Apan har vaknat.

Men blogger sover. Apan hittar du numera här.

Bloggen är död.

Eller det har den väl varit ganska länge. 

Inget nytt där.

Jag skrev in mig i ett hörn. Mina intressen är breda, men det jag skrev om var smalt och kunde oftast sammanfattas till Radiohead och Neil Young.

Jag vet inte vad som ska hända med den här bloggen.

Men vad jag vet är att jag ska fortsätta skriva om saker jag finner intressanta. 
Men inte här.

Från och med nu bor jag på The Cure For Insomnia.

Uppdatera era bokmärken.

Hej då.

Radiohead gör det igen...

...Nånting jävligt coolt naturligtvis. Senaste videon House of Cards är inspelad helt utan kameror. De använder hypermoderna tekniska lösningar som innebär att man spelar in i renderad 3d-grafik, och i realtid!

Kolla in videon här:


Eller ladda ned i bättre kvalitet här.

Fattar ni ingenting? Det gjorde inte jag heller först, men kolla in The Making of the Video:


Man kan även själv få leka runt inne i videon, det är ju inte filmat, utan all information är ju bara lagrad i 3d! Klicka här för att utforska själv.

Star Pilot On Channel K

När jag gick på högstadiet var jag ett nördigt mobboffer. Jag gick runt med rymd-t-shirts som det stod "Abduct me", "The Truth Is Out There" och liknande på... Jag hade även smeknamnet "Ufot".
Iallafall var detta det enda jag lyssnade på:

Radiohead-tävling

På http://www.aniboom.com/radiohead/ kan vem som helst lägga upp en video med Radioheadtema. Radiohead anger vinnarna och första priset är att få göra deras nya video. Påminner lite om dvd:n The Most Gigantic Lying Mouth of All Time som de släppte efter Hail to the Thief, där fans fick med sina alster. Gå in och kolla och rösta. Hej då.

Världens bästa ledmotiv

Zidane

Douglas Gordon och Philippe Parreno är två konstnärer från Skottland respektive Frankrike som har gjort en ganska fräck film som heter Zidane a 21th Century Portrait. 17 stycken kameror följer Zidane en hel fotbollsmatch. Det är jättevackert filmat och musiken till soundtracket är gjort av inga mindre än Mogwai. För ett smakprov har ni trailern här:

Danny & The Memories

Danny Whitten, Ralph Molina, Billy Talbot och någon annan snubbe. I början av 60talet gissar jag. The rest is history.

Roskilde

Förra veckan tillbringades på en åker i Danmark. Det dracks öl och sågs på band. Några var bra, några var dåliga, några var alldagliga, några var exceptionella. Några av dem har jag glömt, några skriver jag om här. MGMT var en stor besvikelse, de var oengagerade, trötta och det lät kasst. Radiohead bevisade ännu en gång att de är världens kanske bästa liveband. Två timmars ren njutning, de spelade nästan alla låtar från In Rainbows, men även klassiker som Street Spirit, There There, Idioteque och You and whose army? Med festivalmått en jättebra spelning, men när jag såg dem i Stockholm 2001 bjöds det på lite mer b-sidor och lite ovanligare pärlor från låtskatten. Thom och grabbarna var på bra humör och bjöd på något så ovanligt som lite allsång efter sista låten, Karma Police. Johhny Greenwood var som vanligt en fröjd att se på, framförallt när han plockade på gitarren samtidigt som han spelade synth med gitarrhuvudet. Grinderman var också väldigt kul att se. Nick Cave och hans snuskrockande vapendragare var i lika god form som i Stockholm för några månader sen. Då var det ju Nick Cave and The Bad Seeds som spelade, och det var kul att festivalen valt att sätta bandet på Orangescenen sent på kvällen. Warren Ellis som förgyllde Bad Seeds-spelningen tog konstigt nog inte lika mycket plats i Grinderman, vilket var lite synd. En bra spelning som avslutades med Bad Seeds-låten Tupelo. Sen var det dags för Battles vars matterock jag verkligen hade sett fram emot att höra live. De löjligt begåvade musikerna gick loss med loop-pedaler och gitarrer och skapade alldeles underbar och väldigt dansvänlig musik. Mycket bättre än så tycker jag inte att det blir. Neil Young gick på orangescenen en kvart för sent på lördagskvällen. Ingen presentation, ingen intromusik, helt plötsligt stod han bara där med sitt flin på läpparna. Han pluggade in gitarren och gav oss en helt makalös inledning med Love And Only Love, Hey Hey My My, Powderfinger, Cinnamon Girl och All Along the Wathctower. Sedan följde en lite lugnare del då klassiker som Heart of Gold, Old Man och The Needle and the Damage Done skapade allsång. Efter blockade han upp Old Black igen och manglade på som aldrig förr i en halvtimme till. En helt makalös konsert med en väldigt publikfriande setlist, något som jag verkligen inte hade förväntat mig. Nu hoppas jag bara att han är på lika bra humör på Way Out West, ty han röjde runt på scenen som om året var 1974. Liars och No Age hade nog knarkat, för de betedde sig konstigt men var ett bra soundtrack till nattens fylla. Enter Shikari är världens konstigaste band. De blandar metalcore med rave och pojkband. Det var verkligen inte bra, men jag gillar band som är ödmjuka och inte tar sig själv på så stort allvar. Cat Power var både bra och dåligt. Chan var jävligt konstig (som sig bör?) och pendlade mellan att knäppa upp gylfen på grund av magsmärtor och lägga sig på golvet bakom trumsetet. Och musiken pendlade lika mycket. Stundtals magiskt och skört, stundtals på gränsen till jobbigt då det är uppenbart att kvinnan inte mår bra.

Neil Young till Way Out West.

Det kunde inte bli bättre. Inte nog med att man får se Neil i Roskilde i början av juli, den 7 eller 8 augusti kommer han till Slottskogen och Way Out West!
Två konserter med Neil Young på samma sommar. Det kunde jag inte hoppas på i min vildaste fantasi.

Här kommer förövrigt den pinfärska trailern till Neil Youngs senaste film, Déjá Vú, som har premiär snart: