Good Morning Ape

Apan har vaknat.

2009-11-26T11:44:00.003+01:00

Men blogger sover. Apan hittar du numera här.

Bloggen är död.

2008-09-22T15:48:00.002+02:00

Eller det har den väl varit ganska länge.

Inget nytt där.

Jag skrev in mig i ett hörn. Mina intressen är breda, men det jag skrev om var smalt och kunde oftast sammanfattas till Radiohead och Neil Young.

Jag vet inte vad som ska hända med den här bloggen.

Men vad jag vet är att jag ska fortsätta skriva om saker jag finner intressanta.
Men inte här.

Från och med nu bor jag på The Cure For Insomnia.

Uppdatera era bokmärken.

Hej då.

Radiohead gör det igen...

2008-07-23T13:42:00.004+02:00

...Nånting jävligt coolt naturligtvis. Senaste videon House of Cards är inspelad helt utan kameror. De använder hypermoderna tekniska lösningar som innebär att man spelar in i renderad 3d-grafik, och i realtid!

Kolla in videon här:

Eller ladda ned i bättre kvalitet här.

Fattar ni ingenting? Det gjorde inte jag heller först, men kolla in The Making of the Video:

Man kan även själv få leka runt inne i videon, det är ju inte filmat, utan all information är ju bara lagrad i 3d! Klicka här för att utforska själv.

Star Pilot On Channel K

2008-07-21T15:57:00.003+02:00

När jag gick på högstadiet var jag ett nördigt mobboffer. Jag gick runt med rymd-t-shirts som det stod "Abduct me", "The Truth Is Out There" och liknande på... Jag hade även smeknamnet "Ufot".
Iallafall var detta det enda jag lyssnade på:

Radiohead-tävling

2008-07-16T15:46:00.002+02:00

På http://www.aniboom.com/radiohead/ kan vem som helst lägga upp en video med Radioheadtema. Radiohead anger vinnarna och första priset är att få göra deras nya video. Påminner lite om dvd:n The Most Gigantic Lying Mouth of All Time som de släppte efter Hail to the Thief, där fans fick med sina alster. Gå in och kolla och rösta. Hej då.

Världens bästa ledmotiv

2008-07-15T15:17:00.001+02:00

Zidane

2008-07-14T09:56:00.002+02:00

Douglas Gordon och Philippe Parreno är två konstnärer från Skottland respektive Frankrike som har gjort en ganska fräck film som heter Zidane a 21th Century Portrait. 17 stycken kameror följer Zidane en hel fotbollsmatch. Det är jättevackert filmat och musiken till soundtracket är gjort av inga mindre än Mogwai. För ett smakprov har ni trailern här:

Danny & The Memories

2008-07-11T11:23:00.001+02:00

Danny Whitten, Ralph Molina, Billy Talbot och någon annan snubbe. I början av 60talet gissar jag. The rest is history.

Roskilde

2008-07-10T23:42:00.001+02:00

Förra veckan tillbringades på en åker i Danmark. Det dracks öl och sågs på band. Några var bra, några var dåliga, några var alldagliga, några var exceptionella. Några av dem har jag glömt, några skriver jag om här. MGMT var en stor besvikelse, de var oengagerade, trötta och det lät kasst. Radiohead bevisade ännu en gång att de är världens kanske bästa liveband. Två timmars ren njutning, de spelade nästan alla låtar från In Rainbows, men även klassiker som Street Spirit, There There, Idioteque och You and whose army? Med festivalmått en jättebra spelning, men när jag såg dem i Stockholm 2001 bjöds det på lite mer b-sidor och lite ovanligare pärlor från låtskatten. Thom och grabbarna var på bra humör och bjöd på något så ovanligt som lite allsång efter sista låten, Karma Police. Johhny Greenwood var som vanligt en fröjd att se på, framförallt när han plockade på gitarren samtidigt som han spelade synth med gitarrhuvudet. Grinderman var också väldigt kul att se. Nick Cave och hans snuskrockande vapendragare var i lika god form som i Stockholm för några månader sen. Då var det ju Nick Cave and The Bad Seeds som spelade, och det var kul att festivalen valt att sätta bandet på Orangescenen sent på kvällen. Warren Ellis som förgyllde Bad Seeds-spelningen tog konstigt nog inte lika mycket plats i Grinderman, vilket var lite synd. En bra spelning som avslutades med Bad Seeds-låten Tupelo. Sen var det dags för Battles vars matterock jag verkligen hade sett fram emot att höra live. De löjligt begåvade musikerna gick loss med loop-pedaler och gitarrer och skapade alldeles underbar och väldigt dansvänlig musik. Mycket bättre än så tycker jag inte att det blir. Neil Young gick på orangescenen en kvart för sent på lördagskvällen. Ingen presentation, ingen intromusik, helt plötsligt stod han bara där med sitt flin på läpparna. Han pluggade in gitarren och gav oss en helt makalös inledning med Love And Only Love, Hey Hey My My, Powderfinger, Cinnamon Girl och All Along the Wathctower. Sedan följde en lite lugnare del då klassiker som Heart of Gold, Old Man och The Needle and the Damage Done skapade allsång. Efter blockade han upp Old Black igen och manglade på som aldrig förr i en halvtimme till. En helt makalös konsert med en väldigt publikfriande setlist, något som jag verkligen inte hade förväntat mig. Nu hoppas jag bara att han är på lika bra humör på Way Out West, ty han röjde runt på scenen som om året var 1974. Liars och No Age hade nog knarkat, för de betedde sig konstigt men var ett bra soundtrack till nattens fylla. Enter Shikari är världens konstigaste band. De blandar metalcore med rave och pojkband. Det var verkligen inte bra, men jag gillar band som är ödmjuka och inte tar sig själv på så stort allvar. Cat Power var både bra och dåligt. Chan var jävligt konstig (som sig bör?) och pendlade mellan att knäppa upp gylfen på grund av magsmärtor och lägga sig på golvet bakom trumsetet. Och musiken pendlade lika mycket. Stundtals magiskt och skört, stundtals på gränsen till jobbigt då det är uppenbart att kvinnan inte mår bra.

Neil Young till Way Out West.

2008-06-16T19:30:00.003+02:00

Det kunde inte bli bättre. Inte nog med att man får se Neil i Roskilde i början av juli, den 7 eller 8 augusti kommer han till Slottskogen och Way Out West!
Två konserter med Neil Young på samma sommar. Det kunde jag inte hoppas på i min vildaste fantasi.

Här kommer förövrigt den pinfärska trailern till Neil Youngs senaste film, Déjá Vú, som har premiär snart:

Cult of Luna och ugglemänniskorna.

2008-06-12T12:28:00.004+02:00

Sveriges bästa band, Cult of Luna, har släppt ett nytt album. Skivan handlar om dagboksanteckningar och sjukhusjournaler som bandet hittade i sin nya replokal på ett gammalt mentalsjukhus utanför Umeå. Albumets protagonist heter Holger Nilsson och levde i trakterna kring sekelskiftet. Han dränkte sin fru i älven, och dömdes till livstid på mentalsjukhuset. Han skyllde sitt brott på en karaktär vid namn Ugín, hälften man, hälften uggla. Albumet handlar om Holgers dagbok, med namnet Eternal Kingdom, och den fabelvärld Holger verkade befinna sig i, där det pågick ett krig mellan ugglemänniskorna och hälften-björn-hälften -människa- karaktärer.
Klicka här för att lyssna på detta mästerverk, och läsa den kusliga bakgrundshistorien.
Eller titta på den här intervjun med bandets gitarrist Johannes Persson där han förklarar historien bakom Eternal Kingdom:

Niklas Grotta!

2008-05-17T09:42:00.001+02:00

Hej. Ikväll ska jag se Nick Cave and The Bad Seeds. Det har jag sett fram emot i flera år. Jag återkommer med en recension.

ATP vs. Pitchfork.

2008-05-14T13:09:00.008+02:00

Ifall jag hade haft pengar och tid hade jag spenderat förra helgen i England och sett dessa band som uppträdde på All Tomorrows Parties-festivalen: Sebadoh, Fuck Buttons, Of Montreal, Caribou, Los Campesinos!, Les Savy Fave, Hot Chip, Yeasayer, Vampire Weekend och många fler.
I år var det Pitchfork som var med och valde band (och det blev ju en hel del indie) till detta intressanta festivalkoncept, som går ut på att en gäst varje gång står som bandbokare, och att alla spelningar är inomhus på klubbscener, samt att man bor i stugor.
Jag är än idag bitter över att jag på grund av slarv missade det året då Mars Volta stod som värdar.
Nästa ATP går av stapeln 19-21 september på Kutshers Country Club i Monticello, NY. Då kommer bland annat Bulit to Spill framföra hela mästerverket Perfect From Now On, vilket är ett fruktansvärt bra album!

Neil Young får en ny art uppkallad efter sig.

2008-05-14T09:24:00.002+02:00

Myrmekiaphila Neilyoungi, så heter den, den nya spindelarten.
Jason Bond, professor i biologi och tillika Neil Young-fan hittade den nya arten och säger att: "There are rather strict rules about how you name new species. As long as these rules are followed you can give a new species just about any name you please. With regards to Neil Young, I really enjoy his music and have had a great appreciation of him as an activist for peace and justice."

Kloka ord om Mosh Pits.

2008-05-12T21:27:00.002+02:00

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Jag har alltid hatat folk som ska Mosha på konserter, jag kanske är töntig, men jag hatar det verkligen. Dansa, javisst, men varför ska man slåss?

Archives! Dags att börja spara...

2008-05-10T10:37:00.003+02:00

Archives, Neil Youngs sedan många år efterlängtade samling av outgivet material, som jag skrivit om tidigare, börjar se dagens ljus! På en mässa för programmeringsspråket Java förra veckan, så höll Neil en presentation av volym 1, och förklarar vad som kommer finnas med och hur det funkar.

Det är lite obekvämt att se Neil stå och prata om hur bra han tycker Java är, på en datormässa, osponsrad som han är. Men gränssnittet och hela idén med Archives verkar verkligen inte ha kunnat genomföras utan dagens Blu Ray och Java-teknik.

Förutom att Neil Young som vanlig ser ut som en sjukpensionerad biltjuv så är de här klippen guld värda att se (kolla bara in det utrullade pappret som visar hur mycket material de har):

Del 1:

Del 2:

Nude

2008-05-08T14:09:00.003+02:00

Som jag skrivit tidigare så lade Radiohead ut sin nya singel Nude på nätet, där folk kunde ladda upp sina egna remixar av låten. Nu är tävlingen stängd, men man kan fortfarande rösta på bästa bidraget.

Lite statistik:
Unique Visitors: 2.522.031
Page Views: 12.520.782
Hits: 29.246.202
Bandwidth: 4.343 TB
Number of mixes: 2.254
Number of votes: 274.181
Number of track listens (approx): 710.667

Jag slutar aldrig förundras över hur fan de lyckas göra allt så rätt!
Nästa inlägg ska inte handla om Radiohead, jag lovar.

The most gigantic flying mouth for some time.

2008-05-06T14:21:00.005+02:00

Jag vet att de få gånger jag skriver här, så skriver jag om Radiohead. Men jag rår inte för det. För det första verkar det inte hända nåt coolt i musikbranschen överhuvudtaget, och när det väl händer nåt som sticker ut så är det signerat Radiohead. Så därför kommer här ännu en Radiohead-nyhet.

Igår startade deras flera månader långa världsturné, och i ett pressmeddelande har de gått ut och lanserat siten The most gigantic flying mouth for some time. Det är en sida där man klickar i vilka Radiohead-konserter man ska gå på, och hur man tar sig dit. Sen kalkyleras koldioxidutsläpp i kilo som resan kommer kräva, och följs av förslag på hur man kan minska den siffran.

Min resa till Radioheads konsert på Roskildefestivalen till exempel, kommer generera 12.972 kg CO2, (dock inte inräknat all metangas jag kommer släppa ut under hela festivalen).

Ifall ni är nyfikna på vilka låtar de spelade igår i West Palm Beach, Florida, så har ni den fullkomligt underbara (Bulletproof och How to disappear!!!) setlisten här:

01 all I need
02 bodysnatchers
03 there there
04 reckoner
05 the gloaming
06 morning bell
07 nude
08 how to disappear completely
09 15 step
10 arpeggi
11 idioteque
12 bulletproof
13 where I end and you begin
14 airbag
15 everything in its right place
16 the national anthem
17 videotape
18 optimistic
19 just
20 faust arp
21 exit music
22 bangers and mash
23 house of cards
24 street spirit

Här har ni en kackig video också, men jävlar vilken ljus-show de har lyxat till sig med:

Fy fan vad jag längtar!

Muxtape!

2008-04-30T10:03:00.003+02:00

Jag vill tipsa om www.muxtape.com – det digitala blandbandet!
Det tar 30 sekunder att bli medlem, och sedan laddar man upp mp3or från sin dator. Dessa lägger sig i en jävligt snygg spellista med din tillskrivna URL.
Jätteenkelt, jättesnygt, jättesmart!

Här hittar ni mitt blandband:
goodmorningape.muxtape.com
Lyssna!

Läs även andra bloggares åsikter om muxtape

Radiohead på Conan. "Dedicated to that fucker who walked away from the Kyoto agreement"

2008-04-25T12:54:00.002+02:00

Radiohead goes green on Conan O'Brien

2008-04-23T10:13:00.001+02:00

Idag var det exakt 13 år sedan Radiohead gjorde sitt debutframträdande i tv på Conan O´Brien. Det var förövrigt också första gången Conan hade musikgäster i programmet.
Idag spelar Radiohead på Conan igen. Fast på ett nytt sätt.
Thom Yorke är ju väldigt tveksam till att åka runt med sitt rockband, för att det bidrar till så mycket utsläpp, det är bland annat därför som de turnerar så sällan. Så ikväll när de ”spelar” på Conan så kommer Radiohead spela upp en förinspelad videoupptagning, istället för att åka över atlanten för att medverka 5 minuter i tv.
En annat band som gjort detta var The Beatles 1964, när de uppfann musikvideon. Videon lär väl hamna på youtube direkt efter programmet, så ni får istället se klippet från deras första spelning på Conan, 1993:

Pitchfork...

2008-04-22T23:31:00.001+02:00

...vet hur en recension ska skrivas:
http://www.pitchforkmedia.com/article/record_review/38853-shine-on

Tack Julius, för tipset!

Tenori-on.

2008-04-21T11:37:00.004+02:00

Ok... Det här var det grymmaste jag sett på länge! Toshio Iwai, konstnären och designern bakom det flippade tv-spelet Electroplankton, har konstruerat ett nytt instrument som kallas Tenori-on. Kolla, lyssna, njut, och dreggla:

Kontiki

2008-04-16T13:52:00.004+02:00

Ikväll spelar jag och min vapendragare Erik Wikén skivor på Kontiki. Anledningen till att vi gör detta är att våra kära vän, och tidigare nämnda potentiella p3-hits-innehavare, Anders Elowsson firar releasen av hans debut-album It Used to Feel so Good. Kom dit och önska en låt vetja!

Sommarens P3-hit!

2008-04-11T12:58:00.003+02:00

...Kom ihåg var ni fick den ifrån!

Anders Elowsson - Main Street

En lustig hatt och kycklingmetaforer

2008-04-09T16:03:00.001+02:00

Radiohead, Arcade Fire och den digitala revolutionen.

2008-04-07T10:23:00.004+02:00

Att Radiohead är ett väldigt kreativt band när det gäller marknadsföring och skivsläpp har väl inte undgått någon den senaste tiden.

De har gjort allt från ARG-kampanjer med fejkade telefonsvarare och bantningsaffischer, haft en egen tv-kanal, och släppt en dvd med videos som fans gjort.

Radioheads mystiska affischeringskampanj till skivan Hailt to the Thief från 2003.

Men framförallt så släppte de ju senaste skivan, mästerverket In Rainbows på nätet. Det tog 9 dagar från att de gick ut med nyheten fram tills det att man kunde ladda ner skivan. Men det som skapade den virala effekten som i sig fick i princip alla musikskribenter och års-bästa-listor att ta upp nyheten var ju det faktum att man fick betala vad man ville för nedladdningen.

Detta blåste liv i skivbolags- och nedladdningsdebatten, och resulterade i att bandet tjänade extremt mycket pengar (uppskattningsvis, de har själva inte berättat hur många som laddade ner, och för hur mycket, men tydligen har det kommit fram att 15 personer betalade maxsumman, £99.99).

Nu kommer i alla fall nästa steg, som faktiskt släpptes 1 april, men det är inget skämt, tro mig.

På radioheadremix.com kan vem som helst ladda hem alla kanalspåren till Radioheads nya singel Nude, alltså ett spår med trummor, ett med gitarr, ett med bas osv..
Sedan laddar man upp sin remix och via en omröstning utses en vinnare som får prispengar.

Ett annat, för det första, vädligt bra band, och för det andra ett band som gör kreativa lösningar och använder sig mycket av internet är Arcade Fire.

Arcade Fire

På beonlineb.com kan man själv regissera och dra i spakarna till deras interaktiva video till låten Neon Bible. Men roligast av allt är att själv, i real-tid, med hjälp av siffertangenterna sitta och leka med instrumentationen till nya singeln Black Mirror. Det kan man göra på rorrimkcalb.com och det är jättskoj!

Den digitala revolutionen är här, och det är med spänning och välbehag som jag ser mitt favoritband Radiohead gå i täten!

Grinderman och MGMT.

2008-04-03T11:10:00.004+02:00

Igår såg jag till min stora förtjusning att Nick Caves smutsiga goth-post-punkiga rockprojekt Grinderman kommer spela på både Roskilde, och Way Out West (i Göteborg hävdar olika medier att det snarare är "Nick Cave" som ska spela, vilket inte stämmer).

Jag ska se Nick Cave and the Bad Seeds i Stockholm den 17 Maj, så jag är helnöjd som det är. Men det ska ändå bli sjukt kul att se Grinderman live. Hoppas att de fortfarande har med Bobby Gillespie från Primal Scream på percussion.

Grinderman - No Pussy Blues

Ett annat hett bandsläpp är druid-electro-rockande Brooklyn-slynglarna MGMT som är aktuella för både Accelerator och Roskilde.

MGMT - Time to Pretend

Fejkade plastträd.

2008-04-01T09:25:00.001+02:00

Ni vet den där känslan när man återupptäcker en låt?

Alltså en låt som man har haft i bagaget i flera år, den dyker upp då och då, men den har redan haft sina glansdagar i det dagliga lyssnandet. Och så vips, en dag är den där igen. Lika stark och gåshudsframbringande som de första gångerna man lyssnade på den. Det händer mig då och då, och jag älskar det!

Ens musiksmak går ju i vågor och perioder. Om man ska vara extremt grov och kategorisk kan min 10åriga musiksmakshistoriska tidslinje sammanfattas såhär:

1. Oasis

2. Radiohead

3. Neil young

4. Pearl Jam (nej, jag skäms inte!)

5. At the Drive-in

6. The Mars Volta

Fram tills där jag är idag, där den mestadels består av en blandning av gamla godingar från listan (med undantag för Oasis, och framförallt inte Pearl Jam som jag har lyssnat sönder och insett att de inte är så jävla bra som jag tyckte runt 2003) med det nya för dagen, mest emo och post-hardcore, men även en stor del indie.

Iallafall, för att återgå till där jag började inlägget. Igår kväll lät jag ödet välja låtar i mitt musikbibliotek. Jag tror att det var en kombination av min nuvarande sinnestämning och ett hål i min musiksmak som fick mig att nästan börja gråta när min musikspelare valde den här låten av alla andra i 80-gigabyte-biblioteket:

Cedric vägrar be om ursäkt.

2008-03-31T13:12:00.005+02:00

Det verkar som om Cedric Bixler-Cavala ännu inte har bett om ursäkt för händelsen på Cirkus.
Pappan till tjejen som ägde kameran har sagt att han tar bort polisanmälan så fort han fått en ursäkt från Cedric. Men nu verkar han släppa sitt, enligt mig, lite obefogade engagemang (det stod klart och tydligt att kameror var förbjudna på konserten). Han skriver på Facebook :

there is too much in life to keep the bullshit hanging on
cedric has shown himself to be the A1 asshole i thought he was from the start
my guess is that luger..the concert arranger who paid his debt...i guess he stiffed them too
an apology...never came
just cause a guy can write decent texts...does that give him an asshole license?
guess so
anyhows...the we have not dropped the case with the police and don't intend on it until he apologizes
at the age of 52...i have seen my share of assholes
including myself at times
doing something stupid is human
not apologizing for it....yheah...i am getting tired of the word asshole..but it seems to fit sooo well
i will let ya know if a miracle happens and the guy can actually show he has the least bit of responsibiltiy in him
he stiffed my daughter...and he stiff luger
shmuck
i will after this mail..disband this group...we all have too many groups we are in..one less is all the better
live well cedric

Emo-kriget fortsätter!

2008-03-31T09:53:00.006+02:00

En vecka har gått sedan det första våldsutbrotten mot emo-kids i Mexiko. Nu i helgen skulle de samlas ännu en gång, i Tijuana, och den här gången med skydd av polis. Tanken var att det skulle vara en demonstration för tolerans och mot våld. Men det gick inte så bra, de möttes av en stor folkmassa som väntade på dem och slagsmål bröt ut..

Det som förut var några sura punkare och rockabillys var nu en mycket mer blandad och organiserad mängd människor som startat The Anti-Emo Alliance (med slagorden ”Those pants would look better on your sister”).

Här är förövrigt tv-framträdandet som fick emo-kidsen att börja demonstrera. På bästa sändningstid spyr programledaren galla över emo-genren:

Min spanska är lite rostig men han hävdar att emo är något för 15-åringar som inte gillar musiken de lyssnar på utan bara är kära i musikerna. Och att det inte är en genre, utan att alla ignoranta emo-barn därute blandar ihop redan existerande musikstilar.

Jobbiga intervjuer del 2.

2008-03-28T14:50:00.003+01:00

My Showbiz Life - according to Ed O´Brien and Thom Yorke

2008-03-28T14:36:00.003+01:00

En gång i tiden hade Radiohead storslagna planer på att göra en egen tv-kanal, "The Most Gigantic Lying Mouth of All Time". Projektet lades på is, men här kommer två höjdpunkter:

Förföljelser av Emo-kids i Mexiko! Kravallpolis sattes in för att stoppa våldet mellan punkare och emos.

2008-03-27T14:19:00.008+01:00

Färska nyhetsinslag från Mexiko, där det brutit ut regelrätta gatustrider mellan emo-kids och punkare. Det började med att en massa Emos skulle demonstrera, (jag tror det var efter att en VJ på tv hade snackat skit om emo) och då dök punkarna och rockabilly-kidsen upp, beväpnade med flaskor och bälten.

De första striderna i Mexico City resulterade i en sådan våldsupptrappning att Mexikos kravallpolis fick sättas in.
Emo-hatet är tydligen väldigt utbrett i Mexiko. En punkare blir förfrågad om varför de spöar Emosarna, och han svarar "för att de kopierar våran stil".
Nu har ”Los Emos” börjat organsiera sig ordentligt, och våldet har spridit sig till flera större städer i Mexiko. Pressen kallar det för krig.

Varför är då emo-hatet så utspritt? En krönikör skriver att: ”The answer is simple, emo attitude here in Mexico is anti-youngster: they do not drink, they do not have sex, they do not have fun, they go to concerts just to cry, they go to parties just to sit in a corner and cry, and they feel victims of everything, it is really, a very stupid behavior.”.

Vi får se hur det går.

Ifall ni undrar var jag ställer mig i frågan säger jag bara !Vivan los emos!

More news from nowhere

2008-03-26T20:36:00.003+01:00

Then a black girl with no clothes on
Danced across the room
We charted the progress of the planets
Around that boogie-woogie moon
I called her my Nubian princess
I gave her some sweet-back bad-ass jive
I spent the next seven years between her legs
Pining for my wife

Nick Cave and The Bad Seeds - More News From Nowhere

De-Loused in the Comatorium - The Story Book!

2008-03-25T09:47:00.002+01:00

The Mars Voltas mästerverk De-Loused in the Comatorium från 2003 handlar om bandets vän och mentor, konstnären Julio Venegas (som på skivan kallas Cerpin Taxt). Efter att han försökt ta livet av sig genom att injicera råttgift hamnade han i koma, och vid uppvaknandet rymde han och hoppade från en vägbro ner mot den mötande trafiken och dog.
På skivan hamnar Cerpin Taxt i koma på andra spåret Interiatic ESP. Resten av låtarna handlar om de olika drömvärldar som Cerpin Taxt besöker i koman. Han vaknar och tar slutligen livet av sig i de sista låtarna Televators och Take the Veil Cerpin Taxt.

Nu har det dykt upp en novell som Cedric Bixler-Cervala, sångare och textförfattare i Mars Volta, och Jeremy Ward , bandets numera avlidna ljudmanipulatör, skrev som komplement till De-Loused in the Comatorium.

Den finns att ladda ner här. Lite skön becksvart avgrunds-läsning om en ytterligare djupdykning i Cerpin Taxts mörka medvetande.

Här är inledningen:

Cerpin taxt stood high above the wobbling miscarriage of oncoming traffic, he was weak in the knees. Blackened out of synch knew his time here would soon end with an internal hemorrhaging made aware by the animonstrosity of his frankenstatue presence. No longer would he carry on his shoulders the weight of passion. No where were his next of kin to be found. Automotive surges spilled through the veins below him. Was this the only passage that he could find? Sweat adorned the unmoped of his brow, he couldn’t possibly turn back. His jaws jingled with cold studdering, his stomach bulged midmetamorphosis, grumbling knot belches, too nervous to look down into the inviting concrete collision. He served himself no other choice.

Sigur Rós kan göra bra musik, MEN.....

2008-03-18T11:05:00.002+01:00

...de kan fan inte intervjuas! Vansinnigt jobbigt klipp att kolla på:

The Dillinger Escape Plan vs. Band of Horses

2008-03-17T10:05:00.012+01:00

Jaha. Jag har fått klagomål på att den här bloggen är för gubbig. Jag tänker inte sätta igång något försvarstal, utan jag tänker berätta om förra veckans två konserter; The Dillinger Escape Plan och Band of Horses.
På måndagen var det i alla fall The Dillinger Escape Plan och det såg ut och lät så här:

Jag orkar inte skriva så mycket mer. Kolla själva liksom. Det var sjukt jävla bra. TDEP måste vara det bandet som röjer mest om man ser till hur tekniskt de ändå spelar. Mycket kasta gitarrer i luften, och hoppa från ljusriggar (3 meter!!!). Framförallt är TDEP det enda bandet som får det att se coolt ut att stå på monitorer och spela. De nya låtarna från halvkassa Ire Works, och de gamla klassikerna från framförallt bästa skivan Miss Machine frammanade allsång och frenetiskt viftande taktslag med händerna i luften (framförallt från Olas sida. Ola sa även saker som ”han ligger ju för fan på synkopen efter 2:an i en 5takt.” och försökte med detta på nåt sätt med ord förklara varför han gillar matterock så mycket). Förutom några tvivelaktiga sjönsångs-insatser från sångaren (vin Diesel!) och ett elavbrott i slutet var det en riktig höjdarkonsert!

Band of Horses intog samma scen, fast på onsdagen. De skäggprydda männen från Seattle med sin mysiga sydstatsgungiga gitarrpop, övertygade dock inte lika mycket som TDEP, med sin mattehardcore från helvetet. Men hade jag inte sett världens fräckaste liveband två dagar tidigare hade jag nog tyckt att Band of Horses-konserten var bättre. De körde alla låtar man ville höra, och det lät väldigt bra. En helt ok konsert helt enkelt. Inte magiskt, inte dåligt.

Leonard Cohen till Sverige.

2008-03-13T11:15:00.009+01:00

Mycket gubbar just nu. Ungefär samtidigt som Neil Young spelar på Roskilde, och Bruce Springsteen spelar på Ullevi så kommer den nu 73-åriga Leonard Cohen och spelar i Helsingborg den 3 juli. Ifall det inte hade krockat med Roskilde hade jag övervägt att åka dit.

Jag älskar Leonard. Jag vill verkligen rekommendera skivorna Songs of Leonard Cohen från 1967 och Songs From A Room från 1969, två underbara album med sorgliga avskalade Singer/Songwriter-låtar, en stil som han lämnade helt på 80-talet (se videon nedan).

Här bjuder jag på den idag väldigt populära låten Hallelujah från 1984, som Jeff Buckley nästan tagit patent på. Jag kan dock inte bestämma mig för vilken verision som är bäst. Här är iallafall originalet, som jag tycker är betydligt charmigare, hehe....

Helg!

2008-03-07T14:48:00.007+01:00

Nu är det äntligen helg, och vad passar då bättre än lite peppig emocore? (det där var nog första och sista gången jag använder ordet "emocore" i officella sammanhang. Ja nu gjorde jag ju det igen, men ni fattar...)

För det är faktiskt så: att hur mycket creddig hardcore, eller introvert indiepop, eller flummig progg-rock-space-opera, eller klassisk Neil Young-rock, eller gråtig arty-farty-screamo man än lyssnar på, så blir det faktiskt inte bättre än såhär:

Alldeles underbar välproducerad Amerikansk emo: As Cities Burn - Bloodsucker Part II

Trevlig helg!

Dig Lazarus, Dig!!!

2008-03-05T09:37:00.007+01:00

Nya skivan med Nick Cave & the Bad Seeds betitlad Dig Lazarus, Dig!!! släpps i dagarna. Jag har naturligtvis tjuvat den för länge sedan, och som vanligt har jag redan påbörjat en novell-lång recension som ingen kommer att läsa.

Men kort och gott; det är en bra skiva. Det märks att sidoprojektet Grinderman har skakat om både kreativiteten och maktpositionerna i bandet. Ljuden och instrumentationen är flummiga och lekfulla, och Nick Caves patenterade pianospelande står inte att finna någonstans. Som vanligt är Nick en utomordentligt begåvad textförfattare, som med sin mörka stämma tecknar upp sjuka och tragiska levnadsöden, ofta i första person. Det är nästan som att Dig Lazarus, Dig!!! skulle kunna vara en lite lugnare uppföljare på Grinderman-skivan som kom förra året.

Till releasen släppte bandet några flummiga videoklipp. Dom ser ni här:

(Vad är grejen med Ouija-brädor? Både Nick Cave och nu senast Mars Volta verkar ju tillbringa tiden med att frammana andar.)

Här är officiella videon för första singeln, Dig Lazarus, Dig!

Neil Young till Roskilde!

2008-03-03T11:00:00.006+01:00

Jag hade precis tänkt sätta mig ner och skriva ett jättebittert blogginlägg om Neil Youngs två konserter i Köpenhamn i helgen. Jag hade tänkt muttra om att han hade kört helt sjukt bra setlists och att jag hade gett typ vad som helst för att ha varit där (ja förutom de 4500 kronorna en biljett hade kostat).

Då kom glädjebeskedet. Neil Young kommer till Roskilde i sommar! Jag finner inga ord. Radiohead och Neil Young på samma festival, mina två absoluta musikfavoriter, jag är överlycklig!

Kanske fick Neil lite dåligt samvete över att han bara gjorde en skandinavisk spelning på europa-turnén. Det spelar ingen roll, gubbfan kommer iallafall!
Nu återstår det att med spänning få reda på med vilket band han kommer spela med. Jag hoppas innerligt att han har väckt liv i Crazy Horse igen, men det kanske är att hoppas på för mycket... Men det finns iallafall intervjuindikationer som pekar åt det hållet, tydligen har Neil och Poncho blivit sams igen. Jag återkommer så fort jag vet något. Nu ska jag krypa ihop i en liten boll av välbehag och lyssna på Neil Young, och längta lite tills i sommar.

En vecka i musikens tecken.

2008-03-02T16:37:00.001+01:00

Måndag. Dillinger Escape Plan.

Onsdag. Band of Horses.

Två väldigt olika sidor av Thom Yorke.

2008-02-29T12:24:00.005+01:00

Thom Yorke är en av talesmännen för Friends of the Earth-kampanjen "The Big Ask" som lobbar för att stadga lagar i Storbritannien om hur mycket utsläpp som får tillåtas. Här är han väldigt engagerad, sansad och ger ett påläst och smart intryck.

Här är han med i någon sorts frågesport, där han ska ställa en fråga till de tävlande lagen. Här framstår han mer som en, ja, galning kanske?

