Jag vill tipsa om www.muxtape.com – det digitala blandbandet! Det tar 30 sekunder att bli medlem, och sedan laddar man upp mp3or från sin dator. Dessa lägger sig i en jävligt snygg spellista med din tillskrivna URL. Jätteenkelt, jättesnygt, jättesmart!
Ok... Det här var det grymmaste jag sett på länge! Toshio Iwai, konstnären och designern bakom det flippade tv-spelet Electroplankton, har konstruerat ett nytt instrument som kallas Tenori-on. Kolla, lyssna, njut, och dreggla:
Igår såg jag världens bästa band, The Mars Volta, på Cirkus i Stockholm. Det här är mina ganska onyanserade tankar kring konserten. Jag lyckades smuggla in min kamera, men den tar så dåliga bilder, så de ni ser nedan har jag snott från Rockfoto.nu.
The Mars Volta äntrar scenen inför ett slutsålt Cirkus, onsdagen den 20 februari, klockan 20.00, och river igång trotjänaren Roulette Dares (the haunt of). Låten spelas ganska likt hur den låter på debutskivan De-Loused in the Comatorium, men avslutas med ett 10 minuter långt gitarrsolo signerat Omar Rodriguez-Lopez.
Sist jag såg The Mars Volta var på Brixton Academy i London. Året var 2005 och bandet turnerade med andra albumet Frances the Mute. Då verkade bandet lite trötta och Cedrics och Omars kända spattdans och liveglädje verkade vara någon helt annan stans den kvällen.Ikväll i Stockholm är spelglädjen tillbaka, något som märks hos bandet som röjer som om året var 1996 och bandet hette At the Drive-in (R.I.P.). I London spelade de 6 låtar i drygt 3 timmar, ikväll river de av 13 låtar på samma tid.
Bandet verkar vara i toppform.Omar ser glad ut och dansar som aldrig förr, den nya trummisen visar sig, förutom att han ser exakt ut som Ronaldinho, kapabel till att fylla John Theodors skor, men mer om honom senare. Cedric Bixler Cervala är i sitt ässe i kväll. Han dansar hela tiden, han springer fram och tillbaka på scenen, klättrar på backdroppen osv. Han höll sig relativt lugn under första delen av spelningen, men mitt i ett instrumentalt parti blir han som förbytt. Han kastar ut ett cymbalställ rakt ut i publikhavet, och springer därefter ut vid sidan av publiken och försöker klättra upp till sittplatserna. Han hänger ett tag och sprattlar som en liten apa medans publiken ovanför frenetiskt drar i hans arma lekamen.När han inser att han inte kan ta sig upp den vägen, försvinner han ut i en dörr och dyker några sekunder senare upp mitt på läktaren, där han skriker och springer runt som förhäxad.
Den nya trummisen, 24-årige Thomas Armon Pridgen, vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Han klarar ju onekligen av alla gamla låtar, han är ju helt jävla sjukt bra på trummor, men det känns som om att han ibland stressar iväg lite för mycket. Jon Theodore, som han ersatte, tyckte jag på något sätt hade mer känsla. Han var lite mer av en medmusikant i den kaosartade konstellation som är The Mars Volta. Den nya killen känns mer som att han spelar trumsolo typ hela tiden (vilket i sig är en jävla bedrift).
Noterbart är att på scenen har vi även Paul Hinojos, som tidigare spelade bas i At the Drive-in och senare Sparta (stackars Jim, han är väl snart ensam kvar i ”sell-out”-beskylda Sparta). Nu har han dock bytt basen mot en gitarr, och ett bord med effektpedaler, med vilka han spexar till Cedrics röst. 44-årige basisten Juan Alderete gör som vanligt ett bra jobb, han är så jävla grym på sitt instrument! Omgiven av ett hav av effektpedaler levererar han i ena stunden blytunga distade metal-riff, i andra stunden virtuosa funksolon.
Keybordisten Isaiah Owens som varit med sedan första demoinspelningen gör även han ett superbt jobb, dock så försvinner han tyvärr ibland i ljudbilden (snarare ljudväggen från helvetet).
På vänsterkanten ser vi Omars lillebror Marcel Rodriguez-Lopez på percussion och keyboard, samt Adrián Terrazas-Gonzáles (jag undrar ifall det är ett krav att heta jävligt coola saker för att få vara med i The Mars Volta!?) på percussion och blås. Dessa två herrar bidrar mycket till Mars Voltas patenterade vägg av ljud, resultatet av att 8 virtuosa musiker spelar solo samtidigt, men försvinner också tyvärr in i ljudbilden ibland.
Att lyssna på en nästan tre timmar lång Mars Volta-spelning utan öronproppar är kanske inte helt olikt att bli saggad i ansiktet; det svider och är jobbigt, och väldigt få uppskattar det.
De spelar mestadels nya alster från senaste plattan The Bedlam in Goliath, men även låtar från debutalbumet De-loused in the Comatorium, uppföljaren Frances the Mute, samt tredje skivan Amputechture. I princip är det fullt ställ i 2,5 timmar. Då och då varvas låtarna med ambienta övergångar, och nästan alla i bandet får sig ett eget solo, (bäst basistens och keybordistens).
Någonstans läste jag en gång att skillnaden mellan band som Mars Volta och Led Zeppelins flummiga och improviserande musik, om man jämför dem med liknande band som Pink Floyd och Yes, är sex. Jag håller med, när proggband som Pink Floyd och Yes var fula som stryk, är Led Zep och Mars Volta sjukt snygga. Omar och framförallt Cedric porrdansar genom hela spelningen, med händerna på höfterna och med juckande rörelser.Det är nästan som ett uns av avundsjuka sköljer över en när Cedric går hand i hand med en blond tjej när han är ute på sin publikvandring, hehe…
Att se ett så här långt live-set kan vara lite jobbigt, vilka man än ser. Efter vad som känns som en evighet och man tror att spelningen är över proklamerar Cedric: ”I hope you guys brought your sleeping bags, cause were gonna keep playing till 6 am” och halva publiken vrålar av glädje, medans den andra halvan skruvar besvärat på sig. Därefter följer min favoritlåt från första skivan, Drunkship of Lanterns och publiken är som galen. Efter kanske en kvarts jammande kommer slutligen sista låten, Day of the Baphomets från Amputecture. Bandet tackar för sig, och jag sitter kvar ett tag och försöker processera det jag nyss varit med om. Det tjuter i mina öron, men jag är övertygad om att jag just bevittnat en av de bästa spelningarna i mitt liv.
Jag försökte i mörkret skriva upp vilka låtar som spelades (de ganska svårihågkomna titlarna gör det inte lätt) men den här låtlistan är förhoppningsvis korrekt;
Världens största musiksamling auktioneras för närvarande ut på Ebay med ett utropspris på tre miljoner dollar. Lite av ett kap med tanke på att samlingen innehåller över tre miljoner titlar.
14/2 Meeleh - replokal i Majorna, Göteborg. 20/2 The Mars Volta - Cirkus, Stockholm 27/2 Adept, Chemical Vocation - Sticky Fingers, Göteborg 3/3 Dillinger Escape Plan - Sticky Fingers, Göteborg 5/3 Band of Horses - Sticky Fingers, Göteborg 26/3 Lightspeed Champion - Pustervik, Göteborg 20/4 Sinaloa, Catena Collapse - Loppen, Christiania 17/5 Nick Cave & The Bad Seeds - Annexet, Stockholm 5/7 Radioheaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaad - Orange Stage, Roskilde
Nej, det gör jag ju naturligtvis inte. Men du är så konstig ibland. Jag bryr mig inte så mycket om vad du väljer att göra med din karriär. Det är lugnt för mig ifall du väljer att göra genomkassa rockabilly-skivor eller asflummiga technoplattor. Jag respekterar dina karriärsmässiga och musikaliska val, för utan dem hade du inte varit där du är idag, och vi hade inte fått höra alla de underbara låtar du skrivit och framfört under din över trettioåriga karriär.
Även ditt nya utfall om att släppa det sedan länge efterlängtade Archives på Blue-rayformatet, kan jag tolerera. Jag vet att du tycker att kvalitén på cd-skivor är för dålig. Jag kan även tolerera att du inte turnerar så ofta. Jag menar, du är ju över 60 år nu, och du har en fru, två cp-skadade söner (med två olika fruar), en ranch att ta hand om, en lada full med modelljärnväg, an massa gamla bilvrak som du bygger om till att gå på rapsolja, och du har ju även lidit av en stroke för bara nåt år sedan. MEN, gubbjävel. Det är fan inte ok att bestämma dig för att göra din första Europaturné på 6 år utan någon som helst promotion! Du vet, det finns ju risk att riktigt inbitna fans (undertecknad) råkar missa att du ska ut och turnera, och upptäcker det för sent, då varenda jävla biljett är slutsåld. What’s up with that liksom?! Jag menar, det är ok att du bara väljer att spela i klassiska konsertlokaler som tar in typ 10 pers. Akustiken är väl bättre eller nåt antar jag, din gamle audiofil. Jag kan även tolerera att biljettprisen är snuskigt höga,det är ok… jag menar du utlovar väl en kvalitativ set list hoppas jag?
Men lägg av med att lansera turnéer utan att ens skicka ut ett enda litet pressmeddelande, din gamle kuf! Det är nästan så att man tror att du ibland inte vill att folk ska lyssna på dig! Eller det finns nog ingen risk för det, turnén var ju typ utsåld på typ 1 sekund. Jaja. Antingen för jag väl chansa på att du fortfarande lever om typ 5 år och att det då är dags för nästa Europaturné, eller så får jag försöka skramla in de 2500 kronorna som behövs för att köpa en biljett på svarta börsen. Eller så får jag väl försöka få tag på en rullstol och köpa en biljett till den där obligatoriska upphöjda mongo-rampen i bakersta delen av lokalerna.
Förlåt för att jag tjatar om The Mars Volta hela tiden. Men de är ju så jävla bra! I alla fall har Omars och Cedrics flummighet nu tagit ett nytt uttryck. De har nu i samband med releasen av senaste albumet The Bedlam in Goliath gjort ett datorspel.
”Spelet är baserat på den “sanna” historien om hur Omar köpte en ouija-bräda i en souvenirshop på sin semesterresa i Jerusalem och vid hemkomsten till staterna gav den till Cedric. Därefter började konstiga saker hända omkring dom när bandet började leka med den. Det bästa måste dock ändå vara när Omar slutligen fick nog av andarnas hemskheter, satte ner foten, tog brädan, köpte en flygbiljett till ingenstans och åkte ut på en åker för att gräva ner den. Det får en att fundera på om dom verkligen har slutat med opioiderna, som dom hävdade efter Jeremy Wards död, eller om dom producerat hela skivan i en heroin-inducerad gruppsykos.”
Spelet är ett skräckinspirerat klassikt peka-klicka-spel i stil med Myst och liknande äventyrsspel, med religösa undertoner. Handlingen är följande: du är inlåst på en mörk och mystisk vind i din bors hus. Din bror är sedan några veckor spårlöst försvunnen och det gäller nu för dig att, dels ta dig ut ur din brors hemsökta hus, samt luska ut vad som hänt honom. Jag har spelat igenom det, två gånger faktiskt, för att få se de två olika sluten.
Neil Young har alltid gått sina egna vägar. Han har genom hela sin karriär kompromisslöst gjort precis vad som fallit honom in, och detta har banat väg för hans nu totala artistiska frihet. Jag har alltid ställt mig på hans sida och svalt vilka musikaliska utsvävningar (rockabilly och techno) han än valt att producera. Jag har även vant mig vid tanken på att jag förmodligen aldrig kommer få se honom live.
Men nu har fan gått för långt.
Neil Young har i typ 10 år nu jobbat med hans ständigt uppskjutna mastodontprojekt Archives. Archives är tänkt att bli en sorts samlingsbox innehållandes outgivna låtar (det finns hela album som Neil har slopat genom åren), låttexter, bilder, tidigare aldrig visade konsertfilmer och intervjuer. Enligt rykten har han två heltidsanställda som sitter på hans ranch och går igenom allt material som han samlat på sig under sin över trettioåriga karriär. Och varje gång han får frågan om när Archives kommer släppas säger han alltid ”Next year.”. Men förra året tändes en gnutta hopp för Neil Young-fans världen över. Den här gången verkade det verkligen som om första delen av Archives, täckandes åren från mitten av 60-talet och fram till mitten av 70-talet, skulle släppas år 2008. Enligt Neil och hans två labbråttor skulle första delen innehålla 8 cd-skivor med outgivet material, 2 dvd-skivor fyllda med livekonserter och andra godsaker, allt förpackat i en lyxig box fylld med foton och låttexter.
Men nu till anledningen för min kommentar om att till och med jag har tröttnat på Neil Youngs tillvägagångssätt. Nu har tydligen den gamle kufen ändrat sig gällande tekniska lösningar för hur Archives ska släppas. Neil Young har nu beslutat sig för att släppa Archives på Blue Ray. Ja, ni läste rätt, blue ray. Jaha. Vem fan äger en bluerayspelare!? Inte jag i alla fall, och vad jag vet, och vad min ekonomi beträffar, kommer jag inte göra det på ett bra tag heller. Anledningen till detta utfall, vilket har skapat många bittra kommentarer på Neil Young-forum nätet över, är att Neil anser att ljudkvaliteten på en vanlig cd-skiva är för dålig. Detta är dock inget nytt utfall, Neil Young har sedan cd:ns begynnelse kritiserat tekniken.
Jaja, jag anser att jag får svälja stoltheten och köpa en jävla Blue Ray. För det brukar alltid sluta med att jag sedvanligt sållar mig till den skara som anser att när Neil Young anser sig ha rätt, så har han det.
Igår kom glädjebeskedet som jag väntat på i typ 8 år. En av mina musikaliska favoriter, Nick Cave kommer till Sverige med sitt band The Bad Seeds. Spelningen sker i globen på Norges nationaldag och biljetterna släpps på måndag kl. 09.00. GÖTT!
Mars Volta är typ världens fräckaste band. Så nu har jag sagt det.
De ständiga vapendragarna Cedric Bixler-Zavala och Omar Rodríguez-López har sedan de lämnade post-hardcore/emo-pionjärerna At the Drive-In ständigt töjt på gränserna för vad konventionell rockmusik innebär. För er som inte hört detta underbar band, kan jag berätta att de låter ungefär som ifall Yes, Led Zeppelin och Santana skulle ta lsd tillsammans och jamma några Miles Davis-låtar. Typ.
Debuten De-Loused in the Comatorium var en konceptplatta om bandets mentor som hamnade i en koma efter att ha injicerat råttgift i armen, och som sedan tog livet av sig direkt vid uppvaknandet. Albumet som producerades av Rick Rubin och gästades av Flea från Red Hot Chili Peppers på bas, var och kommer förbli ett rent mästerverk.
Uppföljaren Frances the Mute, var även det en konceptskiva som handlar om en dagbok som Jeremy Ward, bandets ljudkonstnär, hittade i en bil (Jeremy dog av en heroinöverdos innan skivan släpptes). Vi får följa dagbokens schizofrena (och lidande av Oidipuskomplex) författare Cygnus som är adopterad och letar efter sin biologiska mamma, Frances. Skivan består av 5 väldigt experimentella låtar (sista låten är över en halvtimme lång!).
Cedric Bixler-Zavala och Omar Rodríguez-López
Tredje skivan, Amputechture, var mer rockig (iallfall med Mars Volta-mått) och den här gången fanns det inget kryptiskt spår att följa via låttexterna. Skivan består av sju gittardränkta (den här gången är John Frusciante från R.H.C.P med och spelar gitarr på hela skivan) och latinoinfluerade progg-rock-dängor, samt en flamencolåt.
The Mars Volta är nu tillbaka med ett nytt album som heter The Bedlam in Goliath. Den har snurrat flitigt i mitt iTunes den senaste veckan, och jag är helnöjd med det jag hör. Skivan påminner mycket om Amputechture, och det verkar som om bandet har lämnat debutskivans sound långt bakom sig. Det är återigen en samling proggresiva gitarronanilåtar utan dess like. Men det känns som att Cedric har fått ta ett steg fram, sångmelodierna är tydligare och har en mer markant placering i ljudbilden. Mycket påminner som sagt om Amputechture, långa (inte sällan under 8 minuter) låtar, och totalt kryptiska låttexter samt låttitlar. Det finns tydligen ett tema på den här skivan också, den här gången handlar det om en mystisk planka som Omar köpt i Jerusalem som drabbar bandet med otur. Det känns sammanfattningsvis som om Mars Volta har haft roligt när de spelat in skivan. Lite mindre gravallvarligt (kanske beror på att ingen kompis till bandet har knarkat ihjäl sig inför den här skivan), och en aning mer lättsamt.
Den 20 februari kommer bandet till Stockholm. Jag kommer vara där. Välkomna, och tack för en ny och underbar skiva!
Tidigare nedlagda hardcore-bandet Breach återförenas för en exklusiv spelning på Debaser i Stockholm den 6 December. På sångarens bröllop tidigare i år gick alla i bandet upp och rev av en låt (som ni kan se här), och det var tydligen så roligt att de bestämde sig för att återförenas för en spelning. Jag kommer vara där.
PSFK är en sida som rapporterar om nyheter och åsikter om trender. De har analyserat nedladdnings-spektaklet In Rainbows och kommit fram till följande: Radiohead’s In Rainbow has sold at the equivalent price of$8 a CD worldwide. In just three days it has sold 1.2 million downloads and made up to $9.6m.
Detta kan var en viktig läxa för skivbolagsindutsrin, när det nu visar sig att folk är villiga att betala 8 $ för en nedladdning.
Mitt förhållande till Radiohead har varit mångårigt och kantat av förvåningar och överaskningar. Efter att ha köpt i stort sett allt Radiohead-material som finns, tatuerat två Radiohead-motiv, varit på alla konserter jag kunnat (2!), så blir jag sällan förvånad eller besviken över vad Thom, Colin, Johnny, Phil och Ed väljer att göra med sina karriärer. Efter albumet Hail to the Thief 2003, har det, förutom en b-side-ep och lite sporadiskt turnerande, varit väldigt tyst från Radiohead. Thom Yorke släppte ett underbart solo-album, Johnny köpte förmodligen suspekta skivor, och de andra födde väl barn eller nåt...
Men efter mycket om och men ska Radiohead nu släppa sitt sjunde studioalbum, In Rainbows. Jag har då och då surfat in på www.radiohead.com för att kolla in inspelnings-bloggen och se hur det går för dom.
Döm om min förvåning när jag igår lokaliserade min webbläsare (firefox) på radioheads virtuella krypin, och möts av en enkel text som proklamerar: "Radiohead have made a record. So far, it's only avaible from this website. " Vafan!? Vad hände med de tidigare svulstiga marknadsföringskampanjerna för nysläpp av band i den här kalibern? Har jag levt under en sten, eller har verkligen ingen hört talas om detta? När förvåningen släppt, erinrar jag mig att Radiohead faktiskt står utan skivkontrakt och har tidigare sagt att de i framtiden vill testa nya sätt att släppa sin musik. Jag surfar vidare in på sidan, och möts ett tag senare av ett beställningsformulär. Man kan beställa ett paket bestående av skivan, två vinyler, ytterliggare en skiva med extra låtar, samt den sedvanliga samlingen av högkvalitativt artwork (vilket jag naturligtvis gör). Förutom paketet för 40 £ kan man även ladda ner skivan. Ja, det verkar ju vara modernt och praktiskt att som storsäljande arena-rockband strunta i mellanhänder och sälja direkt från sin hemsida. Känns lite i tiden liksom... Speciellt eftersom att just köpa en skiva verkar bli mindre och mindre populärt.
Men det är nu det roliga börjar. Jag väljer att köpa en nedladdning av skivan. Men beställningsformuläret ser inte ut som jag är van vid att de brukar göra. Det finns nämligen inte ett satt pris, utan en tom ifyllbar ruta. Va!? Jag fattar inte utan klickar på frågetecknet. Jag möts av texten "It's up to you". Vafan!? Jag klickar på ytterligare ett frågetecken: "No really. It's up to you!" Kära läsare, man får alltså själv sätta pris på att ladda ner skivan!
