelar in det nattsvarta knarkeposet Tonight’s the Night, som tillägnas Danny Whitten och bandets tidigare roddare Bruce Berry som också dött av en överdos, med orden ”dedicated to Danny and Bruce who lived and died for rock n roll”.
Med på skivan finns en liveinspelning av låten Come On Baby Let’s Go Downtown, från en spelning från 1971 med Danny på lead vocals, vars spruckna stämma får mig att rysa varenda gång jag lyssnar på den.

Danny Whitten. 1943-1972.

Året efter, värvas en ny gitarrist, Frank ”Poncho” Sompedro, som än idag inom bandet kallas för ”the new guy”. Poncho var tidigare bandets knarklangare som gillade att lira gitarr på fritiden, och detta räckte för att kvalificeras som en medlem i crazy horse.
Bandet hyr en villa i Malibu där de knarkar och spelar in skivan Zuma, ett gitarrdränkt mästerverk som är bland det bästa de gjort. Bob Dylan hälsade på under inspelningen också, men den låten kom av någon anledning aldrig med till slutmasteringen.

Sedan dess har Neil Youngs under sin karriär varvat lågmäld country med mer experimentella utfall som till exempel rockabilly och techno, men det är när han släpper fri det monster som är Crazy Horse som han är i sitt esse.

Det har släppts en hel del skivor med Neil Young och Crazy Horse, och att skriva om de alla skulle ta upp en hel del plats, så de jag anser vara de bästa är Everybody Knows This Is Nowhere från 1969, Tonight's the Night från 1975 (även om de inte krediteras som "...and Crazy Horse"), Zuma från samma år, Rust Never Sleeps från 1979, Ragged Glory från 1990 och Broken Arrow från 1996. 2007 släpptes även liveinspelningen Live From The Fillmore East, som spelades in 1971, en fulltsändigt makalös konsert som är en av de sista som Danny Whitten gjorde.

Crazy Horse har även släppt skivor utan Neil Young och då är debuten Crazy Horse från 1971 och Crazy Moon från 1978 värda att lyssna på.

Tillsammans med Billy Talbot, Poncho Sampedro och Ralph Molina har Neil Young sitt bästa sound. Det är med dem som han kan spela sin taggtrådsgitarr i solo efter solo, men det är framförallt med Crazy Horse som en spelning kan gå verkligen hur som helst! I en intervju förklarar Neil att den största tjusningen med Crazy Horse är att de kan vara helt värdelösa en kväll, och uppnå fullkomlig musikalisk perfektion dagen efter.

Tyvärr finns det inte så mycket filmat material från de tidiga åren med Crazy Horse men jag lägger in ett klipp från Rust Never Sleeps-turnén från 1978, där är bandet i sitt esse:

Ett klipp några år senare (skule gissa tidigt 90-tal) som är en orgie i dålig smak, men musikaliskt sätt är det under bart;

Nästa vecka handlar Världens Coolaste Rockband om fem unga utbölingar från El Paso, Texas.