Jaguar Love

2008-02-28T13:22:00.003+01:00

Jag vill tipsa om bandet Jaguar Love. Bandet består av Johnny Whitney och Cody Votolato från Blood Brothers och Jay Clark från Pretty Girls Make Graves. Än så länge finns det bara två demo-låtar ute, men debutalbumet är inspelat och släpps snart på Matador Records. Även en världsturné är på väg. Jag kan bara säga att det låter riktigt jävla bra!

Cedric stal kamera från en besökare på Cirkus.

2008-02-26T10:22:00.004+01:00

Tjuv?

En arg besökare på Mars Voltas spelning på Cirkus i onsdags, hävdar att Cedric stal hans dotters kamera. Detta ska ha skett rakt ur hennes händer under Cedrics lilla publikpromenad. Mannen har nu startat en Facebook-grupp som heter "Cedric Bixler Zavala owes me a camera, and the world should know"

Cedric är även polisanmäld.

Neil Young om film, CSN&Y, och huruvida rock fortfarande kan förändra.

2008-02-25T18:08:00.001+01:00

Fler bilder + video på Cedrics psykbryt.

2008-02-22T16:43:00.001+01:00

Jag vill ligga med Omar och Cedric. The Mars Volta på Cirkus 20/2-08.

2008-02-21T13:34:00.014+01:00

Igår såg jag världens bästa band, The Mars Volta, på Cirkus i Stockholm. Det här är mina ganska onyanserade tankar kring konserten. Jag lyckades smuggla in min kamera, men den tar så dåliga bilder, så de ni ser nedan har jag snott från Rockfoto.nu.

The Mars Volta äntrar scenen inför ett slutsålt Cirkus, onsdagen den 20 februari, klockan 20.00, och river igång trotjänaren Roulette Dares (the haunt of). Låten spelas ganska likt hur den låter på debutskivan De-Loused in the Comatorium, men avslutas med ett 10 minuter långt gitarrsolo signerat Omar Rodriguez-Lopez.

Sist jag såg The Mars Volta var på Brixton Academy i London. Året var 2005 och bandet turnerade med andra albumet Frances the Mute. Då verkade bandet lite trötta och Cedrics och Omars kända spattdans och liveglädje verkade vara någon helt annan stans den kvällen. Ikväll i Stockholm är spelglädjen tillbaka, något som märks hos bandet som röjer som om året var 1996 och bandet hette At the Drive-in (R.I.P.). I London spelade de 6 låtar i drygt 3 timmar, ikväll river de av 13 låtar på samma tid.

Bandet verkar vara i toppform. Omar ser glad ut och dansar som aldrig förr, den nya trummisen visar sig, förutom att han ser exakt ut som Ronaldinho, kapabel till att fylla John Theodors skor, men mer om honom senare.
Cedric Bixler Cervala är i sitt ässe i kväll. Han dansar hela tiden, han springer fram och tillbaka på scenen, klättrar på backdroppen osv. Han höll sig relativt lugn under första delen av spelningen, men mitt i ett instrumentalt parti blir han som förbytt. Han kastar ut ett cymbalställ rakt ut i publikhavet, och springer därefter ut vid sidan av publiken och försöker klättra upp till sittplatserna. Han hänger ett tag och sprattlar som en liten apa medans publiken ovanför frenetiskt drar i hans arma lekamen. När han inser att han inte kan ta sig upp den vägen, försvinner han ut i en dörr och dyker några sekunder senare upp mitt på läktaren, där han skriker och springer runt som förhäxad.

Den nya trummisen, 24-årige Thomas Armon Pridgen, vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Han klarar ju onekligen av alla gamla låtar, han är ju helt jävla sjukt bra på trummor, men det känns som om att han ibland stressar iväg lite för mycket. Jon Theodore, som han ersatte, tyckte jag på något sätt hade mer känsla. Han var lite mer av en medmusikant i den kaosartade konstellation som är The Mars Volta. Den nya killen känns mer som att han spelar trumsolo typ hela tiden (vilket i sig är en jävla bedrift).

Noterbart är att på scenen har vi även Paul Hinojos, som tidigare spelade bas i At the Drive-in och senare Sparta (stackars Jim, han är väl snart ensam kvar i ”sell-out”-beskylda Sparta). Nu har han dock bytt basen mot en gitarr, och ett bord med effektpedaler, med vilka han spexar till Cedrics röst. 44-årige basisten Juan Alderete gör som vanligt ett bra jobb, han är så jävla grym på sitt instrument! Omgiven av ett hav av effektpedaler levererar han i ena stunden blytunga distade metal-riff, i andra stunden virtuosa funksolon.

Keybordisten Isaiah Owens som varit med sedan första demoinspelningen gör även han ett superbt jobb, dock så försvinner han tyvärr ibland i ljudbilden (snarare ljudväggen från helvetet).

På vänsterkanten ser vi Omars lillebror Marcel Rodriguez-Lopez på percussion och keyboard, samt Adrián Terrazas-Gonzáles (jag undrar ifall det är ett krav att heta jävligt coola saker för att få vara med i The Mars Volta!?) på percussion och blås. Dessa två herrar bidrar mycket till Mars Voltas patenterade vägg av ljud, resultatet av att 8 virtuosa musiker spelar solo samtidigt, men försvinner också tyvärr in i ljudbilden ibland.

Att lyssna på en nästan tre timmar lång Mars Volta-spelning utan öronproppar är kanske inte helt olikt att bli saggad i ansiktet; det svider och är jobbigt, och väldigt få uppskattar det.

De spelar mestadels nya alster från senaste plattan The Bedlam in Goliath, men även låtar från debutalbumet De-loused in the Comatorium, uppföljaren Frances the Mute, samt tredje skivan Amputechture. I princip är det fullt ställ i 2,5 timmar. Då och då varvas låtarna med ambienta övergångar, och nästan alla i bandet får sig ett eget solo, (bäst basistens och keybordistens).

Någonstans läste jag en gång att skillnaden mellan band som Mars Volta och Led Zeppelins flummiga och improviserande musik, om man jämför dem med liknande band som Pink Floyd och Yes, är sex. Jag håller med, när proggband som Pink Floyd och Yes var fula som stryk, är Led Zep och Mars Volta sjukt snygga. Omar och framförallt Cedric porrdansar genom hela spelningen, med händerna på höfterna och med juckande rörelser. Det är nästan som ett uns av avundsjuka sköljer över en när Cedric går hand i hand med en blond tjej när han är ute på sin publikvandring, hehe…

Att se ett så här långt live-set kan vara lite jobbigt, vilka man än ser. Efter vad som känns som en evighet och man tror att spelningen är över proklamerar Cedric: ”I hope you guys brought your sleeping bags, cause were gonna keep playing till 6 am” och halva publiken vrålar av glädje, medans den andra halvan skruvar besvärat på sig. Därefter följer min favoritlåt från första skivan, Drunkship of Lanterns och publiken är som galen. Efter kanske en kvarts jammande kommer slutligen sista låten, Day of the Baphomets från Amputecture. Bandet tackar för sig, och jag sitter kvar ett tag och försöker processera det jag nyss varit med om. Det tjuter i mina öron, men jag är övertygad om att jag just bevittnat en av de bästa spelningarna i mitt liv.

Jag försökte i mörkret skriva upp vilka låtar som spelades (de ganska svårihågkomna titlarna gör det inte lätt) men den här låtlistan är förhoppningsvis korrekt;

1. (Fistful of Dollars)

2.Roulette Dares (The Haunt of)

3. Viscera Eyes

4. Wax Simulacra

5. Goliath Ouroborous

6. Tetragrammaton

7. Agadez

8. Cygnus.... Vismund Cygnus

9. Drunkship of Lanterns

10. Ilyena

11. Meccamputechture

12. Day of the Baphomets

Årets köp?

2008-02-20T10:38:00.003+01:00

På den eminenta bloggen the cure for insomnia kan man läsa att:

Världens största musiksamling auktioneras för närvarande ut på Ebay med ett utropspris på tre miljoner dollar. Lite av ett kap med tanke på att samlingen innehåller över tre miljoner titlar.

http://www.thegreatestmusiccollection.com/

http://cgi.ebay.com/ws/eBayISAPI.dll?ViewItem&item=140206309501

Imorgon...

2008-02-19T11:52:00.001+01:00

...åker jag till Huvudstaden för att se The Mars Volta live på Cirkus. Jag återkommer på torsdag med bilder och recension av spelningen.

Good Morning Apes konsert-schema.

2008-02-14T11:32:00.004+01:00

Ifall någon är intresserad.

14/2 Meeleh - replokal i Majorna, Göteborg.
20/2 The Mars Volta - Cirkus, Stockholm
27/2 Adept, Chemical Vocation - Sticky Fingers, Göteborg
3/3 Dillinger Escape Plan - Sticky Fingers, Göteborg
5/3 Band of Horses - Sticky Fingers, Göteborg
26/3 Lightspeed Champion - Pustervik, Göteborg
20/4 Sinaloa, Catena Collapse - Loppen, Christiania
17/5 Nick Cave & The Bad Seeds - Annexet, Stockholm
5/7 Radioheaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaad - Orange Stage, Roskilde

Öppet brev till Neil Young.

2008-02-11T16:19:00.000+01:00

Jag hatar dig Neil.

Nej, det gör jag ju naturligtvis inte. Men du är så konstig ibland. Jag bryr mig inte så mycket om vad du väljer att göra med din karriär. Det är lugnt för mig ifall du väljer att göra genomkassa rockabilly-skivor eller asflummiga technoplattor. Jag respekterar dina karriärsmässiga och musikaliska val, för utan dem hade du inte varit där du är idag, och vi hade inte fått höra alla de underbara låtar du skrivit och framfört under din över trettioåriga karriär.

Även ditt nya utfall om att släppa det sedan länge efterlängtade Archives på Blue-rayformatet, kan jag tolerera. Jag vet att du tycker att kvalitén på cd-skivor är för dålig.
Jag kan även tolerera att du inte turnerar så ofta. Jag menar, du är ju över 60 år nu, och du har en fru, två cp-skadade söner (med två olika fruar), en ranch att ta hand om, en lada full med modelljärnväg, an massa gamla bilvrak som du bygger om till att gå på rapsolja, och du har ju även lidit av en stroke för bara nåt år sedan.
MEN, gubbjävel. Det är fan inte ok att bestämma dig för att göra din första Europaturné på 6 år utan någon som helst promotion! Du vet, det finns ju risk att riktigt inbitna fans (undertecknad) råkar missa att du ska ut och turnera, och upptäcker det för sent, då varenda jävla biljett är slutsåld. What’s up with that liksom?!
Jag menar, det är ok att du bara väljer att spela i klassiska konsertlokaler som tar in typ 10 pers. Akustiken är väl bättre eller nåt antar jag, din gamle audiofil. Jag kan även tolerera att biljettprisen är snuskigt höga, det är ok… jag menar du utlovar väl en kvalitativ set list hoppas jag?

Men lägg av med att lansera turnéer utan att ens skicka ut ett enda litet pressmeddelande, din gamle kuf! Det är nästan så att man tror att du ibland inte vill att folk ska lyssna på dig! Eller det finns nog ingen risk för det, turnén var ju typ utsåld på typ 1 sekund.
Jaja. Antingen för jag väl chansa på att du fortfarande lever om typ 5 år och att det då är dags för nästa Europaturné, eller så får jag försöka skramla in de 2500 kronorna som behövs för att köpa en biljett på svarta börsen. Eller så får jag väl försöka få tag på en rullstol och köpa en biljett till den där obligatoriska upphöjda mongo-rampen i bakersta delen av lokalerna.

Neil Young - Old Man

Good Morning Ape filmdebuterar!

2008-02-08T14:01:00.000+01:00

Hej.
När jag förra veckan grävde fram min gamla externa hårddisk hittade jag en massa bortglömda godbitar. Bland annat den här filmen, eller musikvideon, som jag gjorde som slutarbete för mer än tre år sedan när jag studerade 3d-animering på Dalarnas Högskola. Jag bjuder lite på mig själv och visar den nu officiellt för första gången. hehe. Den kanske inte är så jättebra, men vi var ganska kassa, och ni skulle sett de andra elevernas bidrag!
Jaja, håll till godo.

Goliath the Soothsayer – Mars Voltas datorspel!

2008-02-06T16:16:00.000+01:00

Förlåt för att jag tjatar om The Mars Volta hela tiden. Men de är ju så jävla bra! I alla fall har Omars och Cedrics flummighet nu tagit ett nytt uttryck. De har nu i samband med releasen av senaste albumet The Bedlam in Goliath gjort ett datorspel.

På svenska Mars Volta-bloggen kan man läsa lite mer om onlinespelet:

”Spelet är baserat på den “sanna” historien om hur Omar köpte en ouija-bräda i en souvenirshop på sin semesterresa i Jerusalem och vid hemkomsten till staterna gav den till Cedric. Därefter började konstiga saker hända omkring dom när bandet började leka med den. Det bästa måste dock ändå vara när Omar slutligen fick nog av andarnas hemskheter, satte ner foten, tog brädan, köpte en flygbiljett till ingenstans och åkte ut på en åker för att gräva ner den. Det får en att fundera på om dom verkligen har slutat med opioiderna, som dom hävdade efter Jeremy Wards död, eller om dom producerat hela skivan i en heroin-inducerad gruppsykos.”

Spelet är ett skräckinspirerat klassikt peka-klicka-spel i stil med Myst och liknande äventyrsspel, med religösa undertoner. Handlingen är följande: du är inlåst på en mörk och mystisk vind i din bors hus. Din bror är sedan några veckor spårlöst försvunnen och det gäller nu för dig att, dels ta dig ut ur din brors hemsökta hus, samt luska ut vad som hänt honom.
Jag har spelat igenom det, två gånger faktiskt, för att få se de två olika sluten.

Spelet hittar ni här:

http://www.amazon.com/gp/feature.html?ie=UTF8&docId=1000184001

Några Screenshots:

Tydligen håller Omar och Cedric på att göra en film nu. Det ser jag fram emot med spänning.

Jaha, då var man tvungen att köpa en jävla Blue-Ray-spelare.

2008-02-04T17:44:00.000+01:00

Neil Young har alltid gått sina egna vägar. Han har genom hela sin karriär kompromisslöst gjort precis vad som fallit honom in, och detta har banat väg för hans nu totala artistiska frihet. Jag har alltid ställt mig på hans sida och svalt vilka musikaliska utsvävningar (rockabilly och techno) han än valt att producera. Jag har även vant mig vid tanken på att jag förmodligen aldrig kommer få se honom live.

Men nu har fan gått för långt.

Neil Young har i typ 10 år nu jobbat med hans ständigt uppskjutna mastodontprojekt Archives. Archives är tänkt att bli en sorts samlingsbox innehållandes outgivna låtar (det finns hela album som Neil har slopat genom åren), låttexter, bilder, tidigare aldrig visade konsertfilmer och intervjuer. Enligt rykten har han två heltidsanställda som sitter på hans ranch och går igenom allt material som han samlat på sig under sin över trettioåriga karriär. Och varje gång han får frågan om när Archives kommer släppas säger han alltid ”Next year.”.
Men förra året tändes en gnutta hopp för Neil Young-fans världen över. Den här gången verkade det verkligen som om första delen av Archives, täckandes åren från mitten av 60-talet och fram till mitten av 70-talet, skulle släppas år 2008. Enligt Neil och hans två labbråttor skulle första delen innehålla 8 cd-skivor med outgivet material, 2 dvd-skivor fyllda med livekonserter och andra godsaker, allt förpackat i en lyxig box fylld med foton och låttexter.

Men nu till anledningen för min kommentar om att till och med jag har tröttnat på Neil Youngs tillvägagångssätt. Nu har tydligen den gamle kufen ändrat sig gällande tekniska lösningar för hur Archives ska släppas. Neil Young har nu beslutat sig för att släppa Archives på Blue Ray. Ja, ni läste rätt, blue ray. Jaha. Vem fan äger en bluerayspelare!? Inte jag i alla fall, och vad jag vet, och vad min ekonomi beträffar, kommer jag inte göra det på ett bra tag heller.
Anledningen till detta utfall, vilket har skapat många bittra kommentarer på Neil Young-forum nätet över, är att Neil anser att ljudkvaliteten på en vanlig cd-skiva är för dålig. Detta är dock inget nytt utfall, Neil Young har sedan cd:ns begynnelse kritiserat tekniken.

Jaja, jag anser att jag får svälja stoltheten och köpa en jävla Blue Ray. För det brukar alltid sluta med att jag sedvanligt sållar mig till den skara som anser att när Neil Young anser sig ha rätt, så har han det.

Nick Cave & The Bad Seeds till Sverige!!!

2008-02-01T10:58:00.000+01:00

Igår kom glädjebeskedet som jag väntat på i typ 8 år. En av mina musikaliska favoriter, Nick Cave kommer till Sverige med sitt band The Bad Seeds. Spelningen sker i globen på Norges nationaldag och biljetterna släpps på måndag kl. 09.00. GÖTT!

The Mars Volta - The Bedlam in Goliath

2008-01-31T17:58:00.001+01:00

Mars Volta är typ världens fräckaste band. Så nu har jag sagt det.

De ständiga vapendragarna Cedric Bixler-Zavala och Omar Rodríguez-López har sedan de lämnade post-hardcore/emo-pionjärerna At the Drive-In ständigt töjt på gränserna för vad konventionell rockmusik innebär. För er som inte hört detta underbar band, kan jag berätta att de låter ungefär som ifall Yes, Led Zeppelin och Santana skulle ta lsd tillsammans och jamma några Miles Davis-låtar. Typ.

Debuten De-Loused in the Comatorium var en konceptplatta om bandets mentor som hamnade i en koma efter att ha injicerat råttgift i armen, och som sedan tog livet av sig direkt vid uppvaknandet. Albumet som producerades av Rick Rubin och gästades av Flea från Red Hot Chili Peppers på bas, var och kommer förbli ett rent mästerverk.

Uppföljaren Frances the Mute, var även det en konceptskiva som handlar om en dagbok som Jeremy Ward, bandets ljudkonstnär, hittade i en bil (Jeremy dog av en heroinöverdos innan skivan släpptes). Vi får följa dagbokens schizofrena (och lidande av Oidipuskomplex) författare Cygnus som är adopterad och letar efter sin biologiska mamma, Frances. Skivan består av 5 väldigt experimentella låtar (sista låten är över en halvtimme lång!).

Cedric Bixler-Zavala och Omar Rodríguez-López

Tredje skivan, Amputechture, var mer rockig (iallfall med Mars Volta-mått) och den här gången fanns det inget kryptiskt spår att följa via låttexterna. Skivan består av sju gittardränkta (den här gången är John Frusciante från R.H.C.P med och spelar gitarr på hela skivan) och latinoinfluerade progg-rock-dängor, samt en flamencolåt.

The Mars Volta är nu tillbaka med ett nytt album som heter The Bedlam in Goliath. Den har snurrat flitigt i mitt iTunes den senaste veckan, och jag är helnöjd med det jag hör. Skivan påminner mycket om Amputechture, och det verkar som om bandet har lämnat debutskivans sound långt bakom sig. Det är återigen en samling proggresiva gitarronanilåtar utan dess like. Men det känns som att Cedric har fått ta ett steg fram, sångmelodierna är tydligare och har en mer markant placering i ljudbilden. Mycket påminner som sagt om Amputechture, långa (inte sällan under 8 minuter) låtar, och totalt kryptiska låttexter samt låttitlar.
Det finns tydligen ett tema på den här skivan också, den här gången handlar det om en mystisk planka som Omar köpt i Jerusalem som drabbar bandet med otur.
Det känns sammanfattningsvis som om Mars Volta har haft roligt när de spelat in skivan. Lite mindre gravallvarligt (kanske beror på att ingen kompis till bandet har knarkat ihjäl sig inför den här skivan), och en aning mer lättsamt.

Den 20 februari kommer bandet till Stockholm. Jag kommer vara där. Välkomna, och tack för en ny och underbar skiva!

Over and out.

Är apan död?

2008-01-28T15:35:00.000+01:00

Hej mina två läsare!
Efter att fått tillbaka min dator efter två månader i radioskugga är tanken nu att jag ska börja blogga igen.
I väntan på nästa inlägg presenterar jag här vilka skivor jag för tillfället lyssnar mest på.

Cat Power - Jukebox
The Mars Volta - The Bedlam in Goliath
Lightspeed Champion - Falling of the Lavender Bridge

Vi hörs.

Lightspeed Champion - Tell Me What It's Worth

Breach!

2007-10-26T11:05:00.000+02:00

Tidigare nedlagda hardcore-bandet Breach återförenas för en exklusiv spelning på Debaser i Stockholm den 6 December. På sångarens bröllop tidigare i år gick alla i bandet upp och rev av en låt (som ni kan se här), och det var tydligen så roligt att de bestämde sig för att återförenas för en spelning.
Jag kommer vara där.

Andra bloggar om: Breach, Musik

Nya siffror

2007-10-17T11:05:00.000+02:00

PSFK är en sida som rapporterar om nyheter och åsikter om trender. De har analyserat nedladdnings-spektaklet In Rainbows och kommit fram till följande:
Radiohead’s In Rainbow has sold at the equivalent price of$8 a CD worldwide. In just three days it has sold 1.2 million downloads and made up to $9.6m.

Detta kan var en viktig läxa för skivbolagsindutsrin, när det nu visar sig att folk är villiga att betala 8 $ för en nedladdning.

Hur mycket betalade du?

