Pitchfork...

...vet hur en recension ska skrivas:
http://www.pitchforkmedia.com/article/record_review/38853-shine-on

Tack Julius, för tipset!

The Dillinger Escape Plan vs. Band of Horses

Jaha. Jag har fått klagomål på att den här bloggen är för gubbig. Jag tänker inte sätta igång något försvarstal, utan jag tänker berätta om förra veckans två konserter; The Dillinger Escape Plan och Band of Horses.
På måndagen var det i alla fall The Dillinger Escape Plan och det såg ut och lät så här:

Jag orkar inte skriva så mycket mer. Kolla själva liksom. Det var sjukt jävla bra. TDEP måste vara det bandet som röjer mest om man ser till hur tekniskt de ändå spelar. Mycket kasta gitarrer i luften, och hoppa från ljusriggar (3 meter!!!). Framförallt är TDEP det enda bandet som får det att se coolt ut att stå på monitorer och spela. De nya låtarna från halvkassa Ire Works, och de gamla klassikerna från framförallt bästa skivan Miss Machine frammanade allsång och frenetiskt viftande taktslag med händerna i luften (framförallt från Olas sida. Ola sa även saker som ”han ligger ju för fan på synkopen efter 2:an i en 5takt.” och försökte med detta på nåt sätt med ord förklara varför han gillar matterock så mycket). Förutom några tvivelaktiga sjönsångs-insatser från sångaren (vin Diesel!) och ett elavbrott i slutet var det en riktig höjdarkonsert!

Band of Horses intog samma scen, fast på onsdagen. De skäggprydda männen från Seattle med sin mysiga sydstatsgungiga gitarrpop, övertygade dock inte lika mycket som TDEP, med sin mattehardcore från helvetet. Men hade jag inte sett världens fräckaste liveband två dagar tidigare hade jag nog tyckt att Band of Horses-konserten var bättre. De körde alla låtar man ville höra, och det lät väldigt bra. En helt ok konsert helt enkelt. Inte magiskt, inte dåligt.

Jag vill ligga med Omar och Cedric. The Mars Volta på Cirkus 20/2-08.

Igår såg jag världens bästa band, The Mars Volta, på Cirkus i Stockholm. Det här är mina ganska onyanserade tankar kring konserten. Jag lyckades smuggla in min kamera, men den tar så dåliga bilder, så de ni ser nedan har jag snott från Rockfoto.nu.

The Mars Volta äntrar scenen inför ett slutsålt Cirkus, onsdagen den 20 februari, klockan 20.00, och river igång trotjänaren Roulette Dares (the haunt of). Låten spelas ganska likt hur den låter på debutskivan De-Loused in the Comatorium, men avslutas med ett 10 minuter långt gitarrsolo signerat Omar Rodriguez-Lopez.

Sist jag såg The Mars Volta var på Brixton Academy i London. Året var 2005 och bandet turnerade med andra albumet Frances the Mute. Då verkade bandet lite trötta och Cedrics och Omars kända spattdans och liveglädje verkade vara någon helt annan stans den kvällen. Ikväll i Stockholm är spelglädjen tillbaka, något som märks hos bandet som röjer som om året var 1996 och bandet hette At the Drive-in (R.I.P.). I London spelade de 6 låtar i drygt 3 timmar, ikväll river de av 13 låtar på samma tid.

Bandet verkar vara i toppform. Omar ser glad ut och dansar som aldrig förr, den nya trummisen visar sig, förutom att han ser exakt ut som Ronaldinho, kapabel till att fylla John Theodors skor, men mer om honom senare.
Cedric Bixler Cervala är i sitt ässe i kväll. Han dansar hela tiden, han springer fram och tillbaka på scenen, klättrar på backdroppen osv. Han höll sig relativt lugn under första delen av spelningen, men mitt i ett instrumentalt parti blir han som förbytt. Han kastar ut ett cymbalställ rakt ut i publikhavet, och springer därefter ut vid sidan av publiken och försöker klättra upp till sittplatserna. Han hänger ett tag och sprattlar som en liten apa medans publiken ovanför frenetiskt drar i hans arma lekamen. När han inser att han inte kan ta sig upp den vägen, försvinner han ut i en dörr och dyker några sekunder senare upp mitt på läktaren, där han skriker och springer runt som förhäxad.

Den nya trummisen, 24-årige Thomas Armon Pridgen, vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Han klarar ju onekligen av alla gamla låtar, han är ju helt jävla sjukt bra på trummor, men det känns som om att han ibland stressar iväg lite för mycket. Jon Theodore, som han ersatte, tyckte jag på något sätt hade mer känsla. Han var lite mer av en medmusikant i den kaosartade konstellation som är The Mars Volta. Den nya killen känns mer som att han spelar trumsolo typ hela tiden (vilket i sig är en jävla bedrift).

Noterbart är att på scenen har vi även Paul Hinojos, som tidigare spelade bas i At the Drive-in och senare Sparta (stackars Jim, han är väl snart ensam kvar i ”sell-out”-beskylda Sparta). Nu har han dock bytt basen mot en gitarr, och ett bord med effektpedaler, med vilka han spexar till Cedrics röst. 44-årige basisten Juan Alderete gör som vanligt ett bra jobb, han är så jävla grym på sitt instrument! Omgiven av ett hav av effektpedaler levererar han i ena stunden blytunga distade metal-riff, i andra stunden virtuosa funksolon.

Keybordisten Isaiah Owens som varit med sedan första demoinspelningen gör även han ett superbt jobb, dock så försvinner han tyvärr ibland i ljudbilden (snarare ljudväggen från helvetet).

På vänsterkanten ser vi Omars lillebror Marcel Rodriguez-Lopez på percussion och keyboard, samt Adrián Terrazas-Gonzáles (jag undrar ifall det är ett krav att heta jävligt coola saker för att få vara med i The Mars Volta!?) på percussion och blås. Dessa två herrar bidrar mycket till Mars Voltas patenterade vägg av ljud, resultatet av att 8 virtuosa musiker spelar solo samtidigt, men försvinner också tyvärr in i ljudbilden ibland.

Att lyssna på en nästan tre timmar lång Mars Volta-spelning utan öronproppar är kanske inte helt olikt att bli saggad i ansiktet; det svider och är jobbigt, och väldigt få uppskattar det.

De spelar mestadels nya alster från senaste plattan The Bedlam in Goliath, men även låtar från debutalbumet De-loused in the Comatorium, uppföljaren Frances the Mute, samt tredje skivan Amputechture. I princip är det fullt ställ i 2,5 timmar. Då och då varvas låtarna med ambienta övergångar, och nästan alla i bandet får sig ett eget solo, (bäst basistens och keybordistens).

Någonstans läste jag en gång att skillnaden mellan band som Mars Volta och Led Zeppelins flummiga och improviserande musik, om man jämför dem med liknande band som Pink Floyd och Yes, är sex. Jag håller med, när proggband som Pink Floyd och Yes var fula som stryk, är Led Zep och Mars Volta sjukt snygga. Omar och framförallt Cedric porrdansar genom hela spelningen, med händerna på höfterna och med juckande rörelser. Det är nästan som ett uns av avundsjuka sköljer över en när Cedric går hand i hand med en blond tjej när han är ute på sin publikvandring, hehe…

Att se ett så här långt live-set kan vara lite jobbigt, vilka man än ser. Efter vad som känns som en evighet och man tror att spelningen är över proklamerar Cedric: ”I hope you guys brought your sleeping bags, cause were gonna keep playing till 6 am” och halva publiken vrålar av glädje, medans den andra halvan skruvar besvärat på sig. Därefter följer min favoritlåt från första skivan, Drunkship of Lanterns och publiken är som galen. Efter kanske en kvarts jammande kommer slutligen sista låten, Day of the Baphomets från Amputecture. Bandet tackar för sig, och jag sitter kvar ett tag och försöker processera det jag nyss varit med om. Det tjuter i mina öron, men jag är övertygad om att jag just bevittnat en av de bästa spelningarna i mitt liv.

Jag försökte i mörkret skriva upp vilka låtar som spelades (de ganska svårihågkomna titlarna gör det inte lätt) men den här låtlistan är förhoppningsvis korrekt;

1. (Fistful of Dollars)

2.Roulette Dares (The Haunt of)

3. Viscera Eyes

4. Wax Simulacra

5. Goliath Ouroborous

6. Tetragrammaton

7. Agadez

8. Cygnus.... Vismund Cygnus

9. Drunkship of Lanterns

10. Ilyena

11. Meccamputechture

12. Day of the Baphomets

Imorgon...

...åker jag till Huvudstaden för att se The Mars Volta live på Cirkus. Jag återkommer på torsdag med bilder och recension av spelningen.

The Mars Volta - The Bedlam in Goliath

Mars Volta är typ världens fräckaste band. Så nu har jag sagt det.

De ständiga vapendragarna Cedric Bixler-Zavala och Omar Rodríguez-López har sedan de lämnade post-hardcore/emo-pionjärerna At the Drive-In ständigt töjt på gränserna för vad konventionell rockmusik innebär. För er som inte hört detta underbar band, kan jag berätta att de låter ungefär som ifall Yes, Led Zeppelin och Santana skulle ta lsd tillsammans och jamma några Miles Davis-låtar. Typ.

Debuten De-Loused in the Comatorium var en konceptplatta om bandets mentor som hamnade i en koma efter att ha injicerat råttgift i armen, och som sedan tog livet av sig direkt vid uppvaknandet. Albumet som producerades av Rick Rubin och gästades av Flea från Red Hot Chili Peppers på bas, var och kommer förbli ett rent mästerverk.

Uppföljaren Frances the Mute, var även det en konceptskiva som handlar om en dagbok som Jeremy Ward, bandets ljudkonstnär, hittade i en bil (Jeremy dog av en heroinöverdos innan skivan släpptes). Vi får följa dagbokens schizofrena (och lidande av Oidipuskomplex) författare Cygnus som är adopterad och letar efter sin biologiska mamma, Frances. Skivan består av 5 väldigt experimentella låtar (sista låten är över en halvtimme lång!).


Cedric Bixler-Zavala och Omar Rodríguez-López


Tredje skivan, Amputechture, var mer rockig (iallfall med Mars Volta-mått) och den här gången fanns det inget kryptiskt spår att följa via låttexterna. Skivan består av sju gittardränkta (den här gången är John Frusciante från R.H.C.P med och spelar gitarr på hela skivan) och latinoinfluerade progg-rock-dängor, samt en flamencolåt.

The Mars Volta är nu tillbaka med ett nytt album som heter The Bedlam in Goliath. Den har snurrat flitigt i mitt iTunes den senaste veckan, och jag är helnöjd med det jag hör. Skivan påminner mycket om Amputechture, och det verkar som om bandet har lämnat debutskivans sound långt bakom sig. Det är återigen en samling proggresiva gitarronanilåtar utan dess like. Men det känns som att Cedric har fått ta ett steg fram, sångmelodierna är tydligare och har en mer markant placering i ljudbilden. Mycket påminner som sagt om Amputechture, långa (inte sällan under 8 minuter) låtar, och totalt kryptiska låttexter samt låttitlar.
Det finns tydligen ett tema på den här skivan också, den här gången handlar det om en mystisk planka som Omar köpt i Jerusalem som drabbar bandet med otur.
Det känns sammanfattningsvis som om Mars Volta har haft roligt när de spelat in skivan. Lite mindre gravallvarligt (kanske beror på att ingen kompis till bandet har knarkat ihjäl sig inför den här skivan), och en aning mer lättsamt.



Den 20 februari kommer bandet till Stockholm. Jag kommer vara där. Välkomna, och tack för en ny och underbar skiva!

Over and out.

In Rainbows

En dag efter att albumet In Rainbows släpptes så sa en källa nära Radiohead att 1.2 miljoner album laddats ner. Det finns just nu tyvärr inga siffror på hur mycket folk valde att betala, men ifall alla betalade 10 pence (1,3 SEK) så tjänade Radiohead 120.000 pund. Och då räknar man inte in alla de som betalat för boxen. Succén är ett faktum, och jag väntar med spänning på skivindustrins kontring, nu när ett band har bevisat att de inte behövs. Förövrigt ryktas det redan nu om att både Oasis och Jamiroquai ska följa Radioheads exempel.

På musiksidan last.fm:s topplista över förra veckan ligger hela In Rainbows låtlista från början till slut på topp 10, med cirka 3,3 miljoner spelade låtar.

Men nog om det....

Hur bra är skivan då (kanske någon utav mina tre läsare undrar)?
Svaret är: sjukt bra!

Jag gillar att lyssna in mig på album. Man köper skivan på morgonen den släpps, går hem, lägger sig i soffan och lyssnar igenom från början till slut, med konvolutet till hands.
Därför känns det en aning vemodigt och framförallt ofullbordat när zip-filen är nedladdad. Där ligger den på mitt skrivbord (det virtuella alltså). Jag öppnar. Lägger in i Itunes. På med lurarna. Play…

Första spåret 15 Steps börjar med ett svängigt och knastrikt indietronica-beat, och efter ett tag börjar Thom sjunga. Det är först nu jag verkligen inser att jag har ett helt nytt radiohead-album framför mig! Låten fortsätter med lite karakteristiska Johnny Greenwood-gitarrkomp och en ganska funkig basgång, med svävande synthmelodier ovanför, och skumma barnskrik långt bak i mixen. Underbart.

Låt nummer två, Bodysnatchers, börjar med med ett flummigt rockriff och fortsätter i malande tempo med Johnnys ”Birds from hell”-gitarrslingor. Här hörs för första och nästan sista gången Johnnys favoritinstrument, Ondes Martenot, som har använts flitigt från och med Kid A, men framförallt på senaste Hail to the Thief. Det här är en typisk låt från Radioheads senare karriär.

Tredje spåret, Nude, eller Big Ideas som den hette förut, är en gammal trotjänare, som här äntligen spelats in, till alla fans stora lycka. Låten har hängt med sedan Ok Computer men bara spelats live. Det är en vacker ballad med sparsmakligt stråkarrangemang och hjärtskärande falsettmelodier från världens bästa sångare.

Weird Fishes / Arpeggi börjar lite som Knives Out från Amnesiac, med upprepande trumkomp och tre gitarrplock som samsas om ljudbilden. Underbara körer hörs då och då i bakgrunden, som sedvanligt används som ett ytterligare instrument. En bit in låten stannar den till ett tag, något som Phils trumspel avbryter, och låten avslutas i en kavalkad av gitarrer, körer, effekter och ett mantra från Thom: ”I hit the bottom and escaped”. Påminner även om Where I End and You Begin från Hail to the Thief.

All I Need börjar med skumma syntar och ett verkligen jätteläskigt baskomp. Tankarna förs till A Punchup at a Wedding, fast med en påtaglig domedagskänsla, pricken under utropstecknet är ett ensamt litet klockspel.

Sen kommer balladen Faust Arp, med akustiska gitarrer och stråkarrangemang. Låter lite som låtarna som låg på My Iron Lung-EPn.

Två minuter efter det att Faust Arp har börjat sätter Reckoner igång, med reverb-dränkta trummor och perkussion-instrument. Ett ensamt gitarrplock kompar den än en gång ljuva falsettmelodin, i väntan på pianot och basen som lite senare plockar upp ljudbilden från akvariets botten och för upp det till ytan. Det enda som går att tyda från texten är smått mardrömslika ”Feeling pulled apart by horses”. Det här kan vara albumets starkaste spår.

House of Cards börjar med gulliga maj-7-gitarrer och vackra körer samtidigt som Thom sjunger ”I don’t wanna be your friend I just wanna be your lover”. Har han gått och blivit romantiker på senare dagar? Om man tar bort stråkarna, gitarrkompen och trummorna kunde det varit en låt från Thoms soloalbum The Eraser. Låten känns lite svag faktiskt, i jämfört med resten av albumet.

Jigsaw Falling Into Place är ännu en gitarrlåt som för tankarna till Knives Out samt Go To Sleep. Snabbt tempo, akustiskt gitarrkomp som lägger grund till elgitarrsmelodier. Framförallt så är det Thoms sångutryck som påminner om tidigare album, han snäser lite mer på den här låten än de tidigare spåren som har haft ett litet mildare uttryck.

Skivan avslutas med underbart vackra och melodiska Videotape. Ett sorgligt piano tar för första gången på In Rainbows mycket plats i låten, och Thom inleder med ”When I’m at the pearly gates this will be all, my videotape”. Påminner om många avslutningslåtar från tidigare album, en väldigt vacker låt, som förmodligen kommer att sitta där uppe med Motion Picture Sountrack och Street Spirit.

Sammanfattningsvis känns det som om In Rainbows är en ganska distanserad skiva. Den är inte lika flummig och utsvävande (på både gott och ont) som Kid A och Amnesiac. Vissa saker för tankarna till Hail to the Thief, men med en annan infallsvinkel. Det är mer gitarrer och mindre piano, samt väldigt få elektroniska beats. Det känns lite som ifall Radiohead under The Bends-eran helt plötsligt hade börjat spelat låtarna från Hail to the Thief. Ja, jag nöjer mig med den liknelsen.

Det tar ju alltid ett tag innan ett album riktigt sjunker in, och det är först då man kan göra en nyanserad analys. Men låt mig säga så här; jag har inte gillat ett Radiohead-album så här mycket efter bara några lyssningar, sedan Ok Computer tror jag. Kid A och Amnesiac är ju klockrena och klassiska album, men de tog väldigt lång tid innan man tog in helheten liksom. Hail to the Thief hade många bra låtar, men gav ett tvetydligt helhetsintryck. Det här känns rätt helt enkelt, och jag hoppas att ni tycker likdant!

Andra bloggar om: Radiohead
Andra bloggar om: In Rainbows