Jag velar fram och tillbaka. Försöker på ett neutralt sätt balansera min yttersta kärlek för detta underbara band, med min ganska risiga ekonomi. Ska jag betala lika mycket som jag hade gjort om jag köpt skivan i butik? Eller ska jag snåla och bara ge en symbolisk summa? Som tur var läser jag det finstilia och inser att en nedladdning av albumet ingår när man köper paketlösningen. Puh!
Det återstår att se hur denna försäljningsmetod yttrar sig. Men jag blir verkligen inte förvånad över att Radiohead väljer att bara marknadsföra sin skiva via hemsidan. Det finns nog stor chans att det får en viral effekt, bloggar och tidningar har redan börjat ta upp saken.
Neil Young, min husgud, har utannonserat att han släpper ett nytt album. Albumet, med titeln "Chrome Dreams 2", är sagt att vara en fortsättning på det outgivna, men frekvent bootlegade (det ordet hittar du inte i många lexikon!) "Chrome Dreams" från 1977. Även en turné har bekräftats från gamle Nilpa. Den stora frågan är dock, vilket band använder han sig av? Jag hoppas innerligt att han en gång för alla har frammanat demonen Crazy Horse! Sist Crazy Horse var med på ett Neil Young-album var på "Greendale" från 2003 (dock utan Frank "Poncho" Sompedro). Men med tanke på att på "Chrome dreams" nummer 1, då var många av låtarna var framförda med Crazy Horse, så man kan ju bara hoppas! Ytterligare önsketänkande vore att de tog en vända till Europa och spelade. Tiden får avgöra hur det blir, men så länge lägger jag ut ett alldelles underbart litet klipp:
Om det finns någon som kan tolka en redan perfekt låt, med ett fullständigt vedervärdigt kompband, och ändå skapa magi, så är det Neil. Lyssna och njut av världens bästa gitarrist!
Vad lyssnar Apan på just nu? Undrar ni naturligtvis. Jo, det är den eminenta genren Norsk Screamo som gäller, hävdar jag tillbaka. Närmare bestämt; Catena Collapse och Snöras. Bättre än så här blir det faktiskt inte. Adjö. Need more vitamine B. Need more vitamine B!
Jag vill verkligen inte bara hitta roliga länkar och coola videos. Jag vill skriva om saker. Och jag kommer göra det. Snart. När jag får inspiration.
Tillsvidare ger jag er Refused, världens bästa band, live från 1998 där de spelar för en fruktansvärt värdelös publik. Jag gråter inombords varje gång jag inser att jag aldrig fick se dem.
At the drive-in bildades 1993 i El Paso, Texas, och bestod av Cedric Bixler Zavala (sång), Omar A. Rodriguez-Lopez (gitarr), Jim Ward (gitarr), Paul Hinojos (bas) och Tony Hajjar (trummor).
At The Drive-In var en av pionjärerna inom emo och post-hardcore, influerade av bland andra Fugazi och Drive Like Jehu. Texterna är ofta svårtydbara och en aning pretentiösa. Låttitlarna likaså.
De hade alla olika bakgrund, men hade som gemensamt att alla var andra generationens immigranter från Sydamerika.
Deras musikaliska resa har varit lång, det första släppet, Hell Paso från 1993, är något slags försök till rock, men genremässigt ligger det närmre skatepunk, och låter faktiskt ganska risigt. Men man hör dock redan här bandets potential, framförallt i låten Grand Mox Turkin, men det är främst Cedrics vokala förmågor som utmärker sig.
Uppföljaren Alfaro Vive, Carajo! Är desto bättre. 4 snabba punkrocklåtar med Cedrics och Jims karakäristiska sångdueller, och nu har grabbarna lärt sig spela gitarr ordentligt. De har nu hittat ett ordentligt sound, och de turnerar i Texas och tar varje spelning de kommer över. Rykten säger att de till och med uppgav sig för att vara ett polkaband en gång, enbart för att få spela i en tv-show.
I El Paso börjar de bygga upp en växande fanskara, mycket tack vare deras spektakulära och ofta helt vilda liveframträdanden. Annat var det utanför Texas. När de turnerade på västkusten spelade de ofta för tomma publikgolv på sunkiga hak. Men de fortsatte, och det skulle visa sig vara ett rätt beslut.
De spelade ett gig i Los Angeles och det var enligt utsago endast 9 personer i publiken. Men ryktena om deras liveframträdanden hade spridit sig och i publiken fanns representanter från Flipside Records, som gillade vad de såg, och signade dem på direkten.
1996 släpps debutalbumet Acrobatic Tenenment som är en banbrytande skiva i den moderna emo- och post hardcorens historia. Finstämda melodier möter hardcoreskrik bakom ofta ganska lättsmälta punkrocksgitarrmattor. Inledande emodängan Star Slight är en av de bästa låtarna de gjort och skivan fortsätter i samma tempo med vissa inte lika starka undantag. Överhuvudtaget en väldigt, väldigt, väldigt, bra skiva.
Efter debuten fortsatte de turnera kompromisslöst och fler och fler fick upp ögonen för de 5 spinkiga, tatuerade och afrobeprydda killarna.
Jag vet inte riktigt när de började knarka ordentligt, men knarkade det gjorde de. Mycket. Straight Edge är och var väldigt populärt inom hardcorescenen, och många blev väldigt förvånade över att At The Drive-in inte alls sa nej till droger, utan snarare satt och rökte heroin på straight edge-tillställningar.
1997 kom uppföljaren till Acrobatic Tenenment, In/ Casino/Out. En väldigt spretig platta som lutar mer åt emo än hardcore. Några helt ok låtar, framförallt Chanbara och Napoleon Solo, men på det hela så är det den sämsta plattan. Framförallt låter den ganska illa. De valde att spela in skivan live för att fånga det ljudet de hade på konserter, och det har nog mycket med det att göra. Paradoxalt låter låtarna från In/Casino/Out bättre när de spelades live, men det är svårt att fånga den intensitet som de hade live (kolla bara in videoklippen nedanför!).
Jag spolar fram till år 2000. At The Drive-In har nu tagit steget från ett indieband som spelar på små punkspelningar, och har fått ett ganska stort nationellt och internationellt följe. De släpper skivan Relationship of Command, enligt mig en av de absolut bästa skivorna någonsin.
Flummiga, ofta jazziga gitarrer från Omars sida ovanpå Jims mer traditionella spelstil ger utlopp till underbara gitarrdueller. Men det är Cedric som gör skivan så snuskigt bra. Han skriker, pratsjunger och emowailar som en gud, lyssna bara på One-Armed Scissor runt 3.04, Invalid Litter Dept. Runt 5.29, men framförallt Cosmonaut runt 2.40 för de kanske coolaste sångögonblicken i rockens historia (kanske undantaget för Happiness Is A Warm Gun med The Beatles runt 2.30).
Det finns fan inte ett enda jävla dåligt spår på Relationship Of Command! Jag lovar dig, har du den inte så köp för bövelen! Du kommer inte bli besviken!
Skivan fick stort genomslag och alla snackade om At The Drive-In som ”nästa stora grej”. Men så blev det inte.
Det hade länge funnits olika meningar inom bandet om hur de skulle låta. Cedric och Omar ville att nästa skiva skulle låta som Pink Floyd’s Piper At The Gates Of Dawn, medans resten av bandet hellre ville göra Weezer-rock. Konflikten var ett faktum. At The Drive-In spelade sin sista spelning i februari 2001.
Omar och Cedric började senare spela flummig progg i The Mars Volta (som förtjänar ett eget inlägg i min lista över de Coolaste Rockbanden), medan de andra egentligen fortsatte att göra samma sorts musik i bandet Sparta. Men inget av banden blir så bra som At the Drive-In på Relationship of Command, och de har satt ett enormt avtryck i modern musikhistoria.
Sista turnén 2001, Sidney. Finns inget mer att säga.
Från något klassrum. Runt 1997.
Tv-framträdande mot slutet av karriären. Cedric ser inte så kry ut.
Jävlar anamma vad mycket godbitar det finns där ute! I den olidliga väntan på ett nytt inlägg i Världens Coolaste Rockband-serien lägger jag ut detta klipp. Året är 1967 och jag låter musiken, kläderna och synkningen med playbacken tala sitt tydliga språk. Underbart!