Andra bloggar om: Musik, In Rainbows, Radiohead

In Rainbows

2007-10-16T13:31:00.001+02:00

En dag efter att albumet In Rainbows släpptes så sa en källa nära Radiohead att 1.2 miljoner album laddats ner. Det finns just nu tyvärr inga siffror på hur mycket folk valde att betala, men ifall alla betalade 10 pence (1,3 SEK) så tjänade Radiohead 120.000 pund. Och då räknar man inte in alla de som betalat för boxen. Succén är ett faktum, och jag väntar med spänning på skivindustrins kontring, nu när ett band har bevisat att de inte behövs. Förövrigt ryktas det redan nu om att både Oasis och Jamiroquai ska följa Radioheads exempel.

På musiksidan last.fm:s topplista över förra veckan ligger hela In Rainbows låtlista från början till slut på topp 10, med cirka 3,3 miljoner spelade låtar.

Men nog om det....

Hur bra är skivan då (kanske någon utav mina tre läsare undrar)?
Svaret är: sjukt bra!

Jag gillar att lyssna in mig på album. Man köper skivan på morgonen den släpps, går hem, lägger sig i soffan och lyssnar igenom från början till slut, med konvolutet till hands.
Därför känns det en aning vemodigt och framförallt ofullbordat när zip-filen är nedladdad. Där ligger den på mitt skrivbord (det virtuella alltså). Jag öppnar. Lägger in i Itunes. På med lurarna. Play…

Första spåret 15 Steps börjar med ett svängigt och knastrikt indietronica-beat, och efter ett tag börjar Thom sjunga. Det är först nu jag verkligen inser att jag har ett helt nytt radiohead-album framför mig! Låten fortsätter med lite karakteristiska Johnny Greenwood-gitarrkomp och en ganska funkig basgång, med svävande synthmelodier ovanför, och skumma barnskrik långt bak i mixen. Underbart.

Låt nummer två, Bodysnatchers, börjar med med ett flummigt rockriff och fortsätter i malande tempo med Johnnys ”Birds from hell”-gitarrslingor. Här hörs för första och nästan sista gången Johnnys favoritinstrument, Ondes Martenot, som har använts flitigt från och med Kid A, men framförallt på senaste Hail to the Thief. Det här är en typisk låt från Radioheads senare karriär.

Tredje spåret, Nude, eller Big Ideas som den hette förut, är en gammal trotjänare, som här äntligen spelats in, till alla fans stora lycka. Låten har hängt med sedan Ok Computer men bara spelats live. Det är en vacker ballad med sparsmakligt stråkarrangemang och hjärtskärande falsettmelodier från världens bästa sångare.

Weird Fishes / Arpeggi börjar lite som Knives Out från Amnesiac, med upprepande trumkomp och tre gitarrplock som samsas om ljudbilden. Underbara körer hörs då och då i bakgrunden, som sedvanligt används som ett ytterligare instrument. En bit in låten stannar den till ett tag, något som Phils trumspel avbryter, och låten avslutas i en kavalkad av gitarrer, körer, effekter och ett mantra från Thom: ”I hit the bottom and escaped”. Påminner även om Where I End and You Begin från Hail to the Thief.

All I Need börjar med skumma syntar och ett verkligen jätteläskigt baskomp. Tankarna förs till A Punchup at a Wedding, fast med en påtaglig domedagskänsla, pricken under utropstecknet är ett ensamt litet klockspel.

Sen kommer balladen Faust Arp, med akustiska gitarrer och stråkarrangemang. Låter lite som låtarna som låg på My Iron Lung-EPn.

Två minuter efter det att Faust Arp har börjat sätter Reckoner igång, med reverb-dränkta trummor och perkussion-instrument. Ett ensamt gitarrplock kompar den än en gång ljuva falsettmelodin, i väntan på pianot och basen som lite senare plockar upp ljudbilden från akvariets botten och för upp det till ytan. Det enda som går att tyda från texten är smått mardrömslika ”Feeling pulled apart by horses”. Det här kan vara albumets starkaste spår.

House of Cards börjar med gulliga maj-7-gitarrer och vackra körer samtidigt som Thom sjunger ”I don’t wanna be your friend I just wanna be your lover”. Har han gått och blivit romantiker på senare dagar? Om man tar bort stråkarna, gitarrkompen och trummorna kunde det varit en låt från Thoms soloalbum The Eraser. Låten känns lite svag faktiskt, i jämfört med resten av albumet.

Jigsaw Falling Into Place är ännu en gitarrlåt som för tankarna till Knives Out samt Go To Sleep. Snabbt tempo, akustiskt gitarrkomp som lägger grund till elgitarrsmelodier. Framförallt så är det Thoms sångutryck som påminner om tidigare album, han snäser lite mer på den här låten än de tidigare spåren som har haft ett litet mildare uttryck.

Skivan avslutas med underbart vackra och melodiska Videotape. Ett sorgligt piano tar för första gången på In Rainbows mycket plats i låten, och Thom inleder med ”When I’m at the pearly gates this will be all, my videotape”. Påminner om många avslutningslåtar från tidigare album, en väldigt vacker låt, som förmodligen kommer att sitta där uppe med Motion Picture Sountrack och Street Spirit.

Sammanfattningsvis känns det som om In Rainbows är en ganska distanserad skiva. Den är inte lika flummig och utsvävande (på både gott och ont) som Kid A och Amnesiac. Vissa saker för tankarna till Hail to the Thief, men med en annan infallsvinkel. Det är mer gitarrer och mindre piano, samt väldigt få elektroniska beats. Det känns lite som ifall Radiohead under The Bends-eran helt plötsligt hade börjat spelat låtarna från Hail to the Thief. Ja, jag nöjer mig med den liknelsen.

Det tar ju alltid ett tag innan ett album riktigt sjunker in, och det är först då man kan göra en nyanserad analys. Men låt mig säga så här; jag har inte gillat ett Radiohead-album så här mycket efter bara några lyssningar, sedan Ok Computer tror jag. Kid A och Amnesiac är ju klockrena och klassiska album, men de tog väldigt lång tid innan man tog in helheten liksom. Hail to the Thief hade många bra låtar, men gav ett tvetydligt helhetsintryck. Det här känns rätt helt enkelt, och jag hoppas att ni tycker likdant!

Andra bloggar om: Radiohead
Andra bloggar om: In Rainbows

Lite blogg-tips.

2007-10-15T11:17:00.000+02:00

Två nya stjärnor har fötts på bloggosfärens himmel.

Först ut har vi The Song of the Day, som varje dag lägger upp en bra låt med tillhörande video. Regelbunden och hög kvalitet, ett perfekt sätt att starta dagen på!

Mitt andra tips är A Page to Pass the Time. Här har vi en kille som förmodligen har väldigt lite att göra på dagarna. Den uppdateras ofta flera gånger om dagen, och handlar om film, spel, comics och annat gött.

Keep on blogging in the free world.
(ironi)

Priset på Radioheads nya album förbryllar och engagerar.

2007-10-08T09:52:00.001+02:00

Mitt förhållande till Radiohead har varit mångårigt och kantat av förvåningar och överaskningar. Efter att ha köpt i stort sett allt Radiohead-material som finns, tatuerat två Radiohead-motiv, varit på alla konserter jag kunnat (2!), så blir jag sällan förvånad eller besviken över vad Thom, Colin, Johnny, Phil och Ed väljer att göra med sina karriärer.
Efter albumet Hail to the Thief 2003, har det, förutom en b-side-ep och lite sporadiskt turnerande, varit väldigt tyst från Radiohead. Thom Yorke släppte ett underbart solo-album, Johnny köpte förmodligen suspekta skivor, och de andra födde väl barn eller nåt...

Men efter mycket om och men ska Radiohead nu släppa sitt sjunde studioalbum, In Rainbows. Jag har då och då surfat in på www.radiohead.com för att kolla in inspelnings-bloggen och se hur det går för dom.

Döm om min förvåning när jag igår lokaliserade min webbläsare (firefox) på radioheads virtuella krypin, och möts av en enkel text som proklamerar:
"Radiohead have made a record. So far, it's only avaible from this website. "
Vafan!? Vad hände med de tidigare svulstiga marknadsföringskampanjerna för nysläpp av band i den här kalibern? Har jag levt under en sten, eller har verkligen ingen hört talas om detta?
När förvåningen släppt, erinrar jag mig att Radiohead faktiskt står utan skivkontrakt och har tidigare sagt att de i framtiden vill testa nya sätt att släppa sin musik.
Jag surfar vidare in på sidan, och möts ett tag senare av ett beställningsformulär. Man kan beställa ett paket bestående av skivan, två vinyler, ytterliggare en skiva med extra låtar, samt den sedvanliga samlingen av högkvalitativt artwork (vilket jag naturligtvis gör).
Förutom paketet för 40 £ kan man även ladda ner skivan. Ja, det verkar ju vara modernt och praktiskt att som storsäljande arena-rockband strunta i mellanhänder och sälja direkt från sin hemsida. Känns lite i tiden liksom... Speciellt eftersom att just köpa en skiva verkar bli mindre och mindre populärt.

Men det är nu det roliga börjar.
Jag väljer att köpa en nedladdning av skivan. Men beställningsformuläret ser inte ut som jag är van vid att de brukar göra. Det finns nämligen inte ett satt pris, utan en tom ifyllbar ruta. Va!? Jag fattar inte utan klickar på frågetecknet.
Jag möts av texten "It's up to you". Vafan!? Jag klickar på ytterligare ett frågetecken: "No really. It's up to you!"
Kära läsare, man får alltså själv sätta pris på att ladda ner skivan!

Jag velar fram och tillbaka. Försöker på ett neutralt sätt balansera min yttersta kärlek för detta underbara band, med min ganska risiga ekonomi. Ska jag betala lika mycket som jag hade gjort om jag köpt skivan i butik? Eller ska jag snåla och bara ge en symbolisk summa?
Som tur var läser jag det finstilia och inser att en nedladdning av albumet ingår när man köper paketlösningen. Puh!

Det återstår att se hur denna försäljningsmetod yttrar sig. Men jag blir verkligen inte förvånad över att Radiohead väljer att bara marknadsföra sin skiva via hemsidan. Det finns nog stor chans att det får en viral effekt, bloggar och tidningar har redan börjat ta upp saken.

Andra bloggar om: Radiohead, Musik, In Rainbows

Good Morning Ape presenterar: Världens bästa band!

2007-09-25T11:25:00.000+02:00

Khoma.

Andra bloggar om: Khoma, Musik

Neil Young annonserar nytt album och turné!

2007-09-04T14:26:00.000+02:00

Neil Young, min husgud, har utannonserat att han släpper ett nytt album.
Albumet, med titeln "Chrome Dreams 2", är sagt att vara en fortsättning på det outgivna, men frekvent bootlegade (det ordet hittar du inte i många lexikon!) "Chrome Dreams" från 1977.
Även en turné har bekräftats från gamle Nilpa.
Den stora frågan är dock, vilket band använder han sig av? Jag hoppas innerligt att han en gång för alla har frammanat demonen Crazy Horse! Sist Crazy Horse var med på ett Neil Young-album var på "Greendale" från 2003 (dock utan Frank "Poncho" Sompedro).
Men med tanke på att på "Chrome dreams" nummer 1, då var många av låtarna var framförda med Crazy Horse, så man kan ju bara hoppas!
Ytterligare önsketänkande vore att de tog en vända till Europa och spelade.
Tiden får avgöra hur det blir, men så länge lägger jag ut ett alldelles underbart litet klipp:

Om det finns någon som kan tolka en redan perfekt låt, med ett fullständigt vedervärdigt kompband, och ändå skapa magi, så är det Neil. Lyssna och njut av världens bästa gitarrist!

Norsk Screamo.

2007-08-27T11:12:00.000+02:00

Vad lyssnar Apan på just nu? Undrar ni naturligtvis.
Jo, det är den eminenta genren Norsk Screamo som gäller, hävdar jag tillbaka.
Närmare bestämt; Catena Collapse och Snöras.
Bättre än så här blir det faktiskt inte.
Adjö.
Need more vitamine B. Need more vitamine B!

Andra bloggar om:
screamo,
snöras,
catena collapse

Nytt oljud.

2007-06-29T21:46:00.000+02:00

Jag vill verkligen inte bara hitta roliga länkar och coola videos. Jag vill skriva om saker. Och jag kommer göra det. Snart. När jag får inspiration.

Tillsvidare ger jag er Refused, världens bästa band, live från 1998 där de spelar för en fruktansvärt värdelös publik. Jag gråter inombords varje gång jag inser att jag aldrig fick se dem.

Världens Coolaste Rockband. Del 3 - At the Drive-in.

2007-05-29T00:14:00.000+02:00

At the drive-in bildades 1993 i El Paso, Texas, och bestod av Cedric Bixler Zavala (sång), Omar A. Rodriguez-Lopez (gitarr), Jim Ward (gitarr), Paul Hinojos (bas) och Tony Hajjar (trummor).

At The Drive-In var en av pionjärerna inom emo och post-hardcore, influerade av bland andra Fugazi och Drive Like Jehu. Texterna är ofta svårtydbara och en aning pretentiösa. Låttitlarna likaså.

De hade alla olika bakgrund, men hade som gemensamt att alla var andra generationens immigranter från Sydamerika.

Deras musikaliska resa har varit lång, det första släppet, Hell Paso från 1993, är något slags försök till rock, men genremässigt ligger det närmre skatepunk, och låter faktiskt ganska risigt. Men man hör dock redan här bandets potential, framförallt i låten Grand Mox Turkin, men det är främst Cedrics vokala förmågor som utmärker sig.

Uppföljaren Alfaro Vive, Carajo! Är desto bättre. 4 snabba punkrocklåtar med Cedrics och Jims karakäristiska sångdueller, och nu har grabbarna lärt sig spela gitarr ordentligt. De har nu hittat ett ordentligt sound, och de turnerar i Texas och tar varje spelning de kommer över. Rykten säger att de till och med uppgav sig för att vara ett polkaband en gång, enbart för att få spela i en tv-show.

I El Paso börjar de bygga upp en växande fanskara, mycket tack vare deras spektakulära och ofta helt vilda liveframträdanden. Annat var det utanför Texas. När de turnerade på västkusten spelade de ofta för tomma publikgolv på sunkiga hak. Men de fortsatte, och det skulle visa sig vara ett rätt beslut.

De spelade ett gig i Los Angeles och det var enligt utsago endast 9 personer i publiken. Men ryktena om deras liveframträdanden hade spridit sig och i publiken fanns representanter från Flipside Records, som gillade vad de såg, och signade dem på direkten.

1996 släpps debutalbumet Acrobatic Tenenment som är en banbrytande skiva i den moderna emo- och post hardcorens historia. Finstämda melodier möter hardcoreskrik bakom ofta ganska lättsmälta punkrocksgitarrmattor. Inledande emodängan Star Slight är en av de bästa låtarna de gjort och skivan fortsätter i samma tempo med vissa inte lika starka undantag. Överhuvudtaget en väldigt, väldigt, väldigt, bra skiva.

Efter debuten fortsatte de turnera kompromisslöst och fler och fler fick upp ögonen för de 5 spinkiga, tatuerade och afrobeprydda killarna.

Jag vet inte riktigt när de började knarka ordentligt, men knarkade det gjorde de. Mycket. Straight Edge är och var väldigt populärt inom hardcorescenen, och många blev väldigt förvånade över att At The Drive-in inte alls sa nej till droger, utan snarare satt och rökte heroin på straight edge-tillställningar.

1997 kom uppföljaren till Acrobatic Tenenment, In/ Casino/Out. En väldigt spretig platta som lutar mer åt emo än hardcore. Några helt ok låtar, framförallt Chanbara och Napoleon Solo, men på det hela så är det den sämsta plattan. Framförallt låter den ganska illa. De valde att spela in skivan live för att fånga det ljudet de hade på konserter, och det har nog mycket med det att göra. Paradoxalt låter låtarna från In/Casino/Out bättre när de spelades live, men det är svårt att fånga den intensitet som de hade live (kolla bara in videoklippen nedanför!).

Jag spolar fram till år 2000. At The Drive-In har nu tagit steget från ett indieband som spelar på små punkspelningar, och har fått ett ganska stort nationellt och internationellt följe. De släpper skivan Relationship of Command, enligt mig en av de absolut bästa skivorna någonsin.

Flummiga, ofta jazziga gitarrer från Omars sida ovanpå Jims mer traditionella spelstil ger utlopp till underbara gitarrdueller. Men det är Cedric som gör skivan så snuskigt bra. Han skriker, pratsjunger och emowailar som en gud, lyssna bara på One-Armed Scissor runt 3.04, Invalid Litter Dept. Runt 5.29, men framförallt Cosmonaut runt 2.40 för de kanske coolaste sångögonblicken i rockens historia (kanske undantaget för Happiness Is A Warm Gun med The Beatles runt 2.30).

Det finns fan inte ett enda jävla dåligt spår på Relationship Of Command! Jag lovar dig, har du den inte så köp för bövelen! Du kommer inte bli besviken!

Skivan fick stort genomslag och alla snackade om At The Drive-In som ”nästa stora grej”. Men så blev det inte.

Det hade länge funnits olika meningar inom bandet om hur de skulle låta. Cedric och Omar ville att nästa skiva skulle låta som Pink Floyd’s Piper At The Gates Of Dawn, medans resten av bandet hellre ville göra Weezer-rock. Konflikten var ett faktum. At The Drive-In spelade sin sista spelning i februari 2001.

Omar och Cedric började senare spela flummig progg i The Mars Volta (som förtjänar ett eget inlägg i min lista över de Coolaste Rockbanden), medan de andra egentligen fortsatte att göra samma sorts musik i bandet Sparta. Men inget av banden blir så bra som At the Drive-In på Relationship of Command, och de har satt ett enormt avtryck i modern musikhistoria.

Sista turnén 2001, Sidney. Finns inget mer att säga.

Från något klassrum. Runt 1997.

Tv-framträdande mot slutet av karriären. Cedric ser inte så kry ut.

Vad gjorde man innan Youtube?

2007-05-21T23:05:00.000+02:00

Jävlar anamma vad mycket godbitar det finns där ute! I den olidliga väntan på ett nytt inlägg i Världens Coolaste Rockband-serien lägger jag ut detta klipp. Året är 1967 och jag låter musiken, kläderna och synkningen med playbacken tala sitt tydliga språk. Underbart!

Världens Coolaste Rockband. Del 2 - Crazy Horse.

2007-05-14T23:59:00.000+02:00

Crazy horse är nog för den stora massan mest kända som Neil Youngs ständiga kompband. Men det finns en hel del mer att veta om dessa herrar, och ifall man lyssnar på deras skivor finns en hel del guldkorn att hitta. Men framförallt så kvalificeras de definitivt som ett av världens coolaste rockband.

Först lite bakgrundshistoria. Danny Whitten, Billy Talbot och Ralph Molina började sina musikaliska karriärer i do wop-grupen Danny and the Memories 1962. De spelade in en singel, men när framgången uteblev flyttade gruppen till San Fransisco 1967. Under namnet The Psyrcle bytte de ut a cappela-sången mot gitarr (Whitten), Bas (Talbot) och trummor (Molina).
Ytterligare medlemmar värvades och när debutalbumet kom 1968 hette de numera The Rockets och var en sextett med blås och stråkar som spelade psykadelisk folk-rock.
Debuten sålde enbart 500 exemplar, men en ny bekantskap skulle snart för alltid förändra bandets framtid…

Ingen kommer ihåg hur Neil Young upptäckte the Rockets för första gången. Någon menar att Neil nästlade sig in på en fest hemma hos Billy Talbot, någon menar att Talbot och Molina åkte hem till Neil och spelade upp deras skiva. Men det är ändå fastställt att Neil Young jammade med The Rockets när de spelade på det kultförklarade Whiskey A Go Go i Los Angeles 1969.
Det här är en mycket spännande tid i Neil Youngs musikaliska liv. Hans tidigare band, Buffalo Springfield har splittrats och han ska snart börja spela med dåtidens absolut största rockband och tillika supergrupp, Crosby Stills & Nash.
Direkt efter att han spelat med The Rockets den där gången, bokar han studiotid och mer eller mindre snor Talbot, Whitten och Molina från the Rockets, som senare lägger ner.
De spelar in skivan Everybody Knows this is Nowhere, som förövrigt kanske är den bästa skivan som någonsin gjorts.

Många av Neils vänner och kollegor fattade aldrig varför han ville spela med sitt nya band, som faktiskt var ganska kassa på sina instrument. I alla fall så varvade han kokainfyllda och utsålda stadiumturnéer med CSN&Y med att harva i ett garage med sitt nya band som han nu har döpt till Crazy horse.

Neil har alltid valt sina egna vägar musikaliskt, med minst sagt blandade resultat, och är det något han alltid avskytt så är det virtuosa studiomusiker. Kanske för att med Crazy Horse får han spela ett gitarrsolo i tio minuter utan att någon bandmedlem lägger sig i, men mest för Crazy Horse karakteristiska sound. När de fyra samlas och spelar ihop skapas ren magi. Billy Talbots basspel och Danny Whittens sparsamma men nödvändiga gitarrspel passar Neil Youngs mördargitarr som handen innanför kalsongerna. Och bakom allt detta har vi Ralph Molina som inte kan slå på virveln och hi-haten samtidigt. Fullständigt makalös kombination.

Efter Everbody Knows this is Nowhere var Neil Young och Crazy Horse ett av de hetaste banden på den tiden, men istället för att för att göra en uppföljare spelar Neil in nästa skiva, After the Goldrush, i sort sett utan deras hjälp. Crazy Horse spelar in en egen skiva, förstärkta av Nils Loefgren (dåvarande Grin, och framtida ständig medlem i The E Street Band) och demonproducenten Jack Nietsche.

Drogerna har vid den här tiden blivit vanligare och vanligare i bandet, och Danny Whitten börjar punda heroin. Han påbörjar en snabb spiralbana ner i fördärvet och Neil skriver the Needle and the Damage Done till Danny. I ett försök att få honom att lugna ner sig bjuder Neil in Danny till hans nyinköpta ranch, för att låta honom spela gitarr på den kommande skivan Harvest, som skulle komma att bli Neils största kommersiella framgång. Men när väl Danny kommer till inspelningen är han så tungt drogberoende och förstörd av dess biverkningar att de andra bandmedlemmarna får hjälpa honom att hänga på sig gitarren och till och med stämma den åt honom.
Neil insåg att det aldrig skulle funka och gav Danny lite pengar till en taxi och skickar honom därifrån. Ett dygn senare har han dött av en överdos. Neil och de resterande medlemmarna av Crazy Horse spelar in det nattsvarta knarkeposet Tonight’s the Night, som tillägnas Danny Whitten och bandets tidigare roddare Bruce Berry som också dött av en överdos, med orden ”dedicated to Danny and Bruce who lived and died for rock n roll”.
Med på skivan finns en liveinspelning av låten Come On Baby Let’s Go Downtown, från en spelning från 1971 med Danny på lead vocals, vars spruckna stämma får mig att rysa varenda gång jag lyssnar på den.

Danny Whitten. 1943-1972.

Året efter, värvas en ny gitarrist, Frank ”Poncho” Sompedro, som än idag inom bandet kallas för ”the new guy”. Poncho var tidigare bandets knarklangare som gillade att lira gitarr på fritiden, och detta räckte för att kvalificeras som en medlem i crazy horse.
Bandet hyr en villa i Malibu där de knarkar och spelar in skivan Zuma, ett gitarrdränkt mästerverk som är bland det bästa de gjort. Bob Dylan hälsade på under inspelningen också, men den låten kom av någon anledning aldrig med till slutmasteringen.

Sedan dess har Neil Youngs under sin karriär varvat lågmäld country med mer experimentella utfall som till exempel rockabilly och techno, men det är när han släpper fri det monster som är Crazy Horse som han är i sitt esse.

Det har släppts en hel del skivor med Neil Young och Crazy Horse, och att skriva om de alla skulle ta upp en hel del plats, så de jag anser vara de bästa är Everybody Knows This Is Nowhere från 1969, Tonight's the Night från 1975 (även om de inte krediteras som "...and Crazy Horse"), Zuma från samma år, Rust Never Sleeps från 1979, Ragged Glory från 1990 och Broken Arrow från 1996. 2007 släpptes även liveinspelningen Live From The Fillmore East, som spelades in 1971, en fulltsändigt makalös konsert som är en av de sista som Danny Whitten gjorde.

Crazy Horse har även släppt skivor utan Neil Young och då är debuten Crazy Horse från 1971 och Crazy Moon från 1978 värda att lyssna på.

Tillsammans med Billy Talbot, Poncho Sampedro och Ralph Molina har Neil Young sitt bästa sound. Det är med dem som han kan spela sin taggtrådsgitarr i solo efter solo, men det är framförallt med Crazy Horse som en spelning kan gå verkligen hur som helst! I en intervju förklarar Neil att den största tjusningen med Crazy Horse är att de kan vara helt värdelösa en kväll, och uppnå fullkomlig musikalisk perfektion dagen efter.

Tyvärr finns det inte så mycket filmat material från de tidiga åren med Crazy Horse men jag lägger in ett klipp från Rust Never Sleeps-turnén från 1978, där är bandet i sitt esse:

Ett klipp några år senare (skule gissa tidigt 90-tal) som är en orgie i dålig smak, men musikaliskt sätt är det under bart;

Nästa vecka handlar Världens Coolaste Rockband om fem unga utbölingar från El Paso, Texas.

Emo?

2007-04-29T14:06:00.000+02:00

Jag var bara tvungen att slänga in det här videoklippet som jag hittade på den eminenta
emobloggen, sjuuuukt roligt!

Andra bloggar om: Emo

Världens coolaste rockband. Del 1 - Black Rebel Motorcycle Club.

2007-04-26T13:29:00.000+02:00

Svensk ordningsvakt: ”Excuse me, but you have to put out that cigarette. Smoking is not allowed here!”

Peter Hayes (sångare, gitarrist och låtskrivare i B.R.M.C), med ironisk ton: ”Ehh… Alright. But it’s ok that we have been doing drugs here all night?”

Följande scen utspelades i foajén till Sticky Fingers, Göteborg, tidig måndag morgon, den 13:e november 2005. Black Rebel Motorcycle Club har för ett tag sen avslutat en spelning och sitter i trapphuset och röker några cigg. Några timmar tidigare har de obarmhärtigt plöjt igenom 10 låtar från senaste skivan Howl samt varvat dessa med gamla alster från de tidigare skivorna. Jag var där. Det var grymt. Jag återkommer om konserten senare.

Peter Hayes och den ständige vapendragaren, och tillika basisten, sångaren och låtskrivaren Robert Levon Been träffades under High School 1995 i deras hemstad San Fransisco. Det visade sig att båda hade en gemensam förkärlek till brittiska rockband från början av 90-talet, till exempel Ride, The Stone Roses, My Bloody Valentine och The Jesus and Mary Chain. De började spela i olika konstellationer, och först 1998 började de, tillsammans med trumslagaren Nick Jago, spela under namnet The Elements. De bytte senare namn till Black Rebel Motorcycle Club, taget efter Marlon Brandos motorcykelgäng i filmen The Wild One från 1953. I en radiointervju berättar Robert Levon Been om varför de valde just det, ganska krångliga namnet, och inte namnet på Brandos motståndargäng i filmen. Men det namnet var tyvärr redan taget av ett annat ganska känt rockband, The Beatles.

1999 spelade de in en demo som snabbt började väcka en hype och ett följe i San Fransisco. Låtarna började spelas i amerikansk radio, och spred sig senare över atlanten, där en viss Noel Gallagher hörde dem och ville på direkten signa bandet till sitt nystartade bolag Big Brother Recordings. 2001 kom den självbetitlade debuten, precis lagom till den retrorock-explosion som band som The Strokes, The Vines, Kings of Leon och våra egna Fagerstaynglingar The Hives stod för.

Debuten var en nattsvart rockdänga som jag än idag ser som en av mina favoritplattor. Direkta, raka rock ’n’ roll låtar med bandets karakteristiska mörka ljudbild, sammanfattningsvis symboliserade av ofta fullständigt hjärndöda trumkomp, skräniga och malande elgitarrer, och som kronan på verket, Robert Levon Beens sagolika motorsågs-distade, men samtidigt melodiska basgångar. Inspirationen kan tolkas som en blandning av brittiska Shoegazing- och rockband som Ride, The Jesus And Mary Chain och tidiga The Verve, men med en rejäl portion av Detroits rockscen med band som till exempel The Stooges, och även en rejäl dos av Velvet Underground.

Skivan har inte ett svagt spår, första singeln Whatever Happened To My Rock N Roll? (Punk Song) är underbar, basgången på och melodierna i As White As The Sun ger mig rysningar, och de olika stämmorna på Spread Your Love har varit en självklar klassiker på många skrålande förfester.

På den efterföljande turnén gjordes ett stopp på Hultsfredsfestivalen, och de var där jag blev förälskad. Tre helt svartklädda killar som, på den något kassa pampas-scenen, hypnotiskt stod helt stilla och malde igenom hela skivan. De sa inte ett ord, och de sparsamma sceneffekterna (vita och röda lampor samt en rökmaskin på högvarv) lyste upp deras figurer i tredubbel storlek.

Uppföljaren, Take Them On, On Your Own, kom år 2003 och var en aning spretigare än den lite mer naiva och hungriga debuten. Lite mer experimentell, lite fler ballader och en aning mer laid back, men med käftsmälls-låtar som till exempel Twelwe Barrel Shotgun och Stop, och den sjukt coola Ha Ha High Babe, gör även det här albumet till en självklar medlem i var man och kvinnas skivsamling.

Den tredje och senaste skivan Howl kom 2005 och här gör bandet en musikalisk helvändning. Trummisen Nick Jago lämnar tillfälligt bandet på grund av alkohol- och drogproblem, och Robert Levon Been och Peter Hayes spelar in det mesta själva. Borta är nu de skräniga gitarrerna och The Bass From Hell. Här har grabbarna verkligen växt till sig, och jag fullkomligt älskar det! En i stort sett akustisk skiva hämtar nu istället inspiration från tidig amerikansk blues.

Gitarrmattor ut – hej munspel, slidegitarr och handklapp! Skivan är mer låtbaserad, och har fyra låtar med bara gitarr, munspel och sång. Inledande Shuffle Your Feet börjar med en säkert femstämmig a capella-kör och river igång med ett bluesigt slidegitarr-riff och spontana utrop i bakgrunden. Därefter följer den enligt mig bästa låten de gjort, Howl. I detta tempo tuggar albumet vidare med ömsom singer songwriter-låtar och mer rockiga låtar.

Men nu tillbaka till den där kvällen i Göteborg för två och ett halvt år sedan. Jag har rest ner från Dalarna endast för konserten och jag och två kompisar står förväntansfulla i den tyvärr halvfulla lokalen. Efter ett tag kommer Peter Hayes in på scenen, helt klädd i svart som vanligt, med en cigg i mungipan, och med ett bakåtslickat hår och långa polisonger som får honom att se ut som en italiensk maffiamedlem. Han ställer sig till höger på scenen och spelar själv igenom tre av senaste albumets akustiska låtar rakt igenom. Mot slutet av den tredje låten, Devil’s Waiting, smyger sig resten av bandet på (de har på turnén med sig en fjärde person som förstärkning), samtliga svartklädda, och kommer unisont in med stämmor på sista refrängen. Efter det bjuds det som tidigare nämnt på, nästan alla låtar från nya albumet, som nu är betydligt svängigare och hårdare än på skivan. Dessa varvas med gamla hits, och Hayes och Levon Been turas om att sjunga lead i låtarna. Cirka två, tre timmar senare avslutas kavalkaden med sista låten från Howl, den fullständigt makalösa The Line. Efteråt är jag hänförd. Jag vet att redan nu att jag sett och hört en av de bästa konserterna i mitt liv.

Black Rebel Motorcycle Club släpper sin fjärde fullängdare, Baby 81, den 30 april, och att döma av de låtar man kan lyssna på på deras myspace så har de gått tillbaka mer till de två första skivornas ljudbild, fast rejält mycket hårdare och tyngre.

I kill myself with a six barrel shotgun
I kill you all but I need you so
I tear my finger from the trigger baby

Black Rebel Motorcycleclub – Six Barrel Shotgun

Andra bloggar om: Black Rebel Motorcycle Club, B.R.M.C., Musik, Rock, Noel Gallagher, Sticky Fingers,

Hej Musikvänner!

2007-04-26T13:11:00.000+02:00

Det här är min blogg.
Till en början ska jag utförligt sammanställa de enligt mig häftigaste rockbanden. Jag börjar med Black Rebel Motorcycle Club, men fler band tillkommer. Jag ska försöka hinna med ett i veckan.